Gediget arbete om klassförakt

Owen Jones är journalist och vänstersosse, en brittisk Daniel Suhonen, som vill se Labour prata klass igen. Uppvuxen i ett politiskt medvetet hem i nordvästra England under åren då Thatchers tankar trängde in i varje vrå av samhället.

Mycket av detta lyser igenom i debutboken Chavs – föraktet för arbetarklassen, som gavs ut i hemlandet 2011 och nu kommer i en efterlängtad svensk översättning.

Ordet chav saknar svensk motsvarighet men kan jämföras med amerikanskans ”White Trash” (vitt skräp), ett skällsord för vita okultiverade arbetare. Det finns liknande beteckningar i andra länder.

Ordet är av okänt ursprung. En teori är att det kommer från romani chibs Chavo (”grabb”), en annan är att det är sprunget ur bokstavsförkortningen Council House and Violent (Kommunal bostad och våldsbenägen), mindre troligt men desto mer kännetecknande.

Chavar ses på som obildade och oansvariga undermänniskor. Deras olycka, ohälsan, trångboddheten, arbetslösheten, är självförvållad.

Originalets undertitel ”Demoniseringen av arbetarklassen” ger en bild av hur chavar, eller egentligen hela arbetarklassen, framställs i media och den brittiska samhällsdebatten.

Hånet kommer heller inte alltid från höger. Upplysta vän-sterliberaler, som aldrig skulle drömma om att driva med muslimer eller homosexuella, har inga som helst problem med att skratta åt träningsoverallklädda bruksortsbor.

Jämför gärna med hur innerstadsvänstern i Sverige förlöjligar SD-anhängare ur arbetarklassen och skrattar åt deras språk.

Politiskt spelar hånet givetvis borgerligheten i händerna. Svartmålningen gör det lättare att rättfärdiga åtgärder som riktas mot arbetarklassen, som lönesänkningar, nedskärningar, utförsäljningar av allmännyttan och så vidare.

Jones radar upp många exempel.

Det är intressant att Brexitkampanjen inte nämns i den författarkommentar som följde med 2016 års återutgivning. Där kan vi snacka demonisering – alla som röstade för ett brittiskt EU-utträde beskrevs som trångsynta lantisar och rasister av London-eliten. Ett skolexempel på överhetens och den påstått progressiva vänsterns klassförakt.

Anledningen till att Jones inte nämner Brexit är att han, liksom nästan hela Labourledningen, var emot ett utträde. Att Labourtopparna var det är kanske inte så konstigt, men så mycket som Jones skrivit om nedskärningspolitikens konsekvenser kunde man ju tro att han skulle ta ställning för det alternativ som skulle ge arbetarklassen bäst förutsättningar att driva sina krav, alltså att slita sig ur EU:s nyliberala tvångströja.

Jones vacklade även i fallet Jeremy Corbyn. Till en början var han eld och lågor över den radikale Labourledaren, men gjorde en kovändning inför valet 2017, ångrade sitt stöd och drev åsikten att Labour skulle gå under med Corbyn vid rodret.

Så blev dock inte fallet. Labour gjorde sin största upphämtning sedan 1945 och Jones fick krypa till korset.

Men Jones politiska villfarelser tar inte udden från resonemangen i Chavs.

Han skärskådar (och kullkastar) den elitistiska idén om att det inte finns några egentliga klassmotsättningar i västvärlden, att vi alla hör till ”medelklassen” – förutom det efterblivna skikt som snyltar på välfärden och inte bara kan rycka sig i kragen och hänga med i tiden. Ett gediget journalistiskt arbete ligger bakom boken och slutsatsen, att ”demoniseringen” är ett symptom på hur arbetarnas ställning i klassamhället försvagats från 1980-talet och framåt, tydliggörs på ett strålande sätt.

Som de flesta socialdemokrater är Jones ovillig att ta ordet socialism i mun, men avslutar hoppfullt nog ändå boken med insikten att det är djupt irrationellt att all rikedom och makt är koncentrerad till ett så litet fåtal – och att detta problem kräver en kollektiv lösning.