Rosa i kampen för det röda

Publicerad 24 november 2016
Nina Björks (bilden) nya bok handlar om den polsk-tyska kommunisten Rosa Luxemburg, som i hela sitt vuxna liv var outtröttligt engagerad i den socialistiska kampen.
Nina Björks (bilden) nya bok handlar om den polsk-tyska kommunisten Rosa Luxemburg, som i hela sitt vuxna liv var outtröttligt engagerad i den socialistiska kampen.

Den polska kommunisten Rosa Luxemburg (1871-1919) återupplivas och går igen i Sverige 2016, nästan 100 år efter hon mördades. Bakom uppståndelsen står Nina Björk, som med sin läsekrets bland ungdomar förhoppningsvis planterar ett och annat upproriskt frö i en generation som tvångsmatats med individualism och identitetspolitik.

Bilder
  • Nina Björk

Första delen av Drömmen om det röda är en lättläst lektion i Marx politiska ekonomi. Fritt fram att användas separat som studiematerial för den som tycker upphovsmannen är för långrandig.

Nina Björk tar tillfället i akt att med tankegångar från Luxemburg och Marx göra vidräkning med vår tids falska profeter.

Förre finansminister Anders Borg (M) likställer kapitalismens kriser med oväder, som om de vore naturfenomen omöjliga att påverka, och påminner nästan ordagrant om kapitalismens försvarare på Luxemburgs tid.

Den trendiga myten om konsumentmakt som sätt att göra världen mer miljövänlig eller rättvis bygger ju i själva verket på en graderad rösträtt sett till plånboken.

Skarpladdade salvor avfyras också mot socialdemokratin som på Luxemburgs tid drömde om att utvidga demokratin till att gälla även ekonomins område. Men den socialliberale Hjalmar Branting, socialdemokratins första statsminister, och hans partikamrater i Tyskland, gjorde hövligt halt vid privategendomens makt.

Idag omfamnar sossarna, tillsammans med Moderaterna och en global elit, fri kapitalism på livets alla områden och handelsavtal som TTIP.

Att inskränka den politiska kampen till små gradvisa reformer via parlamentariskt arbete gjorde att målet socialism försvann ur sikte, varnade revolutionären Rosa Luxemburg. Folkets massa sattes på läktaren som lydigt valboskap.

Hon gick i skarp polemik mot andra ledande socialdemokrater, såsom Edmund Bernstein, som hon kallade för ”en socialist som förlorat sin kompass” och ”när omedelbara praktiska resultat blir huvudsaken, blir emellertid också den oförsonliga, skarpa klasståndpunkten, som är ändamålsenlig vid strävan efter politiskt maktövertagande, till ett obekvämt hinder. Nästa steg är alltså en ’kompensationspolitik’ – och en försonlig, klokt statsmannamässig inställning.”

Hur väl stämmer inte denna beskrivning in på Vänsterpartiet av idag! Istället för att uppfylla sitt vallöfte om förbud mot vinster i välfärden börjar de kohandla med sossarna om procent på investerat kapital, allt för att visa sig ”mogna” att ingå i en framtida regering.

Riskkapitalisterna lär skratta hela vägen till banken.

Luxemburg och Lenin tillhörde den del av socialdemokratin som bildade eget och blev kommunister. De var vapensyskon i en skoningslös kamp mot de borgerliga idéer som fick fotfäste i arbetarrörelsens ledning.

När Europas socialdemokratiska partier 1914 skickade ut sina väljare att slakta varandra i första världskriget var inga stämmor så höga i protest som Luxemburgs och Lenins.
Redan på ett möte i Stuttgart 1907 hade de slagits för den revolutionära tesen: ”Om det inte lyckas att förhindra ett världskrig, då måste den rådande ekonomiska och politiska krisen utnyttjas för att störta utsugarsamhället”.

Björk exemplifierar dagens socialdemokratis nationalism med uppslutningen kring kapitalet i den svenska konkurrenskraftens namn.

Hon kritiserar också Socialdemokraterna för att stänga gränserna för syriska flyktingar, men hon undviker såväl Socialdemokraternas som Vänsterpartiets deltagande i de imperialistiska krigen mot Libyen och Syrien, bidragande till flyktingkatastrofen.

Varför denna tystnad om vänsterns uppslutning kring den USA-ledda imperialismen, fullt jämförbar med sveket 1914? Luxemburg vänder sig i sin grav.

Ett spännande kapitel ägnas åt den ofrivilliga feministen Luxemburg. I olika eftermälen framställs hon som en kvinnosakssocialist. Men det är enligt Nina Björk en efterhandskonstruktion. Av totalt 4000 sidor i Luxemburgs samlade verk behandlar tolv sidor kvinnokampen.

När hon ansökte om medlemskap i det tyska arbetarpartiet SPD klargjorde hon samtidigt att ”hon inte hade något med kvinnorörelsen att göra”.

Hon var polsk judinna som migrerade till Tyskland, många gånger fängslad för sina åsikter, kvinna, fysiskt handikappad sedan barnsben och var både ogift och barnlös. Med dagens identitetspolitiska språk en ”normbrytare” av högsta rang som inte sällan utsattes för rasistiska och manschauvinistiska påhopp.

Men dessa olika identiteter var aldrig viktiga för Luxemburg. Hon, en medelklassakademiker, solidariserade sig istället från tonåren fram till sitt martyrskap med arbetarklassen.

I en tid när världen stod och vägde mellan kapitalistisk utsugning och imperialistiskt världskrig eller socialistisk revolution – socialism eller barbari! – som Luxemburg så väl uttryckte det, var hon den europeiska kontinentens främsta revolutionär.

En identitetspolitisk vänster hade måhända underkänt Luxemburgs engagemang eftersom hon som vit medelklass inte kan sätta sig in i hur förtryckta, i detta fallet arbetare, har det. För identitetspolitiken är det viktigare vem man är än vilka ställningstaganden man gör.

Nina Björk gör en viktig insats när hon tar denna inriktning i örat och mot den ställer upp en klassanalys.

Björk tillhör en fräsch våg av vänsterintellektuella som läst sin Marx, är kritiska mot socialdemokratin och förkastar kapitalismen.

Tyvärr lider dessa nya av en reflexmässig antikommunism och landar i en slags utopisk socialism eller anarkism. Den ryska revolutionen är ”en lång mardröm” och Nazitysklands barbari jämställs med ”det som blev Sovjetunionens”. Ingen historisk analys, bara korthuggna fördömanden.

För en vänster som vill avskaffa kapitalismen och bygga socialismen krävs en djupare diskussion om det första försöket. Hur annars lära av våra misstag?

”Vi kan enkelt se att den socialism jag talar om inte sammanfaller med verkligheten. På det sättet är den inte, och kan den inte vara, realistisk här och nu … Den säger: Vi ska gå i den här riktningen.”

Jämför Björks defensiva, nästan existentiella text, med Rosa Luxemburgs flammande appeller till handling. För Luxemburg var socialismen en verklighet som byggdes här och nu, inte bara en teori att begrunda.

Att inordna en historisk gestalt som Luxemburg i en – jag kallar det vänstersocialdemokratisk tradition – är frestande för Björk men för mig blir det att göra våld på historien.

Meningsskiljaktigheter med Lenin i hur partiet ska organiseras ställs i förgrunden och får en avgörande betydelse, när de snarast bör betraktas som ett gräl inom den kommunistiska familjen.

Luxemburg kritiserade bolsjevikerna för införandet av demokratisk centralism i partiet och för att ge partiet den ledande rollen i klasskampen. Hon såg istället massornas spontana kamp som det centrala och ville att partiet skulle ”gå längst bak”.

Men just bristen på organisation hos revolutionärerna i Tyskland bidrog sannolikt till att den tyska revolutionen utmanövrerades och krossades av Luxemburgs forna partikamrater, hand i hand med kapitalet.

Så mördades Luxemburg på det uslaste vis 1919, på order från en socialdemokratisk regering. Men hennes glöd lever vidare i kampen för det röda.