Författare talar om klass

Imperiet har slagit till mot kultur och klasskänsla, men arbetarlitteraturens återkomst uppmuntrar. Så skedde i Sundsvall i lördags när ABF och LO-facken inbjöd till Ordets dag om ”klass och klassamhälle”.

Med en senkommen självkännedom konstaterar arrangörerna: ”Efter många år i tron att klassamhället är dött, ser vi återigen hur samhället dras isär och hur människor delas in i fattiga och rika, i de som är med och de som är utanför, i de som får betala och i de som skor sig.”

Det är befriande att se det i tryck och ännu bättre att få möjlighet att träffa några av de mest klarsynta och glödande författarna, som med ordet i sin makt inte bara avslöjar utan också stärker och återerövrar klassens hudflängda självkänsla, ideologi och andliga kraft.

Språklig mission
Torgny Karnstedt brinner mest. Hans mission är språket, särskilt hos arbetarklassens barn. Läskunnighet och läsvana sjunker. Pojkarna slutar läsa i fyran. En skola om dagen brinner. Skolan skär ner, barnen förvägras upplevelser. Nästan hälften av lågutbildade män läser aldrig en bok. Facket tar inte sitt fulla ansvar, LO skär ner på kulturbudgeten och (s) står inte upp som en man för En Bok För Alla.

Men varför ge sig? Både Torgny Karnstedt och Lena Kallenberg är indragna i fackliga projekt för att få arbetare att läsa, tex Läs för mig pappa. Lena Kallenberg driver fram arbetsplats- och vägbibliotek, Torgny Karnstedt far runt i skolorna och bokstavligen väcker språkets och insiktens orm i huvudet på grabbarna. De målar fan på väggen men misströstar inte.

En som också uppmuntrar är Åsa Linderborg. Hennes skildring av sin pappa, härdarmästaren i Västerås, är obönhörligt aktuell – trots att den berättar om förhållanden flera decennier tillbaka.

Boken var ett sorgearbete, ärligt, kärleksfullt och dokumentärt, men också svar på tal om att det inte längre finns någon arbetarklass. Genom att skildringen är självbiografisk måste läsaren ta ställning till om det är rätt att klassamhället existerar. Det är ingen akademisk fråga.

Underläget
Att få känna igen sig, i utanförskapet men också i tillhörigheten, i den ständiga kampen ur underläge, att göra så gott man kan, har alltid varit kärnan i arbetarlitteraturen. De klassiska fabriksarbetarna – tex i Torgny Karnstedts krönika om Hofors och Åsa Linderborgs metallpappa – har bröder och systrar överallt i dag – tex Gloria i Lena Kallenbergs ”Coola Krogen” och de polska gästarbetarna i ”Elena och Europa”. Det finns en allt större del av arbetarklassen i Sverige som är oorganiserad.

Det gemensamma samtalet vädrade i gamla lokaler. Man kan tala om klassen igen. Definiera den. Erkänna stor förvirring och stort hopp. Definiera motståndaren igen, inte minst de systematiskt borgerliga medierna. Svårigheten för arbetarskildringar att komma ut, inte minst genom fackföreningarnas ointresse.

De projekt som görs, en del mycket bra, sker genom påtryckningar och enskilda fackinsatser, snarare än som en allmän kulturhöjning för att göra gemensam sak med arbetarlitteraturen och klassmedvetenheten.

Författarna noterade detta. Det finns ingen drivande ideologi överhuvudtaget. Solidaritet är knappast ett ord längre. De som hoppar av facket hoppar ju av från ingenting, som Lena Kallenberg sa.

Torgny Karnstedt menade att om de inte tycker om oss, så jobbar vi själva. I detta ligger en viktig fråga, som diskussionen inte hann ta upp.

Varför skulle en rörelse, som i åratal trappat ned klasskampen, låtit borgarna ta över skolan och kulturen, som gått med på själviskhet, marknadsekonomi och utslagning, som inte rest sig mot angreppen på facklig kamp … Varför skulle den lyckligt omfamna en arbetarlitteratur och en debatt som bidrar till självkänsla och till en stridbar klass, till förändring och revolt, kanske till socialism?

Det finns en underförstådd föreställning att den nya radikaliserande litteraturen ändå har sitt fadershem i LO.

Manifest
Lena Kallenberg och Torgny Karnstedt är också med i 13 arbetarförfattares manifest: Läs mot högern – sätt fart på rörelsen. Det är en turné som lokala ABF anordnar i landet. Det är toppen, alla möjligheter ska tas till vara.

Liksom denna strålande författardag i Sundsvall var toppen – all heder år arrangörerna! Men man är rädd att när rörelsen vunnit nästa val, så krävs en ny omgång: Läs mot högerpolitiken – sätt fart på klasskampen!

BENGT INGELSTAM
Proletären 12, 2008