Bortom krigsrubrikerna

De svarta krigsrubrikerna om situationen på Krim suddar ut varje sans och balans ur debatten. Krigshetsarna i Sverige ropar i falsett om den ryska faran och tar tillfället att kräva militär upprustning och Natoanslutning.

I den situationen gör fredsvänner bäst i att hålla huvudet kallt och försöka se bortom krigsrubrikernas svartvita förenklingar.

Hyckleriet från det svenska politiska etablissemanget är monumentalt. Samma politiker som med glädje gav sitt bifall till det svenska deltagandet i krigen mot Afghanistan och Libyen och som bistod USA i kriget mot Irak vill nu framstå som de varmaste försvararna av folkrätten och varje lands suveränitet.

Rekordet i hyckleri måste USA:s utrikesminister John Kerry stå för. När Kerry på fullaste allvar sa: ”På 2000-talet beter du dig bara inte på 1800-talsvis genom att invadera ett annat land med en fullständigt påhittad förevändning”. Vad med de irakiska massförstörelsevapnen? Vad med gasattacken i Ghouta i Syrien som USA utan bevis ville ta som förevändning att börja bomba?

Inför västvärldens hyckleri finns faran att antiimperialister agerar med ryggmärgen och landar i en rent pro-rysk hållning. Men inför det som sker måste vi ha vår principiella uppfattning klar. Vi värnar varje lands suveränitet. Länder, inte minst stormakterna, har ingen rätt att blanda sig i andra länders interna angelägenheter. Folkrättens värnande om länders territoriella integritet upphävs inte vid statskupper som den i Ukraina.

När detta skrivs är det för tidigt att uttala sig om det ryska agerandet ska betraktas som en invasion och i vilken mån det ryska agerandet strider mot folkrätten. Men det faktum att Rysslands agerande inte går över några gränser som inte USA och EU redan och vid upprepade tillfällen kört över, gör inte det ryska agerandet rätt.

Med detta sagt ska genast tilläggas att Ukrainas suveränitet sedan länge har körts över. Inte minst har EU och USA både öppet och i det fördolda agerat i Ukraina. Ministrar och ledande företrädare för EU och USA har åkt i skytteltrafik till Kiev, deltagit i regeringsfientliga demonstrationer och öppet gett sitt stöd till förra veckans statskupp med starka fascistiska inslag.

Som kommunister ger vi vårt stöd till de ukrainska kommunisterna och deras motstånd mot såväl utländsk inblandning som mot kuppregeringen, som för första gången sedan 1945 gett nazister en plats i en europeisk regering. De ukrainska kommunisternas hållning är klok. De värnar landets territoriella sammanhållning men står samtidigt upp för de olika minoriteternas rättigheter. Kommunisterna bekämpar både den växande nationalismen och de separatistiska strömningarna.

Kommunisterna i Ukraina ställer klasspolitiken först. Såväl den avsatta regeringen som den nuvarande kuppregeringen representerar kapitalisternas och oligarkernas intressen. Skillnaden mellan kapitalister med kopplingar till Ryssland eller EU utgör ingen huvudmotsättning. Motsättningen står klass mot klass och Ukrainas framtid ligger inte i att liera sig med den ena eller andra stormakten utan i stärkandet av en klassmedveten arbetarrörelse mot de inhemska kapitalisterna och för Ukrainas suveränitet.

Ukraina har hamnat i centrum i en stormaktspolitisk kraftmätning. I grunden handlar det om en motsättning mellan olika kapitalistiska block, eller rättare sagt en motsättning mellan EU-USA-blocket och dess aggressiva militärallians Nato och det kapitalistiska Ryssland som rest sig från 1990-talets förfall.

Det är ingen tvekan om att det är väst och Nato som är den aggressiva parten och det är väst som bär ansvaret för den tilltagande spänningen i östra Europa.

För det geopolitiska läget i världen är det positivt att Ryssland har blivit en motkraft till USA och EU. Att västmakterna inte längre kan styra och ställa som de vill är bra och stärker fredens möjligheter och de små ländernas rörelsefrihet.

Men med växande motsättningar mellan kapitalistiska block och stormakter ökar krigsfaran på sikt. Under 1900-talet orsakade sådana motsättningar två världskrig med tiotals miljoner döda och enormt mänskligt lidande.

Den svenska borgerligheten har tagit på sig rollen att agera spjutspets i USA/EU-blockets äventyrliga östpolitik för att skydda och utöka de stormaktspolitiska och imperialistiska intressena i Baltikum och Östeuropa. Det är en farlig politik. Pratet om ett hot om krig med Ryssland är överdrivet och en del av borgerlighetens agenda att knyta Sverige ännu närmare Nato och skrota de sista resterna av neutraliteten.

Men på sikt är den svenska politiken farlig och hotar freden och säkerheten för Sverige. Lösningen ligger givetvis inte i att sluta upp bakom krigsgeneralen Bildt eller natokramarna i Folkpartiet.

Vägen till fred och avspänning för svensk del är neutralitetens väg. Ju mer vi allierar oss med USA och EU desto värre blir spänningarna och desto farligare blir krigshotet. Vägen till fred går genom att avsluta alla svenska samarbeten med krigsalliansen Nato och den framväxande militärmakten EU.

Liksom i Ukraina står politiken även i Sverige klass mot klass och kampen för fred är en del av kampen mot den svenska borgerlighetens krigsaktivism och mot det kapitalistiska system som skapar krig.