De vill sänka din lön – det är hög tid att ge dem svar på tal

Ledare

Borgarklassen och dess olika utskott har slagit rekord de senaste veckorna. Aldrig förr har ett och samma budskap uttryckts på så många olika sätt. Budskapet är enkelt: sänk arbetarklassens löner.

En av lönesänkarna heter Annie Lööf. Direkt från mammaledigheten svingade Lööf sig upp i talarstolen och in i rampljuset med förslaget att införa ett apartheidsystem vad gäller löner.

Centerkravet är att kapital och fack ska sluta särskilda avtal för nyanlända med rejält lägre löner och sämre arbetsförhållanden än andra arbetare. Om arbetsmarknadens parter inte gör detta ”frivilligt” hotar Annie Lööf med lagstiftning från statens sida. Så mycket för Lööfs påstådda antistatliga liberalism. Arbetsmarknadslagar och regleringar är bara av ondo om de råkar gynna arbetarklassen.

Nej, Annie Lööf har inte gått och blivit rasist under mammaledigheten. Hon står för samma arbetarfientliga politik som hon alltid har stått för. Om det vore möjligt skulle Annie Lööf peka ut vänsterhänta eller människor med utstående öron och hävda att dessa borde ha lägre lön. Det handlar inte om vilken grupp som ska sänkas utan att någon grupp måste sänkas därför att gruppen då fungerar som sänke för hela arbetarklassen.

Som ett eko från Lööfs småländska skogar föreslår Kristdemokraternas Ebba Busch Thor en ny anställningsform. Nu är det inte etnicitet eller tid i landet som ska bestämma lönesänkningen utan vad Busch Thor kallar ”bristande utbildning”. Introduktionsanställningen innebär att arbetsköparna kan köpa arbetskraften hundra procent av tiden, men bara betala sjuttiofem procent av lönen. Även Ebba Busch Thor försöker klä ut sin arbetarfientliga politik som en integrationsbefrämjande åtgärd.

De politiska partiernas utspel får stöd av Finanspolitiska rådet – ännu ett av dessa borgarklassens utskott som under förment opolitiskhet ska driva kapitalets intressen.

Finanspolitiska rådet, som aldrig har brytt sig ett jota om arbetslösheten och det sociala förfallet i Sverige, utan tvärtom varit pådrivande för att skapa det nuvarande läget, är helt plötsligt oroliga för en kommande social kris. Lösningen för att undvika en sådan kris är – någon som vågar gissa – flera låglönejobb!

Även Sveriges Kommuner och Landsting stämmer upp i lönesänkarkören. Att SKL sedan valet 2014 har en rödgrön färgnyans gör tyvärr ingen skillnad. Det gråa förvaltandet av kapitalismen suddar ut nyansskillnader. Efter SKL:s kongress förra året slog sig Vänsterpartiet för bröstet; nu skulle vinstjakten jagas ut ur välfärden sedan partiet fått två företrädare i ledningen. Ett år senare är det lägstalöner och sifferavtal som ska jagas ut ur välfärden.

Bakom den samordnade attacken står som vanligt monopolkapitalets generalstab Svenskt Näringsliv. I tidningen Arbetet (8/2) pekar Peter Jeppsson, avtalsansvarig på SN, med hela handen och kräver att storföretagens lönetak skall respekteras. Enligt Jeppsson vore det ”olyckligt för alla” om lönetaket bryts och han påpekar att alla arbetsköparorganisationer är eniga om att bevara taket samt att de har en gemensam konfliktersättningsfond som ska betala ersättning till arbetsköpare vid eventuell strejk.

Det hör visserligen till spelets regler att parterna låter sturska och framhåller hur långt ifrån varandra de står , men det är uppenbart att kapitalisterna står
eniga med siktet inriktat på fortsatt krig mot lönerna.

Möjligen kommer arbetsköparna gå med på några tiondels procent extra i påslag i utbyte mot nya attacker på tryggheten på jobbet. Lika möjligt är att samförståndsinriktade facktoppar är beredda att gå med på detta. Det enda skyddet mot attacker på löner och trygghet är aktiviteten och kampviljan ute på arbetsplatserna.

Åtta år efter att den kapitalistiska krisen slog till borde det vara hög tid för alla med ett uns klasstänkande och vänstertendens att sluta lyssna till överklassens idiotier och att bryta det samförstånd som gör att kapitalisterna ständigt kan flytta fram sina positioner.

Krisen bottnar i att mer och mer pengar har tagits från de många och samlats hos ett fåtal i toppen. När företagen minskar sina lönekostnader minskas samtidigt köpkraften i ekonomin. Ju rikare storföretagen blir desto fattigare blir landet.

Det tillhör en av kapitalismens djupaste motsättningar att det ekonomiska systemet som vi alla är en del av drivs av enskilda företags vilja att maximera sin vinst. Det som är till fördel för den enskilde kapitalisten, blir en katastrof för samhället.

Mer och mer varor tillverkas – eller snarare importeras från fabriker i utlandet med billig arbetskraft dit storföretagen flyttat produktionen – men den köpstarka konsumtionen undergrävs mer och mer. Det är en i längden omöjlig ekvation.

I årtionden har kapitalismens förvaltare försökt överbrygga klyftan mellan utbud och efterfrågan genom frikostiga lån. Löntagare blir i allt större utsträckning låntagare. På så sätt hålls konsumtionen uppe samtidigt som storbankernas vinster skjuter i höjden.

Utöver att den egna arbetsköparen håller nere lönen – med en ständigt växande klyfta mellan vinster och löner som resultat – så kastar sig finanskapitalet över den utbetalade lönen och kräver sin del i utsugningen – vilket ytterligare spär på uppsippringseffekten. Mer och mer pengar sipprar uppåt i samhällspyramiden.

Trots att detta är allmänt erkänt – att låga löner och skyhög belåning skapat krisen och att höjda löner och avskrivna lån för arbetare vore sunt för samhälls-ekonomin och till nytta för de många – så fortsätter och till och med hårdnar kriget mot lönerna.

Överklassen må kalla det integrationsbefrämjande åtgärder, stärkt konkurrenskraft eller insatser för ökad sysselsättning men bakom de storståtliga orden döljer sig det nakna klassintresset. Svaret på detta är att arbetarklassen formulerar sina egna krav.

Två avgörande krav är att storföretagens lönetak måste brytas och att kapitalets försök att kapa flyktingkrisen måste tillbakavisas.

Att bryta märket är nödvändigt för att stärka den fackliga solidariteten. Fackförbund ska inte agera lönepolis och hålla tillbaka andra arbetargruppers löne-krav för att garantera fortsatta rekordutdelningar åt aktieägarna.

Istället behövs rejält höjda arbetarlöner, mest till de som har minst. Det vore bra för samhällsekonomin och skulle innebära en välbehövlig omfördelning för ett rättvisare Sverige.

Även kampen mot kapitalets försök att kapa flyktingkrisen handlar om solidaritet. Segregation och mass-arbetslöshet kan aldrig lösas genom apartheidpolitik och lönesänkningar. Tvärtom är målet med en sådan politik att befästa splittringen ute på arbetsplatserna för att pressa ner hela arbetarkollektivet. Kampen mot detta måste bygga på enhet mellan arbetare utifrån kravet att alla som arbetar i Sverige ska göra det under samma förhållanden.

Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Peter Jeppsson och SKL har kastat handsken. Nu gäller det för arbets-platsernas folk att ta upp den kastade handsken och bryta med samförståndet.

2016-02-10
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.