Den vedervärdiga Mrs Thatcher

Minnet av Margret Thatcher väcker mer hat än kärlek, åtminstone i de första kommentarerna till hennes död. Det är begripligt. Thatcher står som symbol för den arbetarfientliga politik som förött inte bara Storbritannien utan hela världen under de tre senaste årtiondena.

Man skall inte förstora personlighetens roll i historien. Även till synes stora historiska gestalter är sprungna ur sin tids klassmässiga och politiska förutsättningar. Men med det sagt skall Thatchers reaktionär insats inte heller förringas. Hon steg fram på den politiska arenan i en tid då den globala kapitalismen vädrade morgonluft, efter att ha ridits av mardrömmar om socialistisk revolution ända sedan 1917, och hon tog genast piken för en politik som innan henne varit död och begraven i nästan 100 år, snart nog tillsammans med meningsfränden Ronald Reagan i USA.

Vi talar naturligtvis om det nyliberala systemskiftet, denna frontalattack mot allt det arbetarrörelsen dittills uppnått, som har Thatcher och Reagan som politiska pionjärer och frontalfigurer.

Thatcher var extrem i sin nyliberalism. Hon lär ha varit troende, men hennes gud var marknaden och hon avfärdade allt som hotade marknadens allmakt som fanstyg, som starka fackföreningar, kollektivavtal, statliga företag och offentlig välfärd. Hon skriade rentav mot EU, inte för att EU står mot nyliberalismen, så är det som bekant inte, utan för att EU inte är tillräckligt nyliberalt.

I detta representerade Thatcher en revanschistisk bourgeoisie, på stridsfot för att ta tillbaka allt som getts i socialismfruktande kompromisser.

Thatchers meritlista är lång och för arbetare i alla delar lika vedervärdig. På första plats kommer naturligtvis hennes krig mot brittisk arbetarrörelse med det våldsamma ingripandet mot gruvarbetarstrejken 1984-85 som huvudslag. I detta krig mot ”den inre fienden”, det var som klassfiender Thatcher och hennes uppdragsgivare angrep gruvarbetarna, dog tio människor och flera tusen arbetare skadades. Men de var ändå inte det värsta. För när Thatcher fört kriget till segerrikt slut lämnades gruvdistriktens städer och samhällen i förfall och djupaste sociala misär, med ännu fler döda och skadade som resultat.

Thatchers ekonomiska politik gjorde City of London till ett globalt finansiellt centrum, till lycka för den parasitära räntebourgeoisien och de 350.000 förvaltare den håller sig med i City. Men hennes privatiseringar, avregleringar och sociala nedrustningar gav kris i alla andra delar av ekonomin, med skenande arbetslöshet och ren fattigdom som följd.

Ytterligare några punkter på Thatchers svarta meritlista:
✓ Thatcher räddade sin politiska karriär genom kolonialkriget mot Argentina 1982, som fick många britter att åter stämma in i Rule Britannia och som fick tillräckligt många att återvälja henne i valet året därpå, trots fiaskot för hennes ekonomiska politik.
✓ Thatcher odlade goda kontakter med och vägrade införa sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika. Istället stämplade hot ANC som en terroristorganisation.
✓ Thatcher hyste sympati för Chiles fascistiske militärdiktator Augusto Pinochet. Hon avlade rentav ett vänskapligt besök hos honom då han på begäran av en spansk åklagare satt i husarrest i London.
Att Thatcher också var en fanatisk antikommunist behöver väl inte tilläggas.

Visst finns det goda skäl att hata allt det Margaret Thatcher stod för. Men glöm inte att hon till syvende och sidst var en representant för sin klass, om än så framträdande. Det är kapitalismen och borgarklassen vi måste hata, om vi vill förändring.