Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ge rött kort åt Israel


I slutet av maj 2015 kan Palestinasolidariteten ta ytterligare ett viktigt steg framåt. Då ska internationella fotbollsorganisationen Fifa ta ställning till förslaget om att suspendera Israel. Bakom förslaget står det palestinska fotbollsförbundet.

Det är inte första gången som frågan kommer upp. Tidigare har direktörerna i Fifa-toppen lyckats avstyra frågan med fiffel och förhandlingar i det fördolda. Men med ytterligare krig, förbrytelser och en öppet rasistisk högerextrem regering i Tel Aviv ser det hoppfullare ut. Om förslaget röstas igenom slipper vi se fotbollslag som representerar Israel i såväl Champions League som EM 2016.

Oavsett om kravet går igenom så ger det hopp för framtiden. Historiskt sett så har idrottsrörelsen gått före när det gäller att isolera och bojkotta rasistiska förtryckarstater.

Så var det i kampen mot Apartheid-Sydafrika. Redan 1958 riktade den sydafrikanska befrielserörelsen en uppmaning till omvärlden att isolera Apartheidregimen och bojkotta sydafrikanska varor. Mottagandet var minst sagt ljumt från västvärldens politiska och ekonomiska ledare som hade stora affärsintressen att skydda.

Men idrottsvärlden gick före. Redan på 1960-talet fick Apartheid-Sydafrika problem med att delta i internationella fotbollsturneringar och 1970 beslutade Internationella Olympiska Kommittén att utesluta Sydafrika.

Betydligt trögare gick det i Sverige, trots att vårt lands politiker, inte minst socialdemokrater, brukar slå sig för bröstet i denna fråga. Det var först under andra hälften av 1980-talet, nästan 30 år efter ANC:s uppmaning till bojkott, som frågan brände till i riksdagen.

Svenska kapitalister hade stora ekonomiska intressen i Sydafrika och under många år satt nyligen avlidne Peter Wallenberg som högsta ansvarig för wallenbergarnas affärer i södra Afrika. Både Socialdemokraterna och Moderaterna – de två politiska partier som mer än andra företräder storföretagens intressen – gjorde sitt bästa för att stoppa förslagen om bojkott.

Sommaren 1986 förklarade dåvarande S-ledaren Ingvar Carlsson att en bojkott var otänkbar med hänvisning till svensk neutralitet och ingångna handelsavtal. Moderaterna var mer överklassigt arroganta. Dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn försvarade handeln med den rasistiska förtryckarstaten med ”att de stackars negrerna skulle bli utan jobb”. Även de två påföljande moderatledarna Carl Bildt och Bo Lundgren slogs ihärdigt för wallenbergarnas affärsintressen.

Trots motståndet från näringsliv och den politiska makten vann bojkottkravet sakta men säkert mark och till slut beslutades att förbjuda nyinvesteringar i Sydafrika. Pressen från den breda och envisa bojkottrörelsen blev för stor och den vedervärdiga rasistiska politiken blev alltför uppenbar.

Det återstår att se om Fifa viker ner sig eller står upp för idrottens grundvärden och gör som de gjorde för 50 år sedan och stänger ute lag som representerar ett rasistiskt land. Oavsett så visar det på vikten av att ihärdigt och envist fortsätta gräsrotsarbetet för en fullständig bojkott av Israel. En bojkott kommer inte som en skänk från ovan utan genom kamp underifrån.