EU-motståndet har aldrig varit viktigare

Det blev en rungande nej-seger i den danska EU-folkomröstningen förra veckan när det danska folket besegrade EU-eliten och försvarade Danmarks självständighet. Med bred marginal sa danskarna nej till att flytta makten över rättsväsendet till Bryssel.

Än en gång synliggjordes den djupa klyftan mellan EU-eliten – den härskande klassen i maskopi med dess politiska förvaltare, de massmediala megafonerna och fackföreningstopparna – och den breda befolkningen. Som alltid när det gäller EU bars nej-segern fram av arbetarklassen. Ju högre upp i inkomster och makt desto större stöd för EU och vice versa.

EU är och har hela tiden varit ett projekt för över-klassen och eliten utan stöd och förankring bland arbetare och vanligt folk. Inget konstigt i det då hela syftet med EU är att vrida makten ur händerna på folkmajoriteten och flytta den bortom folklig räckvidd. Allt för att kunna genomdriva en nyliberal politik som i alla delar är negativ för folkflertalet.

EU-elitens väg fram till dagens stormaktsbygge har därför varit full av gupp och skarpa kurvor. De gånger EU-eliten känt sig tvungna eller tvingats att rådfråga folket i folkomröstningar så har folket som regel röstat nej. Men på EU-språk betyder folkomröstningar att folket får rösta om tills de röstar som eliten från början har bestämt.

Det visar inte minst den danska EU-historien. 1992 röstade det danska folket nej till det Maastrichtfördrag som ligger till grund för nuvarande EU. För att trots resultatet kunna driva igenom sin vilja förhandlade den härskande klassen i Danmark fram undantag – bland annat från eurosamarbetet och det polisiära och rättspolitiska samarbete som det nu röstades om. På så sätt lyckades EU-eliten bara ett år senare få till ett ja i en ny folkomröstning.

Sak samma med Irland. 2001 röstade det irländska folket nej till Nicefördraget. EU-eliten gjorde några kosmetiska förändringar och redan ett år senare genomfördes en ny folkomröstning där överheten segrade. 2008 när det irländska folket sa nej till Lissabonfördraget upprepades denna parodi på demokrati.

För varje gång blir fasaddemokratin mer uppenbar och glappet mellan EU-eliten och folkmajoriteten vidgas. Fasaddemokratins konsekvenser under 1990- och 2000-talen har varit desamma i de flesta EU-länder: sjunkande valdeltagande inom arbetarklassen och allt färre organiserade i partier och fackföreningar. Varför delta i ett demokratiskt spel där utgången redan är bestämd och spelreglerna gjorts upp i hemlighet?

Inte så konstigt att en opinionsundersökning i Danmark härom veckan visade att politiker tillsammans med bilhandlare, journalister och fastighetsmäklare är de yrkesgrupper som folk litar minst på.

Det är konsekvensen av att den politiska eliten, från höger till vänster, har bundit upp sig till EU-projektet. Det första kravet för att tas in i den politiska värmen, det vill säga accepteras av den klass som sitter på den ekonomiska makten, är att göra rent bord med EU-motstånd och utträdeskrav – Miljöpartiet och i praktiken även Vänsterpartiet i Sverige och Syriza i Grekland är bara några bevis på detta.

När både partier och fackföreningar som säger sig representera och kämpa för arbetarklassens intressen säljer sin själ till EU-djävulen lämnas fältet fritt åt höger. Högerpopulister som tar upp folkets problem – problem som EU-partierna inte tar upp därför att deras lojalitet ligger hos EU och det globaliserade kapitalet – går kraftigt framåt.

Det glädjande danska nejet i folkomröstningen och det skrämmande franska regionvalet med Nationella Frontens starka framgång är utslag för samma klyfta mellan folk och elit och den europeiska vänsterns och fackföreningsrörelsens historiska svek genom sin uppslutning bakom EU. Det opinionsmässiga utrymmet för högerpopulisterna och den fascistiska traditionens moderna representanter kommer att öka ju mer den ekonomiska och politiska eliten distanserar sig från folkflertalets legitima krav. Legitima krav både både i egenskap av arbetare och som svenskar, danskar eller fransmän.

”Fascismens uppgift i dag är att avleda uppmärksamheten från reaktionärer med verkligt inflytande”, skrev författaren Henrik Tikkanen. Det är rätt! Högerpopulisternas angrepp på eliten rör sig uteslutande om ett angrepp på de politiska förvaltarna, de massmediala megafonerna och de fackliga pamparna, och aldrig mot deras uppdragsgivare – den härskande klassen.

Hittills har EU-eliten försökt skydda sina positioner genom att skrämma till uppslutning bakom EU genom att hota med nationalismens spöke och slänga sig med demokratiska honnörsord trots att fasaddemokratin blir allt naknare.

Den vänster eller arbetarrörelse som lyder en sådan uppslutning gör sig själv omöjlig både i kampen mot fascismen och för en vänster- och arbetarpolitik. De gångna 20 åren är bevis nog.

Lösningen ligger tvärtom i att utgå från det folkliga EU-motståndet som den danska folkomröstningen ger prov på. EU-motståndet måste fyllas med ett progressivt och proletärt innehåll istället för att lämnas åt borgerligt reaktionära krafter.

Det handlar om klasskamp, om en motsättning mellan en arbetarklass som kräver arbete, bostäder, välfärd och social trygghet och en kapitalistklass som ser ökade vinstmöjligheter genom massarbetslöshet, bostadsbrist, nedskärningar och växande otrygghet.

Men det handlar även om nationell motsättning, mellan en elit som lämnat nationen bakom sig, och som vägrar att ta ansvar för landet, och en folkmajoritet som är nationell och som med fasa ser tryggheten och säkerheten i landet raseras.

Efter nej-segern i Danmark riktas stark kritik inom fackföreningsrörelsen mot den ledning som propagerade för ett ja i folkomröstningen mot medlemsviljan. Från arbetsplatser och fackliga gräsrötter krävs att fackföreningarna bryter med sin EU-positiva hållning. Det visar på en väg framåt för att förvalta det glädjande danska nejet.

Från Sverige skickar vi en hälsning över sundet: Grattis Danmark, leve EU-motståndet!