Kommunistiska Partiet går framåt

I höstens val kandiderar Kommunistiska Partiet i dubbelt så många kommunval som i valet 2002. På minst 24 orter ges möjligheten att välja en revolutionär arbetarpolitik, att lägga sin röst mot nyliberalt budgetslaveri och för människovärdet istället för marknadsvärdet.

Kommunisterna kandiderar som ett tydligt ideologiskt alternativ till dagens urvattnade politik. En ideologilöshet som var övertydlig i kamrererna Löfven och Reinfeldts tuppfäktning i SVT:s Agenda härom veckan. Det var en tävling mellan två budgetslavar om vem som bäst kan förvalta det nyliberala kapitalistiska Sverige.

Fredrik Reinfeldt försöker att göra poäng på avsaknaden av ideologiska motsättningar. Han visar på enigheten och hur nära moderaterna och sossarna ligger varandra. Något som Löfven till varje pris vill undvika genom att framhäva de små skillnaderna.

Man kan tycka vad man vill om spelet om regeringsmakten, men det är rikspolitiken som formar mycket av den politiska diskussionen och därmed även den situation vi har att agera i. Utifrån detta är läget bättre inför valet 2014 än valet 2010. Till delar beroende på Stefan Löfven, som är en bättre motkandidat till moderaterna än Mona Sahlin.

Valet 2010 dominerades av fjäskandet för medelklassen i storstäderna och den sahlinska identitetspolitik som försöker klä in högerpolitiken i allmänna rättvise- och värderingsfrågor – hbt, etnicitet, genus etc. Det är en politisk dagordning som förpassar ett revolutionärt arbetarparti till marginalen.

Stefan Löfven representerar inte någon vänstersväng, men med fackpampen Löfven har frågorna förts över till att handla om arbetsmarknadens frågor, om näringslivets villkor och så vidare. Det är en dagordning som passar vår klasspolitik.

Utspelen om ordning och reda på arbetsmarknaden, det löfvenska fjäskandet för näringslivet, velandet när det gäller kapitalismens härjningar i välfärdssektorn och Löfvens oreserverade kärlek till lönearbetet ger oss möjligheter.

Till detta kommer Vänsterpartiets mer självständiga taktik, jämfört med Ohlys satsning på den rödgröna alliansen. Sjöstedts ensidiga satsning på vinsterna i välfärden öppnar för en kritik av vinstmotivet och kapitalismens sätt att omvandla människors behov till varor. Det ger möjligheter för vår socialistiska agitation.

Samtidigt är utmaningen för oss att inte bli valarbetare åt Vänsterpartiet, att lyckas särskilja Kommunistiska Partiet och visa att alternativet till dagens nyliberala EU-kapitalism inte är V:s medkännande kapitalism, som till och med lockar riskkapitalister som drabbats av samvetskval.

Som arbetarparti är det framförallt stämningarna inom arbetarklassen som är av betydelse. Den tydliga glidningen åt vänster inom LO-kollektivet, som bekräftades i SCB:s stora opinionsundersökning i vintras, är hoppfull.

De rödgröna har ökat kraftigt sedan förra valet och har stöd av över 70 procent i LO-gruppen som helhet. Arbetarklassens kvinnor står till vänster. Enbart S och V har tillsammans över 71 procent av LO-kvinnornas stöd. Samtidigt har sympatierna för borgaralliansens partier nästan halverats i LO-gruppen.

En del av det kraftigt sjunkande stödet beror på att Sverigedemokraterna har fördubblat sitt stöd bland LO:s medlemmar. Det är redan borgerligt tänkande arbetare som tar klivet från M till SD.

För ett kommunistiskt parti som sätter klassmedvetande framför nationalism, klasskamp mot nationalistiskt klassamarbete och solidaritet istället för chauvinism ska SD inte överdrivas. Utan att förfalla till vänsterns vanliga moraliserande ska kommunister undvika att ta sverigedemokratiskt påverkade arbetares frågeställningar som utgångspunkt för klasspolitiken.

SD ges alltför stor plats i den politiska diskussionen. Även om det säkert är väl menat av många på vänsterkanten, så är det kontraproduktivt. Varje gång SD ges en central roll i argumentationen så vinner Åkesson & Co på det. Vår uppgift är att med alla medel föra fram vår tydliga klasståndpunkt och vår raka antikapitalistiska vänsterpolitik. Kommunisternas målgrupp är de arbetare som redan står på en vänsterståndpunkt i politiken.

Även om det politiska läget är bättre i år än 2006 och 2010, det är rent av val som detta som brukar vara de bästa för oss, som i valen 1982 och 1994 när borgarna förlorade regeringsmakten, så ska det positiva läget inte överdrivas.

Visst blåser det åt vänster i opinionsmätningarna, men detta avspeglas inte i större folkliga rörelser eller protester. Så länge politiken enbart betraktas som något som sker högt över våra huvuden och folk accepterar att sitta på åskådarläktaren, om än under muttrande missnöje, så är läget tufft för ett klass-kampsparti. Vi kommer att vara tvungna att slåss för varje röst.

Det är därför Kommunistiska Partiet redan denna vecka inleder förvalskampanjen för att presentera det revolutionära arbetarpartiet så brett som möjligt. Kampanjen sträcker sig till första maj och går sedan över i vår uppmaning att bojkotta EU-elitens bluffval.

För att nå alla människor som tröttnat på ideologi-lösheten, det eviga backandet, samförståndet och bristen på klasskampsperspektiv. Få fler att rösta för det revolutionära arbetaralternativet, men framförallt att få fler att göra det viktigaste valet och organisera sig.

För en verklig förändring krävs mer än en valsedel vart fjärde år och läget i Sverige och världen är alldeles för allvarligt för att stå ensam och vid sidan av. Tillsammans kan vi göra något åt saken.