Hyckleriet efter terrordådet i Paris

Terrordådet i Paris är förskräckligt. Inte minst visar dådet vilket farligt Frankensteins monster som har byggts upp med västliga och saudiska pengar i krigens Syrien och Irak. Risken är stor att vi kommer att få se fler blodiga konsekvenser när fundamentalistiska våldsverkare som tränats i krig kommer hem igen, oavsett om det är nazister som vänder hem från Ukraina eller IS-krigare från Syrien och Irak.

Samtidigt ger reaktionerna prov på det hyckleri som ständigt visar sig de få gånger som det våld som är vardagsmat på så många håll i världen, drabbar västvärlden självt.

Reaktionerna visar de olika måttstockar som människoliv mäts med beroende på var dödandet sker. Så länge fundamentalistiska terrorister nöjde sig med att spränga civilbefolkningen i Damaskus med bilbomber, var det tyst i svensk media. Terroristerna kunde rent av framställas som frihetskämpar fram tills för bara något år sedan.

Sak samma med den isande tystnaden på tidningarnas ledarredaktioner när USA:s drönare massmördar brölloppsdeltagare eller skolelever i avlägsna byar i Afghanistan eller Pakistan. Då blir det på sin höjd notiser långt bak i tidningarna.

Pratet om alla människors lika värde, vilket upprepas som ett mantra från politiker och journalister var gång Sverigedemokraterna är på tapeten, gäller alldeles uppenbart inte när det är våra egna imperialister som direkt eller indirekt står för dödandet och det hela sker på behagligt avstånd.

Nu försvarar sig den svenska mediekåren med att attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo är extra illa, då det är journalister som angrips. Det är givetvis förkastligt när journalister angrips. Som försvarare av pressfriheten och det fria ordet fördömer vi sådana dåd. Men samtidigt sluter vi inte upp i kören som vill sätta denna frihet högre än andra demokratiska fri- och rättigheter.

Pressfriheten är bara en av de demokratiska rättigheter som vi har att försvara och kämpa för i denna värld. De största hoten mot demokratin i världen är inte de relativt få gånger som journalister angrips. Betydligt vanligare är att fackliga aktivister, bondeledare och politiska företrädare för arbetare och fattigt folk mördas, fängslas, förföljs och tystas.

Det ena ska inte ställas mot det andra. Men den tystnad som omger förtrycket mot arbetarnas rättigheter jämfört med de högljudda protesterna när våldet och förtrycket drabbar journalistkåren, är talande för den tid vi lever i.

Det vittnar om journalistikens tilltagande självgodhet där journalister sätter sig själva på piedestal som bärare och försvarare av demokratin, upphöjda över världens motsättningar och strider. Det visar på en liberal elitism där en självpåtagen upplyst elit sätter sig i vanliga människor ställe och utmålar sig själva som demokratins blodomlopp.

Demokrati handlar om människors aktiva deltagande i utformandet av framtiden, den liberala elitismen ser oss som passiva mediakonsumenter. Att journalister intervjuar journalister om vad en tredje journalist säger eller skriver, är ett demokratiskt sjukdomstecken.

Även när det gäller försvaret av pressfriheten visar händelserna i Paris på hyckleriet. I söndagens stora demonstration tågade den franska presidenten Hollande sida vid sida med Natolandet Turkiets premiärministern Ahmet Davutoglu, ledare för det land som fängslar flest journalister. Med i Paris var även Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, ledare för ett land som bara under förra året mördade fyra journalister.

När tungt beväpnad israelisk militär förra sommaren mördade den palestinske journalisten Khaled Hamad i Gaza, trots eller kanske på grund av att han tydligt var märkt med ordet ”Press”, var det inga svenska tidningar som ropade om försvaret av det fria ordet.

För att inte nämna den svenska journalistkårens tystnad när ukrainska myndigheter stänger ner tv-kanaler, censurerar media och förbjuder politiska partier.

Oavsett hyckleriet så är terrorn i Paris förkastlig och ger vatten på islamofobernas kvarnar. Från många håll frågar man sig varför fundamentalisterna genomför dessa dåd när de vet att det underblåser islamofobin och motsättningen mellan muslimer och icke-muslimer i västvärlden. Svaret är: just därför.

Fundamentalisterna har allt att vinna på att dessa motsättningar och spänningar ökar. Ökade spänningar innebär också ökade möjligheter för IS att rekrytera och bygga ut i förorterna i västländerna.

Den reaktionära fundamentalism som IS och andra grupper står för är i grund och botten en politisk riktning. Att den påstår sig tala i religionens namn gör den bara typisk för de reaktionära politiska strömningarna i dagens värld.

Den republikanska högerflanken i USA påstår sig tala i guds namn. I Indien regerar hindunationalister med stöd av rent fascistiska brunskjorteförband.

I Europa påstår sig den reaktionära högerflanken slåss för kristendomens sak – Sverigedemokraterna, den blåbruna makten i Ungern och Anders Behring Breivik är tre exempel på politiska företrädare som betonar sin kristna värdegrund.

Få och i varje fall inte vi kommunister gör religionen till huvudsida när det gäller tex George W Bush, Sverigedemokraterna eller Anders Behring Breivik. På samma sätt är det med farliga reaktionärer som klär sig i islams mantel.

Islamofobin och Islamiska Staten är varandras spegelbilder och förutsättningar. Den ena triggar och stärker den andre. Varje gång kampen mot IS och liknande reaktionärer kliver över gränsen till att bli en kritik mot islam som helhet eller muslimer som grupp ökar IS rekryteringsmöjligheter.

Ett första steg för att försöka förhindra fler terrorbrott är att ge stöd och uppbackning till de krafter i förorter och moskéer som arbetar mot IS värvningar av soldater. Lika viktigt är att Sverige måste sluta ge politiskt, moraliskt, ekonomiskt och alla andra former av stöd till de krafter som håller de fundamentalistiska våldsverkarna under armarna – det gäller såväl imperialismens försök att med terror störta regeringar i Mellanöstern som den liberal-fascistiska kuppregimen i Ukraina.