Sverige borde lära av Bryssel

Om socialförsäkringsminister Annika Strandhäll får som hon vill ska riksdagen fatta beslut om höjd pensionsålder innan riksdagsvalet 2018. Ännu återstår en del frågetecken att räta ut, men viljeriktningen är tydlig.

Att Strandhäll & Co vill genomföra höjningen redan innan nästa val går i linje med tidigare sabotage mot pensionerna. Den politiska eliten vet att raserandet av pensionssystemet saknar folkligt stöd, därför genomförs försämringarna med blocköverskridande överenskommelser bakom lykta dörrar.

Annika Strandhäll var tidigare ordförande för tjänstemannafacket Vision, vilket möjligen förklarar hennes nonchalanta inställning till höjd pensionsålder. Det finns säkert 67-åriga familjeterapeuter, enhetschefer, frikyrkopastorer, näringslivsutvecklare och andra yrkesgrupper som är med i Vision som beklagar sig över påtvingad pension.

För arbetarklassen ser det annorlunda ut. Det allt slitsammare arbetslivet gör att en stor del idag inte ens orkar jobba till 65. En LO-medlem lämnar idag arbetsmarknaden vid en snittålder mellan 60 och 62 år.

Förslaget på höjd pensionsålder är inte bara arbetarfientligt, det är framförallt helt onödigt. Enligt att Statistiska Centralbyrån har produktiviteten i det närmaste fördubblats sedan 1980. Enligt framtidsprognosen kommer produktiviteten 2050 vara dubbelt så hög som idag. Det finns med andra ord ingen anledning att höja pensionsåldern för de som anser att de värden som skapas i samhället ska gå till att göra samhället bättre för de många.

1976 genomfördes den senaste arbetstidsförkortningen när pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år. I ett Sverige som inte var hälften så rikt som idag kunde man sänka pensionsåldern därför att det fortfarande fanns en vilja att skapa ett bättre samhälle för de många.

I dagens dubbelt så rika Sverige har politikerna förvandlat sig till viljelösa förvaltare av en marknadsdiktatur som inte sticker under stol med att det endast finns plats för människor i form av arbetskraft.

Bakom förslaget på höjd pensionsålder ligger elitens önskan att minska kostnaderna i pensionssystemet, med arbetarklassen som den stora förloraren. Detta försöker de driva igenom utan att behöva möta svenska folket vid valurnorna. Men det finns andra sätt att tvinga politikerna att lyssna.

Angreppen på pensionerna sker inte bara i Sverige. När belgiska regeringen nyligen föreslog en liknande höjning av pensionsåldern möttes de av generalstrejk och en demonstration med 120.000 människor i Bryssel.

Den EU-kramande eliten i Sverige brukar hävda att svenska folket borde bli mer kontinentalt europeiska. När det gäller att lära av hur angrepp på våra pensioner ska bemötas är det bara att hålla med: Låt oss göra som i Bryssel!