Val mot EU-makten

EU-valet är över för den här gången. Ett nytt gäng blivande miljonärer kan packa väskorna för Bryssel. På hemmaplan lär de inte visa sig förrän om fem år då det är val igen. EU-parlamentets förakt för vanligt folk mellan valen visar sig i ett ömsesidigt förakt i valen, med ett valdeltagande i hela unionen på ynka 43 procent.

Att valdeltagandet i Sverige troligen för första gången kravlar sig upp över 50 procent beror inte minst på Sverigedemokraterna, som dels lyckats mobilisera de egna väljarna men också gett en motreaktion av människor som röstar för att rida spärr mot SD. Det ökade svenska valdeltagandet följer den förändring som skedde i förra EU-valet. Valdeltagandet har ökat med en bra bit över tio procent sedan bottenrekordet 2004.

Att knappt hälften av väljarna, trots den massiva mobiliseringen väljer att bojkotta EU-valet är ett underkännande för EU och den svenska makten som i 20 år försökt göra svenska folket till lojala EU-medborgare. Den enskilt absolut största väljargruppen gav i valet tummen ner åt EU genom att vägra ge EU-politiken sin legitimitet genom att lägga sin röst.

I Europa som helhet var parlamentsvalet 2014 ett protestval mot EU-makten. En riktad känga, om än inte alltid så välriktad, mot mittenpolitikens tyranni och de klyftor, den arbetslöshet och den nedrustning som den nyliberala mittenpolitiken leder till. Kängan träffade framförallt de som sitter som nationella verkställare av EU-politiken. De svenska moderaternas katastrofval ligger i linje med franska socialistpartiets störtdykning till 14 procent.

Men protestvalet skall inte överdrivas. Koalitionen mellan de konservativa och socialdemokrater som driver EU:s krispolitik har fortsatt en kompakt majoritet i parlamentet. Motsättningen mellan sossar och höger som spelas upp på hemmaplan saknar motsvarighet i EU-parlamentet. Här har socialdemokrater och höger röstat identiskt i 90 procent av alla frågor.

Mittenpolitikens gråa förvaltande av finanskapitalismens Europa kommer inte att påverkas av söndagens valresultat. Den enda vägens politik har inte beslutats i parlamentet, den är inskriven i EU:s konstitution. Dessutom riskerar valresultatet paradoxalt nog att leda till ökad uppslutning bakom EU-politiken. Under rop om hotet från extremismen krävs rättning i leden och de partier som vill vara med i den politiska värmen kommer att tvingas bedyra sin lojalitet till den nyliberala EU-politiken.

Visst är de högerextremistiska valframgångarna skrämmande, såväl de välpolerade kostympartierna som de mer råbarkade och uniformerade brunskjortorna. Skulden för dessa framgångar vilar inte minst på den parlamentariska vänster som gett upp EU-motståndet, och som på många håll framträder som de varmaste EU-vännerna. Då lämnas EU-motståndet till högern. Istället för ett antikapitalistiskt och klassmässigt EU-motstånd lämnas fältet fritt för EU-kritik byggd på nationalism, främlingsfientlighet och socialkonservatism.

EU är inte och har aldrig varit ett verktyg mot högerns bruna ytterkant. Tvärtom så är EU som ett nyliberalt överstatligt stormaktsbygge en avgörande orsak till den bruna ytterflankens tillväxt. Inte minst sedan dessa partier lagt sig till med en arbetarpopulism som gör att till och med ett liberalt överklassparti som Ukip i Storbritannien kan göra stora inbrytningar i arbetarklassen.

Yttersta högern kan träda fram som den vanliga människans försvarare mot en folkföraktande union som hotar välfärd, slår sönder infrastruktur, spelar ut arbetare i olika länder mot varandra och som gjort budgetåtstramning och finanskapitalets tillväxt till överideologi.

Extremhögerns valframgångar är en utmaning för vänstern och arbetarrörelsen. Majoritetens antirasism måste synliggöras. Den folkliga och högljudda antirasistiska vågen mot den bruna högern i alla dess former får inte sluta när valdagen är över. Extremhögern kommer dessvärre inte att försvinna i första taget och kampen mot den förs inte genom liberalernas upplysningskampanjer eller värnande om rasisternas demokratiska rättigheter. Kraften i den antirasistiska kampen är när de många höjer rösten gemensamt.

Extremhögern kan inte besegras med enbart antirasism. Den EU-styrda mittenpolitiken måste utmanas av en antikapitalistisk arbetarpolitik. Det är först när frågorna ställs klassmässigt som extremhögerns populistiska svar kan kläs av och visas upp för vad de är: ett sätt att sparka nedåt och slicka uppåt.

Valresultatet bekräftar att epoken Reinfeldt går mot ett snabbt slut. Moderata floskler om budgetbalans och sunda finanser lockar knappt de egna kärnväljarna. Fundamentalistisk nyliberalism gör att moderaterna tappar åt höger, när borgerligt tänkande arbetare och värdekonservativa borgare som vill se om sitt eget hus går över till SD. SD:s framgångar är en inomborgerlig flyttkarusell, enligt SCB:s stora mätning inför riksdagsvalet.

EU-valet och SCB:s undersökning visar att vänstervindarna håller i sig. Detta är positivt, även om dessa än så länge är inomparlamentariska och bygger på en förhoppning om att ett regeringsskifte kommer att innebära ordentliga förändringar. Inte minst är Feministiskt Initiativs fenomenala framgångar det senaste halvåret hoppingivande. Inte för att Fi är något antikapitalistiskt arbetarparti, det är de inte. Tvärtom så är de ett medelklassparti för en kapitalism med mänskligt ansikte, men som trots allt oftast hamnar till vänster om samtliga riksdagspartier i den konkreta politiken.

Det hoppingivande i Fi:s framgångar ligger i att de visar hur snabbt en stark strömning, när den organiseras från gräsrotsnivå, kan slå igenom och skaka om i det politiska landskapet. Mångårigt basarbete kan organisera en politisk strömning till ett politiskt parti. Förhoppningsvis vittnar EU-valet om ett spännande val i höst, där gamla invanda mönster och samarbeten utmanas och möjligheter för nya krafter uppstår.