Valet 2014 – nu kör vi!

Nu drar valrörelsen i gång på allvar. Kommunistiska Partiet kandiderar som en utmanare mot makten. Vi ställer visserligen inte upp i riksdagsvalet. Däremot ställer vi upp i 25 kommunval och två landstingsval. Men vi kandiderar inte endast som ett radikalt alternativ i kommunpolitiken, vi ställer upp med helheten i vår politik.

Kommunistiska Partiet är det antikapitalistiska arbetaralternativet som utmanar dagens kapitalistiska ordning och det politiska system som är satt att förvalta detta rövarsamhälle. Därmed kandiderar kommunisterna som ett alternativ till alla de andra partierna.

De svenska politiska partierna ”har blivit ämbetsverk i staten, som folkrörelser finns de inte längre”, konstaterade maktutredaren Olof Petersson i en intervju i Dagens Samhälle i somras.

Petersson har helt rätt. De politiska partierna fungerar som ämbetsverk med uppdraget att förvalta kapitalismen, inom de snäva ramar som de nyliberala regelverken har satt upp. Det är inte endast ett politiskt vägval av ryggradslösa politiker, det är så det politiska systemet är tänkt att fungera.

När vi kommunister angriper detta system kallas vi för antidemokrater. Tvärtom, så är vi kommunister de största demokraterna. Men med demokrati menar vi inte ett politiskt system som ska förvalta och hålla ihop det kapitalistiska klassamhället. Med demokrati menar vi folkmakt, i motsats till herremakt.

Det kapitalistiska systemet bygger på att den verkliga makten ligger hos ett fåtal, hos den minoritet som äger och förvaltar näringslivet. För att begränsa och bekämpa denna herremakt har arbetarklassen och folkflertalet att använda det faktum att vi är de många.

För detta krävs att de folkvalda verkligen representerar de som har valt dem. Folkvalda ska inte tro att de kan ställa sig över klassamhället och de klassmotsättningar som kapitalismen skapar.

När klassmotsättningar osynliggörs i politiken betyder det att arbetarklassens intressen osynliggörs medan borgarklassens intressen framställs som hela samhällets intresse. Av detta kommer den ideologilöshet som råder i politiken och det faktum att den politiska och ekonomiska eliten allt mer smälter samman.

Det märks i den växande lobbyismen och när högt uppsatta politiker oblygt hoppar över till välbetalda jobb inom näringslivet.

Men det finns även en annan korruption, som är inbyggd i det politiska systemet. Det handlar om det som Petersson sätter fingret på: att de politiska partierna görs oberoende av väljare och medlemmar genom det ekonomiska beroendet av staten.

I takt med att medlemmarna har flytt partierna, så har det statliga pengaregnet tilltagit i styrka. Vad som är hönan och vad som är ägget, spelar ingen större teater.

Exakt hur mycket pengar statsmakten skänker till de politiska partierna är svårt att få fram. Beslutsfattarna är inte så pigga på att räkna ut vad de själva kostar skattebetalarna, däremot sätter de gärna räknenissar på att granska kostnader för sjuka och arbetslösa.

Om man räknar ihop partistöd, löner och arvoden från stat, landsting och kommun till de politiska partierna, så sponsrar samhället det politiska systemet med över fyra miljarder kronor per år. Denna uppskattning ligger förmodligen i underkant.

Till detta kommer att i Sverige får de rika partierna sina valsedlar betalade och distribuerade på skattebetalarnas bekostnad. Medan mindre partier tvingas betala tryckning och ordna med distribution själva. En sådan orättvis ordning gäller inte i andra länder. I Danmark, Spanien och Frankrike krävs ett visst antal namnunderskrifter för att kandidera och alla partier som kandiderar får valsedlar betalda och distribuerade.

Kommunistiska Partiet är inte principiella motståndare till partistödet. Det är bättre att politisk verksamhet får stöd via stat och kommun än att de öppet och rakt av säljer sig till näringslivet. Vi är inte heller mot att de som på heltid arbetar med politik får en lön, annars vore dessa uppdrag förbehållna de som redan sitter på pengar.

Men vi är svurna motståndare till ett politiskt system som tillåter politiker att avskilja sig från folket. Där den politiska eliten blir en egen grupp som styrs av egna intressen. Där de politiska partierna görs oberoende av medlemmar och väljare, med undantag för nödvändigheten att ragga röster vart fjärde år.

Då förvandlas demokrati till ett prydnadsföremål. Folkmakt ersätts av herremakt, där den ekonomiska och politiska eliten smälter samman och folket förpassas upp på åskådarläktaren.

Kommunistiska Partiet anser att partistödet ska skäras ner och breddas. Maktpartierna ska inte finansiera sig själva via skattsedeln samtidigt som mindre partier stängs ute från stöd och till och med tvingas betala valsedlar själva.

Det enda sättet att bryta banden mellan den politiska och ekonomiska makten är att rösta in kommunister i de politiska församlingarna. Vi är inte som andra partier. Vi är ett parti av arbetare och för arbetare. Vår lojalitet finns alltid med kämpande människor, aldrig med makten.

Vi menar att folkvalda ska leva under samma förutsättningar som de som valt dem. Därför tillåts inte våra partianställda tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön och de som sitter som förtroendevalda i politiska församlingar får endast ersättning för utebliven arbetsinkomst.

Kommunistiska Partiet kandiderar som sagt som utmanare mot den politiska makten och det enda stöd vi kan förlita oss på är det politiska, ekonomiska och praktiska stödet från de som sympatiserar med oss. Hur vi lyckas i valkampanjen beror helt och fullt på detta stöd.