Hoppa till huvudinnehåll

Felmeddelande

  • Notice: Undefined index: field_byline i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).
  • Warning: Invalid argument supplied for foreach() i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).

Rörelse eller revolutionärt parti?

Under de drygt 15 åren som den lösliga latinamerikanska vänstern har haft initiativet har fokus hela tiden satts på de sociala rörelserna.

Erfarenheterna är naturligtvis olika. I Venezuela bildades PSUV uppifrån av Hugo Chavez och inte underifrån som en konsekvens av massornas kamp. Till skillnad mot PSUV bildades sandinistpartiet FSLN redan 1961 och kulminerade med revolutionen 19 juli 1979 då Somozadiktaturen och hela dess
statsapparat krossades.

Marxismen har visserligen försvarats
under dessa 15 år men Lenins teori om ett parti av ny typ har kommit i skuggan. Den politiska och ideologiska fostran av partikader och medlemmar i de sociala breda rörelserna har kommit på undantag. De statsbärande partierna i Latinamerika har begått i stort sett samma misstag som partierna i realsocialismens länder, med Sovjetunionens Kommunistiska Parti i spetsen, begick. Det vill säga att bli statsbärande partier och inte politiska och organisatoriska verktyg i kampen för att bryta ned kapitalismen och skapa ett nytt samhällssystem.

Jorge Bernstein deltar i den debatten i Latinamerika och har klara och kritiska uppfattningar.

– Målet för dessa partier [Venezuela, Bolivia, Ecuador] var inte en folklig revolution, att göra slut på grunden för systemet. I stället ställde dessa partier uppgiften att reformera systemet och staten, inte bryta ned den nuvarande staten som en autentisk revolution gör, som den som ägde rum i Kuba 1959. Partiet som skapades och bildades, till exempel i Venezuela, är ett statsparti. Chavez ville till och med tvinga andra vänsterpartier [Venezuelas kommunistparti, PCV, och Fosterlandet för alla, PPT] att ansluta sig villkorslöst.

Bernstein hävdar att det som garanterar folkmakten inte är regeringsinnehav.

– Garantin utgörs av massrörelsen och framför allt den organiserade massrörelsen. Om denna kallas parti eller rörelse spelar en underordnad roll. Marx anslöt sig till Kommunisternas förbund som hade grundats av tyska arbetare i Paris 1836. Det centrala är att rörelsen/partiet har ett klart politiskt program och mål och vet vad den vill.

– Staten är alltid en repressiv förtryckare och korrumperar. Och den enda garantin för att undvika detta är den organiserade massrörelsen, det som Marx kallade den ”historiska praxisen” och den måste stå ovanför staten. Om den inte existerar så inleds degenereringen av politiken.

Jorge Bernstein anser att högern har utnyttjat den deformering som makten kan skapa hos de som finns på ansvarsposter inom stats- och partiapparater. Men hur skydda revolutionen och partiet från att drabbas av den ideologiska förflackning som den internationella revolutionära rörelsen har många erfarenheter av?

– I dag anklagar högern i Latinamerika vänsterregeringarna för korruption och det finns verkliga fall av tjuvaktiga byråkrater som har utnyttjat sin maktställning. Om det finns en verklig folkmakt så har den också uppgiften att kontrollera makthavare, för att undvika korruption, men också i urvalet av personer till politiska poster. Ju mer demokrati som finns på basplanet, desto mindre utrymme för korruption.

– Om vi vill kalla det för socialism, låt oss kalla det för socialism. Jag gör det, andra undviker det. Men låt oss inte kivas om ordvalet utan om det verkliga innehållet. Det handlar om att genomföra strukturella genomgripande förändringar och garantin för detta är folklig självorganisering. Det har inte genomförts i Venezuela och därför betalar vi nu fakturan.

Dick & Miriam Emanuelsson