Följande text är ett utdrag ur K:s fullmäktigeledamot Yngve Berlins öppningstal i Lysekils kommunfullmäktige:
Skälet till att undertecknad öppnar detta första möte, denna nya mandatperiod, är skrivningen i kommunfullmäktiges arbetsordning paragraf 3 som lyder: ”Till dess att val av presidiet har förrättats, tjänstgör som ordförande den som har varit ledamot i fullmäktige längst tid.”
För min del är detta 48:onde året och den fjortonde mandatperioden som ledamot för mitt parti, Kommunisterna, som påbörjas just nu. Och det är den andra perioden som ”ålderspresident” i fullmäktige, eftersom jag hade den uppgiften även 2022.
1979, då jag för första gången blev invald, bestod kommunfullmäktige i Lysekil av 41 mandat. Då var det sex partier som konkurrerade om dessa 41 platser.
35 år senare, 2014, krymptes fullmäktige från 41 till 31 mandat, och i år, 2026 var det tio partier som tävlade om dessa 31 stolar. Samtliga dessa partier är nu representerade i fullmäktige!
Av 11.391 röstberättigade röstade 9.579 på något av dessa tio partier. 1.721 avstod att lägga en röst i kommunvalet. Det är kanske något att fundera över. Lokalpolitiskt ointresse, eller brist på tilltro till partipolitik?
Det är väl inte någon allt för djärv slutsats att dra att det partipolitiska engagemanget minskat med åren, framförallt hos den yngre generationen. Ett både demografiskt och demokratiskt dilemma.
För kommunpolitik är viktig och berör alla, på ett eller annat sätt. Det är Sveriges kommuner som står för huvuddelen av den service som medborgarna kan förvänta sig i sin vardag.
Att det är en stor och viktig uppgift, behöver man inte varit fullmäktigeledamot i 47 år för att förstå.
Det är inget litet ansvar att axla för de lokalt folkvalda, i och med en allt stramare finansiering från landets gemensamma kassa. I det politiska och ekonomiska landskapet är Lysekil ingen isolerad ö, eller ens en halvö.
Vi är fullt ut en del av en allt tuffare värld, både var det gäller det politiska och fysiska klimatet. Ord som fred och diplomati har i det närmaste blivit skällsord. Och det är den ”starkes rätt” som allt mer präglar världspolitiken.
Då är det väl heller inte en så djärv tanke att det är mer existentiella frågor, som miljö och fredsfrågor, som engagerar den yngre generationen och att det kommunalpolitiska kommer i skymundan.
Detta omfördelade politiska engagemang hos yngre kan vi säkert leva med. Det viktigaste är att folk oavsett ålder engagerar sig politiskt och bryr sig om klotet och människorna som befolkar det, och hur de mår, lever eller lider.
Ett minskat intresse för partipolitik, är väl heller inte en långsökt förklaring till senaste omstruktureringen av den kommunala politiska organisationen. En anpassning till eget tillkortakommande, kan man säga.
Inför förra mandatperioden (2021) genomfördes en fullmäktigeberedning om just detta problem. Samtliga partier i fullmäktige, då nio, som deltog i beredningen kom till den gemensamma slutsatsen, att ”fullmäktige måste vitaliseras”.
”Kommunfullmäktige – ett demokratiforum eller ett spel för gallerierna?”, blev rubriken när beredningen sammanfattade sina diskussioner.
Det man kan säga ”har hänt i frågan” är beslutet från decembermötet 2025, då kommunfullmäktige beslutade om en organisationsförändring, för nämnder och styrelser för den nya mandatperioden 2026-2030. Det är en organisationsförändring som vi ännu inte vet om det gynnar eller missgynnar ambitionen att ”vitalisera” kommunfullmäktige.
Då ska jag tacka för ordet och så ska vi gå vidare i dagordningen.
