Blodet hade runnit hela vägen från toppen av hans huvud till hans leriga arbetsskor. Efter att ha blivit ledd till bordet där jag och två kollegor satt och käkade lunch satte han sig ned. Han tryckte någon, före detta vit, tygbit mot det gapande sår han hade i sitt rakade huvud.
Det är hösten 2021 och jag är anställd för att hjälpa till med rivningen av en äldre lokal. På arbetsplatsen finns två små arbetsgrupper. Min grupp, med huvudansvar för rivningen, och saneringsgruppen, som ska ta hand om de hälsofarliga materialen i byggnaden.
En av sanerarna står och tar ner eternitplattor, som består av cement och det extremt hälsofarliga materialet asbest. De har skyddskläder mot asbest. Hans chef har som vanligt sagt åt honom att också ta på sig hjälm. Sedan, som vanligt, låtit honom fortsätta utan.
En platta ovanför mannens huvud spricker. Plattorna kan bli sylvassa när de går isär. Det är också då som asbest tar sig ut. Tyngden av materialet trycker ner plattan i huvudet på mannen, som halvt utslagen lyckas tillkalla hjälp.
Han förs till boden där jag och två kollegor, alla i 20-årsåldern, äter lunch. Medan han sätter sig hör vi den hetsiga diskussionen de två arbetsledarna har. Diskussionen om de ska hjälpa mannen till sjukhus eller inte.
De är rädda för att hela arbetsplatsen kommer stängas ner. Samtidigt vet de inte hur illa mannen är skadad. Om plattan fallit lite annorlunda så hade mannen kunnat vara död.
Det var tragiskt att höra. Det var tydligt att båda ville att han skulle få vård men de var rädda för kostnaden. Kostnaden för företagen.
Saneringsföretaget kunde ju bli av med sina tillstånd för hantering av farligt material. Företaget jag jobbade för hade troligen missat sin deadline.
Jag försökte flika in att han måste till sjukhus förr eller senare, men som ung och relativt ny på arbetsplatsen vågade jag inte göra mer. Resten av tiden spenderade jag med min lunch som endast avbröts för korta ordbyten med den skadade, fortfarande nerblodad. Säkert 15-20 minuter passerade.
Min arbetsledare tog till slut mannen i sin bil och körde till närmsta sjukhus. Det blev ingen utredning. Arbetsplatsen stängdes aldrig ner. Deadline klarades och mannen kunde återgå till arbetet efter några dagar.
En person höll på att förblöda framför våra ögon och ändå sattes företagens vinstintresse först. Tyvärr skulle det inte vara sista gången jag såg arbetskamrater riskera livet för chefernas intressen. Det var dock första gången jag insåg att den arbetare som inte organiserar sig står ensam, eftersom en arbetares liv och säkerhet alltid kommer att vägas mot vinstintressen.
Är du villig att få reda på vad ditt liv är värt?
Lukas Skoglund
Studerar på Ljungskile folkhögskola, praktikant på Proletären
