Stålarbetarnas kamp fortsätter – Arbetarledare om strejkens betydelse

Det är i mitten av mars. Den grekiska arbetarledaren Georgios Sifonios besöker Sverige för att vittna om den nio månader långa stålarbetarstrejken för tre år sedan. Han talar på ett möte arrangerat av Seko-Tunnelbanan och Grekiska föreningen i Stockholm.

– Initiativet till strejken kom underifrån, från arbetarna själva, berättar han. Vi ville försvara våra rättigheter. Det som vi har kämpat för och vunnit tidigare. Vi ville behålla våra jobb och en dräglig lön att leva på.

Kapitalismens kris aktualiserades av finanskraschen 2008. På europeisk mark förstärktes och fördjupades krisen av EU:s ekonomiska politik, av de förutsättningar och krav som är förbundna med eurosamarbetet. De brutala följderna för Grekland är väl kända.

– Precis innan strejken tecknades en överenskommelse, ett memorandum, mellan EU, IMF, Europeiska centralbanken ECB och den grekiska regeringen, förklarar Georgios Sifonios. Det innehöll hårda åtstramningar riktade mot det grekiska folket.

Ägarna till stålverket Elliniki Halivurjia krävde att arbetarnas löner skulle sänkas med 40 procent alternativt att 180 arbetare skulle avskedas. Stålverket ligger i ett av Atens större industriområden.

– När vi fått arbetsgivarens förslag kallade vi till ett medlemsmöte där 330 av 380 arbetare deltog, fortsätter Georgios Sifonios. Mötet beslöt att vi inte skulle acceptera förslaget. Om företaget avskedade folk skulle vi svara med att gå ut i strejk.

Stålverket gick för full maskin. De tre åren innan strejken hade produktionen ökat med 40 procent. Under en tioårsperiod hade stålföretagets ägare kunnat kamma hem en vinst på över två miljarder euro.

– Produktionen pågick dygnet runt och den första uppsägningen kom under ett kvällspass, vittnar Georgios Sifonios. Då stoppade vi tillverkningen och började strejka direkt. Vi arbetare tänker inte betala systemets kris.

Vad arbetarna då inte visste var att strejken skulle pågå i hela nio månader. Under denna tid skulle den grekiska arbetarklassen underkastas ytterligare ett åtstramningspaket. Den socialdemokratiska regeringen skulle avgå och ersättas av en konservativ.

– Vi organiserade kampen genom olika kommittéer till stöd för strejken, säger Georgios Sifonios. Vi drog in våra barn som gick i skolan, pensionärer som slutat jobba och våra fruar. Vi utsåg en särskild propagandakommitté som fick stor betydelse.

Den socialdemokratiska PASOK-regeringen motarbetade strejken. Detsamma gällde ledningarna för grekiska LO och Metall. Massmedia ställde sig på arbetsköparnas sida och förtalade stålarbetarna.

– Kampen stod klass mot klass, understryker han. Vi försvarade arbetarnas intressen och kände solidaritet både i och utanför Grekland. Stålarbetarstrejken var en vändpunkt i kampen mot EU:s åtstramningspolitik. Det viktigaste var enigheten – en knytnäve!

Den fackliga fronten PAME organiserade ett femtontal sympatistrejker och demonstrationer med tiotusentals deltagare. Över 6000 stöduttalanden strömmande in från hela världen.

Men den konservativa regering som då tillträdde trappade upp försöken att knäcka strejken.

– Efter nio månader skickade den nya arbetsmarknadsministern polisen på oss, förklarar Georgios Sifonios. Arbetarna och deras familjer var trötta. 700 kravallpoliser ställde sig inne i själva fabriken. Till slut var vi tvungna att avbryta strejken.

Det rättsliga efterspelet har helt färgats av myndigheternas vilja att statuera exempel. De strejkande fick sammanlagt 170 polisanmälningar på sig. Alla har ännu inte behandlats. 23 personer, hela fackstyrelsen plus tio arbetare i främsta ledet, har redan dömts.

– Vi ser oss ändå som vinnare, hävdar Georgios Sifonios rakryggat. Endast 25 av 380 arbetare har kvar jobbet. Efter strejken var det många andra fabriker som också sänkte lönerna och avskedade. Trots detta är solidariteten och sammanhållningen mellan oss arbetare stark.

Det senare är avgörande. Den grekiska arbetarklassen är redan hårt tillbakapressad ekonomiskt. Den som är utan jobb riskerar att hamna utanför socialförsäkringssystemet efter två års arbetslöshet. Kraftbolagen stänger av el och vatten för den som inte kan betala.

– Vi har själva stämt företaget, upplyser Georgios Sifonios. Vi har en kommitté för de uppsagda. Vi har startat en ny fackförening för metallare i Aten som även kan täcka upp för de uppsagda. I det sista valet deltog 2700 metallarbetare.

I de grekiska fackföreningsvalen deltar olika fraktioner, snarare än enskilda personer. De 200 mest stridbara och klassmedvetna kandidaterna samlade 2500 röster. Socialdemokraterna, de konservativa och Syrizaanhängarna fick inte fler än 110.

– Nu hjälper vi arbetarna på andra fabriker att organisera sig. Vårt första krav är att skydda de arbetslösa och deras familjer. Det finns över en miljon utan jobb i Grekland. Vi sätter inte med armarna i kors och väntar på att någon annan ska hjälpa oss.

Georgios Sifonios är skeptisk till den nya Syrizaregeringens möjligheter att infria vänsterväljarnas förhoppningar. Den har redan från start varit intrasslad i EU:s och IMF:s garn. För att tillfredsställa långivarnas krav tvingas den till ytterligare åtstramningar.

– Den nya regeringen måste både bedömas utifrån vad den gör och vad den har sagt, menar han. Innan valet påstod de sig vara för en avskrivning av statsskulden. Men nu accepterar de den och gör vad som helst för att betala tillbaka lånen.

Den grekiska tilltron till EU var tidigare stark. Nu visar undersökningar att motståndarna har ökat till 30 procent. Men den mest närliggande frågan handlar om euron. Klockan tickar och det är inte alls omöjligt att Grekland tvingas lämna valutasamarbetet.

– Vi måste resa frågor om EU och ägande, agiterar Georgios Sifonios. Fabriksägarna tillåter inte att någon annan tar över. De kände sig hotade av strejken. Vi måste organisera oss mot en annan klass. Vi vill inte bara lämna EU. Vi vill ensidigt avskriva skulden och lämna Nato.

Stora förändringar, stora perspektiv. Men det är storföretagen, bankerna och EU:s politiker som själva har kokat den soppa som den grekiska kapitalismen och indirekt hela EU-projektet hamnat i. För stålarbetarna och många andra arbetare var strejken en ögonöppnare.

– Vi har vunnit en moralisk seger, avslutar Georgios Sifonios. Premiärministern beordrade att slå ner strejken med kravallpolis. Vi har visat hur systemet fungerar. Hade vi gått med på arbetsgivarens krav från början hade vi fått det ännu sämre. Nu har vi visat att vi kan kämpa.