Svobodas väg till maktens boning

Efter Viktor Janukovitj svurit eden som Ukrainas folkvalde president 25 februari 2010 valde han en gå en politisk balansgång mellan väst och Ryssland. På sin första utlandsresa som president åkte Janukovitj 1 mars till EU och Bryssel. Angående Nato och EU förklarade Janukovitj att han hade för avsikt att fortsätta med samma politik som sin företrädare. 5 mars reste han till Moskva där en olika sammarbetsavtal diskuterades. Den tredje resan gick till USA på inbjudan av Barack Obama.

Janukovitj trodde nog att han efter dessa tre besök skulle kunna regera Ukraina i fred. Så blev det inte. Militärstrategiska och ekonomiska intressen från USA och EU krävde mycket mera än diplomatiska uttalande av positiv karaktär. USA vill ha Natos missiler i Ukraina, EU vill åt Ukrainas ekonomiska rikedomar.

När USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton besökte Kiev 2 juli 2010 reste hon kravet att Ukraina skulle ansluta sig till Nato. Janukovitj avböjde och förklarade diplomatiskt att Ukraina inte ska ingå i något block och inte bidra till att dra upp fler skiljelinjer i Europa. Men Clinton gav inte med sig. Hon kontrade med att dörren till Nato stod öppet i alla fall. Tonen var inte vänlig, snarare hotfull. Och det stannade inte där.

Vid denna tidpunkt startade en märklig utveckling i västra Ukraina. Det fascistiska Svoboda, Frihetspartiet, var då fortfarande ett litet parti med säte i västra Ukrainas största stad, Lviv. I maj 2010 genomförde partiet en demonstration för att störa Janukovitj besök i Lviv, men det var ett litet bekymmer. Partiet hade vid denna tidpunkt inga representanter i parlamentet, i valet 2007 hade Svoboda fått 0,78 procent av rösterna.

Men plötsligt fick Svoboda råd att bygga ut partiet genom kostsamma politiska kampanjer och organiserandet av demonstrationer. I början av 2011 hade läget blivit ett annat. Genom den omfattande propagandan samlade det stora demonstrationer.

Från början av 2012 började partiet rekrytera ungdomar till träningsläger för att organisera UPA-Bandera. UPA är en fasciströrelse som under andra världskriget samarbetade med nazisterna under invasionen av Sovjetunionen. UPA gjorde sig känt för de mest barbariska brott mot judar, partisaner och kommunister.

Stora banderoller i Svobodas demonstrationer uppmanade ungdomar som hamnat i kriminalitet och missbruk att delta i UPA:s träningslägger, en betald sysselsättning på heltid. I ett land med enorm arbetslöshet var det inte svårt för UPA att rekrytera flera tusen anhängare. Det var tydligt att det fanns gott om pengar.

På detta sätt skaffade fascisterna en armé att sätta in i striden om makten.

Under samma USA satsade flera miljarder dollar för att destabilisera Ukraina. Säkert hamnade en del hos Svoboda och UPA. Även andra finansiärer lär ha bidragit, som miljardären Julia Tymosjenko till vilken Svodobas ordförande Oleh Tiahnybok offentligt riktade ett speciell tack efter maktövertagandet.

Under åren fram till 2012 växte sig Svoboda starkt. I parlamentsvalet det året fick partiet 10 procent av rösterna!

UPA:s och Svobodas armé blev USA:s förlängda arm i om kampen om makten i Ukraina som mynnade ut i kuppen 22 februari. Det var en armé som på Maidantorget i Kiev uppträdde välorganiserat i grupper om hundra personer och med bestämda uppgifter i kampen mot polisen.

Bilden som massmedia ger av spontana demonstranter mot regeringen är falsk. På torget fanns en betald armé av fascister utrustad med påkar och brandbomber som gav sig på polisen och till slut vann kampen om makten i Kiev.

Vad var det då som hände på Maidan?

Striderna hade pågått sedan december förra året. Polisens taktik var minst sagt märklig. De försökte knuffa bort fascisterna men genomförde ingen offensiv och gjorde inga gripanden. Den som följde händelserna kunde se hur mycket stryk poliserna på torget fick ta emot, utan att vinna över fascisterna i UPA och andra grupper som Högersektorn.

Sent på kvällen torsdag 20 februari, efter ett par dagar av mycket intensiva strider mot fascisterna, hade polisen lyckats ta över en stor del av det ockuperade torget. Sent på torsdag natt kunde man på internet se bulldozrar och lastbilar göra rent denna del av torget. Allt skräp bars borta. Demonstranterna hade förlorat initiativet, polisen att hade stängt in dem på en liten del av torget och var på väg att vinna slaget.

Enligt SVT och SR fanns då ”tio gånger så många poliser på torget som demonstranter”. Så många var nog inte riktigt, men säkert var antalet poliser på torget många fler än demonstranterna.

Striderna var på väg att ta slut och regeringen Janukovitj på väg att vinna maktkampen om torget. Denna torsdagnatt gick undertecknad och la sig med tanken om att en avgörande under natten till fredag var att vänta. Ytterligare en tanke fanns där – om de inte fixar det nu så fixar de det aldrig.

Det fanns också andra krafter som agerade under denna tid.

Dagen innan hade ett stort pådrag satts i gång från EU om att få till stånd en överenskommelse mellan regeringen Janukovitj och de tre partierna i oppositionen, de två högerliberala partierna, Fäderneslandsförbundet och Udar, samt det fascistiska Svodoba. Om detta har vi tidigare rapporterat i Proletären.

En överenskommelse pressades fram snabbt av EU, som skickade representanter från Tyskland, Frankrike och Polen till Kiev. Överenskommelsen var också ett krav från USA som pressade EU till handling. Den svenska utrikesministern Carl Bildt var överenskommelsens främsta organisatör och pådrivare.

Redan på torsdag natt, efter en dags förhandlingar, enades regeringen och oppositionen om grunderna för en överenskommelse. Nyval till presidentposten, nyval till parlamentet, återgång till 2004 års grundlag samt att den fängelsedömda Julia Tymosjenko skulle sättas på fri fot. Samtidigt skulle oppositionen dra bort demonstranterna från torget på ett fredligt sätt.

Denna nya situation, med en politisk lösning i sikte, resulterade i att det inte genomfördes någon avgörande polisinsatts mot demonstranterna natten mot fredag 21 februari. Detta skulle visa sig vara förödande.

Under fredagen träffades regeringen, oppositionen och utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Polen och skrev under överenskommelsen. Regeringen Janukovitj tänkte att lugnet skulle inställa sig och att de åter skulle kunna regera. Men så blev det inte. Överenskommelsen ledde till regeringen nederlag.

När överenskommelsen lästes upp på Maidantorget av Udars ledaren, Vitalij Klitjko, förre världsmästaren i boxning, mottogs han av ett massivt motstånd. Klitjko blev utbuad och tvingades lämna torget. Demonstranterna krävde att Janukovitj och hans regering skulle avgå och de hade inga tankar på att lämna torget.

Efter det gick allt väldigt snabbt. Den stora polisstyrkan på torget drogs bort snabbt, på mindre än en halvtimme var över 5000 poliser borta. Enbart 200-300 poliser lämnades kvar. Demonstranterna var då 2000-3000.

Vem fattade beslutet om detta borttagande av polisen? Ännu snabbare försvann polisstyrkan som skyddade Ukrainas parlament, som bestod av flera tusen man. Denna polis-styrka utgjordes, i motsatts till styrkan på torget, av en känd kommandostyrka av hårdhänta kravallpoliser, utbildade för att bekämpa demonstranter.

Denna styrka försvann från området kring parlamentet på mindre än 15 minuter. De lämnade kvar sina improviserade sängar, filtar och kuddar, tallrikar med mat, halvfulla vattenglas och annat de använt under de veckor de varit på plats.

Man kan inte låta bli att undra hur det var möjligt. Svaret kom senare när kuppen var ett faktum. En polisgeneral fanns bland de som framträdde på tv tillsammans med fascisterna. Alltid någon som säljer sig för dollar.

Efter det att polisen försvann uppstod i Kievs centrum en hel ny och oväntad situation. Då fanns inget som hindrade demonstranterna från att ta över hela centrum och inklusive parlamentet. Det var just vad de gjorde.

Massan av fascister under UPA-flaggan attackerade först de drygt 200 kvarvarande poliserna på torget vilka flydde i panik. Ca 60 poliser tillfångatogs av fascisterna. Sedan var det ett välorganiserat övertagande av centrum och parlamentet. Där fanns inget som kunde hindra fascisterna.

På lördag 22 februari rapporterade nyheterna att fascisterna hade segrat. Parlamentet blev nu det centrala i nyhetsförmedlingen. Fascisterna i UPA hade helt tagit över parlamentet och hundratals av deras vakter omringade parlamentet.

Av de 450 parlamentsledamöterna hade dock 232 lyckats fly och parlamentet kunde inte lagstifta. Men liberal-fascisterna hade inga problem med det. De tog in folk de kunde lita på och lät dem spela parlamentsledamöter. Redan samma dag kunde de välja talman och en ny president för landet.

På söndagen antog de två lagar som visade vem som bestämde. Den ena var att ryska inte skulle få vara officiellt språk i regionerna, den andra att förbudet mot nazistisk propaganda upphörde.

I östra Ukraina orsakade den liberal-fascistiska alliansens maktövertagande i Kiev ett stort uppror. I de stora städerna i öster erkänner befolkningen inte kuppregeringen utan kallar den för en junta.

Demonstrationerna mot fascisterna i Kiev duggar tätt. Det genomförs massdemonstrationer i tiotalet stora städer med miljonbefolkning. Under den gångna helgen demonstrerade återigen tiotusentals människor i både Donetsk och Odessa. De underkänner regeringen, de vill vara fria. I samtliga demonstrationer reses krav på folkomröstningar för att lämna Ukraina och ansluta sig till Ryssland.

Även i östra Ukraina börjar människor att organisera sig i försvarsstyrkor såsom skedde på Krim redan vid första demonstrationen mot fascisterna i Kiev.

Det är svårt idag att kunna se vad denna utveckling leder. Men en sak är säker. Kuppregeringen i Kiev har inte kontroll över stora delar av Ukraina.