Vad låg bakom avtalet om vapenvila i Ukraina?

När detta skrivs är det drygt två dygn sedan vapenvilan i östra Ukraina trädde i kraft. Det finns olika tolkningar av Minskavtalet och hur det ska förverkligas. Dessutom skjuts avgörande frågor på framtiden, som exempelvis hur Ukrainas konstitution ska ändras för att ge ökat självstyre i öster.

Men överenskommelsen har så här långt varit positiv för den krigsdrabbade befolkningen i Donetsk och Lugansk. Stridigheterna har inte upphört men kraftigt minskat. Därmed har många människoliv sparats och bostäder och infrastruktur räddats från förstörelse.

Hur kommer det sig att kuppmakarstyret i Kiev plötsligt accepterade att konflikten ska lösas med politiska medel istället för militära? Mångmiljardären Petro Porosjenko har ju allt sedan han vann det skarpt kritiserade presidentvalet i maj förra året förklarat att han ska skapa ”fred” genom militära insatser mot ”terroristerna” i östra Ukraina.

Och hur kommer det sig att Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Francois Hollande flög till Moskva för att tala direkt med Vladimir Putin, den man som i väst anklagas för att både destabilisera Ukraina och vilja invadera en rad europeiska stater?

Den fullständiga bilden av det storpolitiska spelet bakom kulisserna lär komma ut så småningom. I Ukrainakonflikten finns som bekant många och delvis motstridiga aktörer, där USA:s mer aggressiva linje inte alltid går hand i hand i med Tysklands och Frankrikes intressen av handel med Ryssland.

Men den huvudsakliga förklaringen till att Minskavtalet kom till stånd är att den storskaliga offensiv Kiev genomfört under årets första veckor blivit ett militärt misslyckande. Det enskilt största bakslaget kom när separatisterna lyckades omringa cirka 8.000 ukrainska soldater i staden Debaltseve.

Det var med största sannolikhet denna händelse som fick Merkel och Hollande att i ilfart resa till Moskva och försöka rädda Kievregeringen från ett katastrofalt nederlag. Med detta hängande över sig så mejslade de franska och tyska ledarna tillsammans med de ryska fram Minskavtalet.

För det krigsdrabbade ukrainska folket är vapenvila med siktet inställt på en förhandlingslösning vägen framåt. Ett viktigt steg har tagits genom Minskavtalet då de som tidigare kallats ”terrorister” erkänns som en förhandlingspart.

I avtalet sägs i klartext att en övergripande politisk lösning ska tas fram genom konsultation och i samförstånd med representanter för de enskilda regionerna Donetsk och Lugansk.

Att lyssna till invånarna i dessa områden är nödvändigt för att kunna lösa konflikten. Upproret i öster var ju i grunden en folklig reaktion mot den väststödda statskuppen i Kiev 21 februari och mot de fascistiska krafternas frammarsch.

Hur länge kommer Minskavtalet att hålla? Finns det verkligen en seriös vilja från Porosjenkos regering och västvärlden att få till stånd en förhandlingslösning?

Redan dagen innan vapnen tystnade agerade USA:s ambassadör i Ukraina, Geoffrey Pyatt, för att försöka underminera avtalets trovärdighet. Pyatt spred bilder på twitter som påstods visa pågående utplacering av ryskt artilleri i östra Ukraina.

Dimitri Yarosj, ledare för det nazistiska Högersektorn och ledamot i Ukrainas parlament, rapporteras ha fördömt avtalet och förklarat att hans styrkor i öster tänker fortsätta kriget.

En knäckfråga är Debaltseve och de inringade Kievtrupperna. Debaltseve nämns inte i Minskavtalet, och myndigheterna i Folkrepubliken Donetsk har deklarerat att de inte tänker låta de 8.000 soldaterna ge sig av med vapen och allt. Risken är ju uppenbar att vapnen åter sätts in i kriget i östra Ukraina.

De belägrade soldaterna uppmanas istället att kapitulera och överlämna sina vapen innan de ges fri lejd från staden. Separatistledarna har förklarat att de kommer att se varje fritagnings- eller utbrytningsförsök som ett brott mot Minskavtalet och att militära aktioner kommer att besvaras.

Vad detta leder till vet vi inte. Det enda vi kan vara säkra på är att om eller när storskaliga strider bryter ut, i Debaltseve eller på annan plats, så kommer väst att lägga skulden på separatisterna och Ryssland.