Hur ska Venezuela komma ur krisen?

Publicerad 16 juni 2016
Å ena sidan råder stor brist på många varor och köerna är långa utanför butikerna. Det orsakar stort folkligt missnöje. Å andra sidan har regeringen Maduro nyligen uppfyllt målet att bygga en miljon nya bostäder till fattiga familjer och på årets första maj samlades stora skaror demonstranter till den ”bolivarianska revolutionens” försvar.
Å ena sidan råder stor brist på många varor och köerna är långa utanför butikerna. Det orsakar stort folkligt missnöje. Å andra sidan har regeringen Maduro nyligen uppfyllt målet att bygga en miljon nya bostäder till fattiga familjer och på årets första maj samlades stora skaror demonstranter till den ”bolivarianska revolutionens” försvar.

Vänstervågen i Latinamerika har avlösts av en offensiv från höger. Efter nyliberalen Mauricio Macris valseger i Argentina och kuppen mot Dilma Rousseff i Brasilien satsar den USA-stödda eliten i Venezuela all kraft på att återta den politiska makten. Patrik Paulov, internationell sekreterare i Kommunistiska Partiet, har i Proletären rapporterat om den ”bolivarianska revolutionen” i Venezuela från start. I följande artikel diskuterar han den reaktionära offensiven och ger en bakgrund till varför ”revolutionen” i Venezuela befinner sig i sin hittills djupaste kris.

• Vad betyder den nya politiska kartan i Latinamerika?
Den vänstervåg som inleddes med Hugo Chávez valseger i Venezuela i november 1998 och fyra år senare började spridas till fler länder har inneburit fantastiska sociala framsteg för arbetarklassen, egenföretagarna i den informella sektorn och de fattiga skikten i flertalet länder i Syd- och Centralamerika.

Men efter 15 år av framgångar är det inte längre vänstern som har initiativet. Den latinamerikanska eliten med täta politiska och ekonomiska band till Washington har gått på offensiven och försöker med full styrka återta tidigare förlorade positioner.

Vi ser det i Argentina, Bolivia, Brasilien och i Venezuela. Det är tydligt att högerns självförtroende är på topp. Målet är att riva upp de sociala program och förbättringar för folkflertalet som genomförts under denna tid och driva igenom privatiseringar och en liberalisering av ekonomin.

• Vilken roll spelar maktskiftet i Brasilien?
Brasilien är för högern det viktigaste landet att återta den politiska kontrollen över. Det är också förklaringen till att det i västvärlden knappt har höjts några röster mot att en demokratiskt vald president kuppats bort av några av de mest korrupta, skurkaktiga politikerna på hela den sydamerikanska kontinenten.

I Brasilien finns halva Sydamerikas befolkning, 200 miljoner människor, och landet är en av världens tio största ekonomier. Brasilien har också spelat en central roll de latinamerikanska staternas försök till frigörelse från USA och i Bricssamarbetet med Ryssland, Kina, Indien och Sydafrika.

• Medier i väst, inte minst i Sverige, riktar mer uppmärksamhet mot Venezuela. Varför?
I politisk mening har Venezuela större betydelse än Brasilien. Den ”bolivarianska revolutionen” har gett vänstern världen över hopp och inspiration i en annars politiskt reaktionär tid. Den har hyllats av både marxist-leninister och reformistisk vänster som ett framgångsrikt exempel på en progressiv social omvälvning som åtminstone i ord har socialismen som mål.

Detta är orsaken till att högern nu lägger krutet på att slå mot Venezuela. På ledarsidor, i nyheterna och på sociala medier verkar det råda någon slags glädjeyra över den djupa krisen i landet och över att den ”bolivarianska revolutionens era” snart ska vara över.

• Inte bara högern angriper Venezuela. Det gör även Vänsterpartiets ledning.
Jonas Sjöstedt har tidigare deklarerat att han föredrar världens imperialistmakt nummer ett, USA, framför Venezuela. Hans Lindes debattartikel i Svenska Dagbladet förra veckan är ännu ett led i anpassningen åt höger. Istället för att stärka solidariteten med de venezuelanska socialisterna i en svår tid använder Linde samma argument som vilken borgerlig ledarsida som helst.

Linde lägger all skuld på regeringen Maduro och nämner inte sabotaget från den inhemska borgarklassen och högern. Han nämner inte heller den aggressiva imperialistmakt som motarbetat den progressiva regeringen allt sedan Hugo Chávez vägrade underordna sig Vita huset.

• Är alla problem i Venezuela USA:s fel?
Naturligtvis inte. Men för att korrekt kunna analysera utvecklingen i Latinamerika måste man inse att supermakten har sin hand med i det mesta. Det gäller den honduranska militärens kidnappning av president Manuel Zelaya 2009 och avsättandet av Paraguays Fernando Lugo 2012 men också de venezuelanska högergruppernas kravaller 2014 då 43 personer dödades.

Redan 2002 stödde Washington kuppförsöket mot Chávez, och det är belagt genom officiella dokument att USA därefter satsat miljontals dollar på att stärka högeroppositionella organisationer och underminera regeringen. Också Pentagon pekade tidigt ut Venezuela som ett hot. I ett dokument publicerat av US Army i oktober 2005 konstaterades att den bolivarianska revolutionen rentav utgör ”det största hotet sedan Sovjetunionen och kommunismen”.

Banden är starka mellan USA och den venezuelanska högern, borgarklassen och delar av våldsapparaten. Nyligen avslöjades att kommunala polisstyrkor tränats av USA-polis och stått i daglig kontakt med USA:s ambassad i Caracas. I sammanhanget får man inte glömma att Barack Obama i mars 2015 undertecknade en order om att Venezuela utgör ”ett hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik”.

• Har den ”bolivarianska revolutionen” i Venezuela misslyckats?
Nej, det har skett stora positiva förändringar i Venezuela de senaste sjutton åren. Det är ett faktum att fattigdomen minskat kraftigt och att levnadsförhållanden förbättras för folkflertalet. Det är ett faktum att 1,5 miljon analfabeter lärt sig läsa, att barnadödligheten och undernäringen minskat och att andelen barn i skolan ökat. Det är ett faktum att en miljon bostäder byggts till fattiga familjer åren 2011-2015.

Användandet av oljepengarna i folkets intresse har gett positiva resultat, vilket flera FN-organ noterat. Men det är uppenbart att det under hela den revolutionära processen funnits brister och problem. Och dessa har kraftigt eskalerat under senare år vilket lett till bakslag, som att fattigdomen åter börjat öka.

• Flera svenska ledarsidor hävdar att varubristen, elavbrotten och övriga problem i Venezuela är ett bevis på socialismens misslyckande.
Det påståendet är absurt. Alla som har minsta kunskap om Venezuela vet att landet inte är och aldrig har varit socialistiskt. Sant är att Chávez i ett berömt tal 2005 förklarade att han insett nödvändigheten av att avskaffa den giriga kapitalismen och bygga socialismen, för att lyckas utrota hungern och skapa rättvisa och jämlikhet.

Under de följande åren togs steg i socialistisk riktning genom nationaliseringar av stängda industrier och införandet av arbetarstyre på fabriker och genom skapandet av nya organ för folkmakt som ett alternativ till den gamla korrumperade statsapparaten. Men det förändrade inte de grundläggande maktförhållandena i det kapitalistiska Venezuela.

I en av de sista valkampanjerna som Chávez ledde innan sin död 2012 beklagade han sig över detta:

”Så länge som borgarklassen fortfarande kontrollerar 80 procent av den nationella banksektorn, 90 procent av handeln och en stor del av de transnationella företagen kommer vi inte att kunna sänka inflationen…Varje gång vi höjer minimilönen höjer de priserna. Och samma bilar som du kan köpa i Bogotá [Colombia] säljer de i Caracas till tredubbla priset.”

• Om det inte är socialism, hur ska man beskriva politiken under presidenterna Hugo Chávez och Nicolás Maduro?
Vad de gjort är att de har försökt reglera kapitalismen. De har omfördelat rikedomar och genomfört progressiva reformer samtidigt som kapitalisterna tillåtits behålla sitt ägande och sin kontroll över centrala samhällsfunktioner som bankväsendet och import och distribution av mat.

Medan högern talar om ”socialismens misslyckande” är det många vänsterröster i Venezuela som menar att det snarare är avsaknaden av en verklig revolutionär omvälvning, av socialism, som är en central orsak till problemen. Om det är något som misslyckats så är det försöket att reglera kapitalismen, att få kapitalisterna att underordna sig en folkvald regering. Varubristen är ett exempel på det.

• Vad är sant om köerna, de tomma butikshyllorna och den hotande kollapsen?
I media förekommer både överdrifter och lögner om läget. Påståendet om en hotande samhällskollaps handlar mer om politiska intressen än den faktiska situationen. Samtidigt är det uppenbart att Venezuela har enorma problem och står inför sin värsta kris sedan statskuppen och det ekonomiska sabotaget 2002-2003.

Varubristen är ett enormt bekymmer. Köerna till de statliga butikerna med subventionerade varor ringlar långa, och när det väl kommer leveranser av varor tar de snabbt slut och hyllorna gapar tomma. Då tvingas venezuelanerna handla på den svarta marknaden till priser som de fattigare skikten har svårt att betala.

Prisskillnaderna är dramatiska. Latinamerikanska Telesur publicerade nyligen en artikel med en prisjämförelse för olika varor. Kaffe kostade då 358 bolivares i statliga butiker, på gatan var priset 2000 bolivares. Priset på mjölkpulver var hela 40 gånger högre på svarta marknaden.

Det säger sig självt att detta skapar ett massivt missnöje. Varubristen är en central orsak till att Venezuelas förenade socialistparti (PSUV), men också kommunisterna och andra som stödjer regeringen, tappade stort i parlamentsvalet i december 2015.

• Vad är det som orsakat varubristen och det försämrade ekonomiska läget?
Det är många faktorer som samspelar. Även om Maduro och PSUV-regeringen självklart har ett avgörande ansvar för det som händer i landet är det djupt oärligt att som Hans Linde skylla allt på dem.
Krisen måste sättas in i det större perspektivet, som svårigheten att genomföra progressiva reformer i ett kapitalistiskt land med imperialistmakten USA i närområdet. Mycket av problemen hänger också samman med oljan.

• På vilket sätt är Venezuelas oljerikedomar ett bekymmer?
Venezuela har en av världens största oljereserver och får över 95 procent av sina exportinkomster från oljan. Det svarta guldets centrala betydelse för ekonomin går till tillbaka till tiden innan andra världskriget. Faktum är att oljan i ett avseende varit en slags förbannelse för Venezuela. Istället för att göra profit på produktion av varor har stora delar av borgarklassen riktat in sig på att roffa åt sig så mycket som möjligt av oljepengarna, och Venezuela har blivit beroende av att importera det mesta landet behöver.

Under Chávez presidentskap diskuterades detta problem mycket. Det drogs upp storslagna planer och man började investera oljeinkomsterna i nya industrier och i jordbruket för att främja inhemsk produktion och minska importberoendet.

Men satsningen tappade kraft i och med krisen 2008-2009 och de på samma gång rekordhöga oljepriserna. Venezuelanernas ökade köpkraft och förbättrade levnadsstandard under denna tid möttes istället genom en kraftigt ökad varuimport.

I en tid när det svarta guldet flödade som aldrig förr var det inte något akut problem att de privata importfirmorna gjorde stora vinster eller att breda skikt inom statsapparaten skodde sig. Pengarna räckte ändå till att bekämpa fattigdomen och förbättra livet för folkflertalet.

När oljeinkomsterna sjönk drastiskt för ett par år sedan blev situationen en annan. Då framträdde tydligt bristerna i systemet. Och framförallt blev det tydligt hur den venezuelanska borgarklassen och de korrumperade delarna av statsapparaten, både tjänstemän och politiker, hittade legala
eller illegala vägar att fortsätta berika sig – på folkets bekostnad.

• Det finns två delar av regeringens ekonomiska politik som ofta kritiseras och som varit i kraft sedan borgarklassens ekonomiska sabotage 2002/2003. Vad är syftet med valutaregleringen med fast växelkurs samt reglerad prissättning på basvaror?
Detta har sedan dess varit den venezuelanska regeringens verktyg för att stärka den politiska kontrollen över ekonomin med syftet att hindra kapitalflykt och valutaspekulation och att säkra bättre levnadsförhållanden för folket. Men dessa verktyg har numera blivit en källa till jätteprofiter och kriminalitet.

• På vilket sätt hänger valutaregleringen och den fasta växelkursen samman med varubristen?
I Venezuela finns två växelkurser för valutan bolivar mot dollarn, en av regeringen fastställd officiell växelkurs och en svart kurs. Gapet mellan de två har ökat kraftigt samtidigt som den skenande inflationen gjort efterfrågan på dollar stor även bland vanliga människor.

De dubbla valutakurserna har blivit en enorm vinstkälla för många kapitalister. Ett exempel på hur det kan gå till är följande:

Ett företag som importerar mediciner skickar en begäran till ansvarig myndighet om att få växla till sig en miljon dollar enligt den subventionerade officiella dollarkursen för att importera mediciner.

Med pengarna i handen står detta företag inför flera möjligheter. De kan strunta i att importera mediciner, eller köpa en mindre mängd än de påstått, för att sedan växla in sina billigt förvärvade dollar på svarta marknaden. De kan också köpa in mediciner, föra in dem i Venezuela och få det dokumenterat, för att sedan smuggla ut dem till Colombia där de säljs för ett mycket högre pris.

Resultatet blir hur som helst att oljepengar hamnar hos fifflande kapitalister samtidigt som det råder akut brist på mediciner. Från venezuelanska företag hörs ofta kritik mot regeringen för att det är svårt att få köpa billiga dollar. Från vänster finns en kritik mot att regeringen låter denna dränering av statskassan fortsätta.

• Hur fungerar prisregleringen och på vilket sätt utnyttjas den?
Priserna på en rad basvaror är strikt reglerade och många varor är också subventionerade. Tanken bakom detta är att göra livsnödvändigheterna tillgängliga för alla. I dagens bristsituation har delar av detta system havererat.

Det finns fattiga som köar och köper så mycket de får av de billiga varorna, för att själva sälja svart på gatan och få en liten men kanske nödvändig extrainkomst.

Det finns venezuelaner som har köandet som jobb. De hyrs in av kapitalister eller kriminella nätverk för att köpa prisreglerade och subventionerade varor, som sedan säljs svart i Venezuela eller smugglas över gränsen till Colombia. Detta sker i stor skala, och det är många inblandade som får sin del av kakan, alltifrån nationalgardister som vaktar butiker och lager till chefer och anställda på golvet.

En annan faktor som skapar brist på just prisreglerade varor är att kapitalisterna hittar kryphål för att gå runt regleringen och tjäna mer pengar. Om vitt ris är prisreglerat, då struntar man i vitt ris och handlar istället icke prisreglerat kryddat ris. Samma sak med majsmjöl. Det är prisreglerat och svårt att få tag på. Men arepas, ett bröd bakat på majsmjöl, finns överallt.

• Regeringen Maduro anklagar gång på gång borgarklassen för politiskt motiverat sabotage av ekonomin, bland annat genom hamstring av varor. Stämmer det?
Det finns starka politiska intressen i att skapa brist på varor för att underblåsa folkligt missnöje och i förlängningen få till stånd det efterlängtade maktskiftet. Det har hänt många gånger under det senaste decenniet att nationalgardet hittat tonvis av bristvaror i låsta lagerlokaler.

Ett aktuellt exempel rapporterades nyligen av Telesur. När prisreglering på ägg infördes försvann ägg från butikerna. Äggproducenterna valde istället att sälja sina ägg till företag som tillverkade icke-prisreglerade varor. När produktionen av dessa äggbaserade varor minskade vittnade anställda på äggproducenten Ovomar i Santa Cruz de Aragua om att flera miljoner ägg lämnades att bli gamla och förstördes. Ägaren föredrog det framför att sälja till de låga reglerade priserna.

Att kapitalister strävar efter största möjliga vinst är i sig inget märkligt, de agerar ju som de kapitalister de är. Att korruption och kriminalitet frodas i ett bristsamhälle är inte heller något märkligt eller unikt för Venezuela. Problemet är att det pågått länge och förvärrats de senaste åren utan någon lösning i sikte.

• Det är inte bara ekonomin som är ett bekymmer. Bristen på el har varit så akut att vissa offentliganställda fick gå ner till tvådagarsvecka. Hur kommer det sig?
Det är klart att uteblivna investeringar i elnätet och vattenkraften spelar in, men det är också så att Venezuela i år drabbats av den värsta torkan på decennier. Det rår inte regeringen Maduro för.

Fakta är också, vilket inte alls nämns i andra svenska medier, att det under lång tid förekommit sabotage mot elproduktionen och distributionen. Det handlar om bombattentat mot kraftverk och elnät eller attacker där oppositionella stormat in på och vandaliserat anläggningar.

• Vilka planer har regeringen för att komma ur den ekonomiska krisen?
Det kommer rapporter om att regeringen planerar drastiska åtgärder för att minska klyftan mellan den svarta dollarkursen och den officiella kursen. Dessutom finns förslag om att minska subventionerna och ta bort prisregleringarna på flera varor. Den ursprungliga ambitionen om billiga basvaror för alla ska ersättas av ett riktat stöd direkt till de behövande.

Det finns många som länge argumenterat för att åtgärder som lättar på regleringarna är nödvändiga för att ta landet ur den akuta krisen. Samtidigt håller företrädare för regeringen möten med kapitalister och högerpolitiker.

Det verkar finnas förhoppningar om att kompromisser med delar av den venezuelanska eliten ska skapa ett mindre fientligt klimat och en möjlighet att få ordning på ekonomin, men utan att rasera det sociala innehållet i ”revolutionen”.

Frågan är om det är en framgångsväg. Det finns vänsterröster i Venezuela som menar att Maduro sedan han blev president 2013 gång på gång tagit steg tillbaka, vilket resulterat i att kapitalisterna flyttat fram sina positioner och rest nya än mer långtgående krav.

• Vad förordar de som kritiserar regeringen Maduro från vänster?
Mer traditionella marxistiska röster anser att den uppkomna situationen ännu en gång visar att kapitalismen inte går att reglera varför lösningen är socialism, det vill säga mer demokratisk kontroll och expropriering av banker, företag och distributionsnät. Venezuelas kommunistparti tillhör de som menar att det bland ”chavismens” gräsrötter finns många som vill fördjupa revolutionen genom arbetarråd på fabrikerna och stärkt folkmakt.

Men det har också tagits steg i den riktningen. De nyinrättade lokala distributionsnätverken, CLAP, som drivs av invånarna själva är ett sådant exempel. Regeringen vill med dessa gå förbi de privatkapitalistiska distributionsföretagen och istället leverera basvaror direkt till folket. Tusentals lokala kommittéer har upprättats med stöd av livsmedelsministeriet och mat distribueras nu för fullt.

Men någon socialistisk revolutionär omvandling står knappast på dagordningen. I Latinamerika som helhet vinner högern mark och försvagar de regionala samarbetsorganisationerna. I Venezuela riskerar socialistpartiet PSUV att förlora både president- och regeringsmakten.

Och krafterna som kämpar för socialism, som kommunistpartiet, revolutionära fackföreningar och chavistiska gräsrotsorganisationer är i dag för svaga för att spela en ledande roll. Inom PSUV finns många ärliga revolutionärer, men partiet har sedan bildandet också samlat borgerliga eller socialdemokratiskt orienterade politiker som inte vill ha något systemskifte.

• Hur ser Venezuelas närmaste framtid ut?
Läget är osäkert. Den samlade högern, uppbackad av USA-EU och reaktionen i Latinamerika, driver på för att så snart som möjligt få bort regeringen. Just nu är målet att genomföra en folkomröstning om Maduro ska avgå i förtid eller sitta kvar.

Flera steg återstår. Bland annat måste oppositionen under valmyndighetens överinseende samla in nästan fyra miljoner namn innan det kan bli aktuellt. Om en folkomröstning genomförs i år och Maduro förlorar blir det nyval. Sker den nästa år övertar vicepresidenten styret fram till ordinarie val.

• Parallellt med folkomröstningskravet hörs uppmaningar till och hot om militärt våld.
Den ökade oron för inblandning utifrån är befogad. Det är orsaken till att Maduro beslutade att förlänga undantagstillståndet och att genomföra en stor militärövning.

Dagen efter att Dilma Rousseff avsatts i Brasilien förklarade Colombias förre president Álvaro Uribe på ett toppmöte i Miami för tidigare statschefer och makthavare att Venezuelas armé borde ingripa för att ”skydda oppositionen” mot Maduros ”tyranni”. Om den venezuelanska militären inte agerar så borde något annat lands armé gå in i Venezuela och göra det.

En militärkupp alternativt utländsk invasion är inte något Uribe är ensam om att förorda. Sådana krav hörs från flera håll. Det blir än mer oroväckande när medier i väst verkar driva en kampanj för att framställa Venezuela som en kollapsad stat, vars enda räddning är inblandning utifrån.

I Venezuela tar man hoten på allvar.

• Vad händer om Maduro och PSUV mister regeringsmakten?
Då kommer den venezuelanska arbetarklassen och den breda vänsterrörelsen att tvingas ställa om till andra uppgifter och, precis som de argentinska arbetarna nu gör, ta till strejker och protester för att försvara det de vunnit under den bolivarianska revolutionens sjutton år.

Men oavsett vem som har regeringsmakten är det uppenbart att nu väntar en tid av skärpta motsättningar och hårda klasstrider i Venezuela och i övriga Latinamerika.