Palestinska fångar hungerstrejkar i protest mot ockupationens förtryck

Publicerad 10 maj 2017
En väggmålning av Marwan Barghouti, en av de hungerstrejkande fångarna, på Israels mur på Västbanken.
En väggmålning av Marwan Barghouti, en av de hungerstrejkande fångarna, på Israels mur på Västbanken.

Den 17 april inledde 1500 palestinska fångar i ockupationsmakten Israels fängelser en kollektiv hungerstrejk. Medan israelerna försöker knäcka fångarna växer stödet utanför fängelsemurarna. Den legendariska befrielsekämpen Leila Khaled från PFLP är en dem som börjat hungerstrejka i solidaritet med fångarna.

Bilder

Det är tydligt att Israel skräms av den massiva uppslutningen i hungerstrejken och av att kända palestinska ledare deltar.

Det var lördagen den 6 maj som Leila Khaled förklarade att hon ansluter sig till den pågående hungerstrejken. Den palestinska befrielseledaren lämnade beskedet i samband med en pågående stödaktion för de palestinska fångarna i Jordaniens huvudstad Amman, där hon sedan många år lever och arbetar.

”De hungerstrejkande fångarna gör detta i direkt konfrontation med fienden, men det enda vapen de har är sina tomma magar”, förklarade Leila Khaled och manade till enighet och stöd för de hungerstrejkande.

Att svälta sig själv och sätta sitt eget liv på spel är en drastisk kampmetod. Men för de palestinska fångarna är det den enda återstående möjligheten för att på något sätt göra motstånd mot ockupationsmakten.

I dagsläget sitter 6500 palestinier i israeliska fängelser. 300 av dem är barn. Men frågan om fångarna berör hela det palestinska folket.

Så gott som varje palestinsk familj har en eller flera familjemedlemmar som är eller har varit fängslade.

Under de 50 år som gått sedan ockupationen av Västbanken och Gaza inleddes har 800.000 palestinier någon gång suttit i fängsligt förvar, enligt den palestinska människorättsorganisationen Adaamer.

Den hungerstrejk som inleddes 17 april riktar sig mot de omänskliga förhållanden som ofta råder för fängs-lade palestinier. De nekas ta emot familjebesök, nekas vård och mediciner och placeras i isolering utan kontakt med andra fångar eller omvärlden.

Hungerstrejken vänder sig också mot Israels användande av så kallat administrativt förvar. Det innebär att ockupationsmakten tar sig rätten att fängsla palestinier utan att dessa fått någon rättslig prövning eller dömts för något brott.

När aktionen inleddes 17 april anslöt sig cirka 1500 palestinska fångar från en rad olika organisationer. I hungerstrejken deltar medlemmar från sekulära vänsterkrafter som PFLP och DFLP, från islamistiska rörelser som Hamas och Islamiska Jihad, men också från Fatah, den traditionellt mäktigaste palestinska organisationen.

Samma dag som hungerstrejken satte igång publicerade den populära Fatah-ledaren Marwan Barghouti en debattartikel i New York Times. Barghouti tillhör den del av Fatah som stödde den palestinska Intifada som hösten 2000 inleddes på de ockuperade områdena. 2002 fängslades Barghouti, stämplad som terrorist av Israel och senare dömd till fem livstidsstraff för mord.

”Efter att ha tillbringat de senaste femton åren i israeliskt fängelse har jag både varit vittne till och ett offer för Israels illegala ordning av godtyckliga arresteringar i massomfattning och dålig behandling av palestinska fångar. Efter att ha uttömt alla andra möjligheter kom jag fram till att det inte finns någon annan väg för att bekämpa dessa övergrepp än att gå ut i hungerstrejk”, skriver Fatah-ledaren i New York Times.

Marwan Barghoutis livshistoria liknar många andra palestinska ledares. Första gången han greps av ockupationsmakten var han bara femton år. Första gången han torterades brutalt hade han hunnit bli arton. När hans första barn föddes några år senare satt han på nytt fängslad.

”Det äldsta av mina fyra barn är nu en man på 31 år. Och fortfarande är jag här och driver kampen för frihet tillsammans med tusentals fångar, med miljoner palestinier och med stöd från så många världen över. Vad är det med arrogansen hos ockupanten och förtryckaren och dess uppbackare som gör dem döva inför denna enkla sanning: Vi kommer att frigöra oss från våra bojor innan de knäcker oss, för den mänskliga naturen är att lyssna till kravet på frihet oavsett vad det kostar”, skriver Barghouti.

Flera andra framträdande palestinska fångar har också börjat hungerstrejka. Den 6 maj anslöt sig PFLP:s generalsekreterare Ahmad Saadat. Han har varit inspärrad i Israel i elva år och är dömd till 30 års fängelse för medlemskap i en enligt Israel illegal organisation.

Det är tydligt att Israel skräms av den massiva uppslutningen i hungerstrejken och av att många kända palestinska ledare deltar. Men istället för att lyssna på fångarnas krav på att bli behandlade som människor gör Israel tvärtom. De senaste veckorna har förtrycket innanför fängelsemurarna skärpts.

Barghouti och Saadat har liksom andra framstående ledare förflyttats och isolerats med det uppenbara syftet att knäcka dem.

Förra veckan var palestiniernas president Mahmoud Abbas inbjuden till Vita huset i Washington. Donald Trump lovade att ”fixa fred” mellan israeler och palestinier, och de båda ledarna skakade hand på det.

När Leila Khaled anslöt sig till hungerstrejken kritiserade hon Abbas och den palestinska myndigheten, som försöker få palestinierna att tro på illusionen att Trump genom förhandlingar skulle driva genom deras krav. Fångarnas hungerstrejk visar på en annan väg framåt, förklarade Leila Khaled och påminde om vad den palestinska kampen i grunden handlar om:

”Vi måste hålla fast vid rätten [för de palestinska flyktingarna] att återvända, befrielsen av Palestina och upprättandet av ett demokratiskt Palestina på hela det område som utgör Palestina.”

När detta skrivs är hungerstrejken inne på dag 23. För flera av fångarna rapporteras hälsoläget ha försämrats dramatiskt.

Med livet som insats fortsätter hungerstrejken för ”frihet och värdighet”.