Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Proletären möter fredspristagaren Mairead Maguire

Ständigt i fredens tjänst. Så kan man sammanfatta Mairead Maguires livsgärning. 40 år efter att hon mottog Nobels fredspris fortsätter hon sitt arbete mot krig och militarism.

Engagemanget har fört henne från hemstaden Belfast i Nordirland till krigshärdar som Syrien. 

– Där jag bor har vi inte ens vårdcentral och ungdomar flyttar för att det inte finns jobb. Samtidigt satsar Storbritannien miljarder på att uppdatera kärnvapensystemet Trident. Så kan det inte få fortsätta.

Mairead Maguire står på scenen på en biograf i centrala Göteborg. I publiken sitter flera hundra personer, merparten kommunanställda som arbetar med flyktingmottagande och integration. Hon är bestämd i sina uppfattningar om krig och fred, men på samma gång ödmjuk i sitt förhållningssätt till omvärlden.

– Vi i västvärlden måste göra oss av med den koloniala, imperialistiska attityden att vi vet vad som är bäst för Syrien och andra länder. Det är fel. Lösningen är att stoppa all militär intervention utifrån och lyssna till det syriska folket, säger Mairead Maguire när vi träffas senare samma dag.

Hon har ett intensivt program under sitt Göteborgsbesök. Huvudaktiviteten är det nordiska fredsmötet som arrangeras av nätverket Fredsam. Mairead Maguire är inbjuden att tala utifrån sina besök i Syrien.

Men fredspristagaren menar att den pågående tragedin måste sättas i ett större sammanhang. Nato och Natoländer bär stor skuld till att Syrien och andra länder i Mellanöstern förvandlats till kaotiska krigszoner varifrån människor tvingas fly.

– Jag hoppas att svenska riksdagen beslutar att inte godkänna värdlandsavtalet med Nato. Sverige borde istället återta sin roll som fredsmäklare och understödjare av fredsprocesser, säger Mairead Maguire apropå att riksdagen ska ta ställning till värdlandsavtalet 26 maj.

Patrik Paulov
Mairead Maguire
– Min uppfattning är att Nato borde ha upplösts samtidigt som Warszawapakten. Efter terrordåden 11 september har Nato och Natoländer spelat en destruktiv roll i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien. Det är vår utrikespolitik, våra satsningar på att bygga det militärindustriella komplexet, som ligger till grund för att miljoner människor nu är på flykt från dessa länder.

• Hotet från Putin då? I Sverige hävdar högljudda röster att vi behöver inte bara ett värdlandsavtal med Nato utan ett medlemskap som skydd mot det aggressiva Ryssland.
– Det är struntprat, säger Mairead Maguire och skakar på huvudet. Hon har hört argumentet förr. Det är inte bara den svenska överheten som försöker skrämma folket att acceptera Nato och ökade militära satsningar.

– Rädslan sprids av de som anser att krig är nödvändigt. För det finns de som tjänar på krig och vapenhandel, som fruktar freden. Varje militärindustriellt komplex behöver en fiende. Jag ser ingen anledning att vara rädd för Ryssland. Problemet är att Nato inte följt de löften som gavs när Warszawapakten upplöstes, om att inte expandera mot Ryssland. När Nato utvidgas och stora militärövningar hålls vid Rysslands gränser, då sänder Nato hotfulla signaler.

Enligt Mairead Maguire är det nödvändigt att göra tvärtom. Att trappa ner militariseringen, öka samarbetet med Ryssland och häva de förödande sanktionerna

– Det är det ryska folket som får betala priset för sanktionerna. Men de drabbar också Europas folk. Irland hade tidigare mycket handel med jordbruksprodukter med Ryssland. Bestraffningen av Ryssland ger sämre ekonomi och förlorade jobb på Irland.

På senare år har Mairead Maguire engagerat sig i konflikten i Syrien. I maj 2013 besökte hon Syrien som ledare för en delegation av fredsaktivister. I april 2014 år blev det en ny resa till landet, och det tredje och senaste besöket ägde rum i november 2015.

På plats i Damaskus, Homs, Latakia och andra syriska städer har Mairead Maguire och hennes reskamrater mött hundratals syrier med olika bakgrund, politisk uppfattning och religiös tillhörighet.

• Hur upplevde du ditt första möte med Syrien och dess folk när du kom dit 2013? Var det så som västmedia beskrivit situationen i landet?
– Sanningen är att jag blev nästan chockad av vad jag såg och vad folk sa. Det var något helt annat än mainstreammedias tal om att Assad måste bort och att krig och bombningar utifrån är lösningen. Det folk sa till oss, och vi mötte regeringsanhängare, oppositionella och olika religiösa ledare, var att den utländska militära interventionen måste stoppas, att syrierna själva måste finna en fredslösning och att sanktionerna mot Syrien måste hävas.

Att det som pågår i Syrien i mångt och mycket är ett krig via ombud är något som upprör Mairead Maguire. Syrien har invaderats av tusentals och åter tusentals utländska krigare från ett hundratal länder. Nästan alla har kommit via Natolandet Turkiet.

Den vägen har också vapen och annat stöd förts in till al-Qaidaextremister och påstått moderata krigare av både syrisk och utländsk härkomst.

– Att beväpna oppositionella styrkor för att störta ett annat lands regering, och det oavsett om styrkorna är moderata eller fundamentalister, är ett allvarligt brott mot internationell lag. Men det är vad Natoländer gjort tillsammans med Saudiarabien och Qatar.

– Jag är pacifist, jag är emot allt våld och för fredliga lösningar, fortsätter Mairead Maguire. Men när väst endast talar om Assad som problemet, så är det fel. Det som händer i Syrien är komplext och många är inblandade. Jag menar att Assad-regeringen måste vara en del av lösningen. Ryssland har hela tiden sagt detta, att den syriska regeringen och övriga parter måste lösa konflikten genom förhandlingar.

Frågan om västs krig via ombud återkommer flera gånger i samtalet. Fredsrörelsen måste uppmärksamma detta för att förhindra att det sker igen mot andra länder. Men Mairead Maguire hävdar inte att allt som skett i Syrien beror på utländska krafter. Hon hävdar inte heller att allt var bra i landet innan konflikten bröt ut för fem år sedan.

– En uppfattning vi hörde i Syrien men också när vi talade med syriska flyktingar i Libanon är att de önskar reformer och förändringar. Men det måste komma inifrån, inte genom att andra länder beväpnar och stöder jihadister för att gynna sina egna geopolitiska intressen. Kriget via ombud har skapat en situation bortom all kontroll.

– Oppositionella studenter som vi talade med i Damaskus sade att de nu stöder regeringen, för de vill inte att extrema fundamentalister eller någon väststödd marionett ska ta makten. Välutbildade syrier som flytt till Libanon vittnade om att de tidigare levde ett bra liv i Syrien, trots problem och brister. Men så kom väpnade män och dödade folk. Nu sitter dessa syrier på ett betonggolv i Beirut utan någonting.

När intervjun görs ska den syriska vapenvilan träda i kraft om bara några timmar. Mairead Maguire ser positivt på att det i väst verkar finnas en ökad vilja att tala med Assad-regeringen.

Det verkar också finnas en ökad insikt om att Nato och Gulfstaterna skapat en farlig situation i Syrien. Om fundamentalisterna skulle lyckas störta regeringen och skapa en islamistisk stat, så skulle det hota inte bara de religiösa minoriteterna utan alla moderata muslimer.

• Utifrån erfarenheterna från konflikten i Nordirland brukar du tala om nödvändigheten av försoning. På många platser i Syrien, som i staden Homs, pågår ett sådant arbete och lokala fredsavtal har fått slut på striderna. Vad såg ni av detta?
– 2014 åkte vi till Homs men tvingades lämna staden snabbt på grund av hot från utländska krigare. Vi åkte tillbaka i november förra året. Då mötte vi freds- och försoningskommittén i Homs gamla stad, ett område som under flera års tid kontrollerades av väpnade grupper. Arbetet leddes av två religiösa ledare, en muslimsk shejk och en kristen präst. De berättade om hur de gått in områden kontrollerade av väpnade grupper och talat med dem, uppmuntrat dem att överlämna vapnen och acceptera regeringens amnesti och istället förändra Syrien med fredliga medel.

Det Mairead Maguire och hennes reskamrater fick höra har skett på många platser i landet. Med hjälp av lokala krafter för fred och försoning har tusentals tidigare rebeller av syriskt ursprung gått med på att återgå till ett civilt liv. Det har gjort det möjligt att skapa fred i stridszoner och påbörja återuppbyggnaden av allt som förstörts.

Att det sker någon form av positiv utveckling som kan ge framtidshopp åt den majoritet syrier som är kvar i hemland är oerhört viktigt.

– Under senaste besöket mötte vi mycket mer av sorg och hopplöshet än tidigare. Ingen vet vad som kommer att hända, och ekonomin blir allt sämre på grund av kriget och sanktionerna. Även de som har jobb har svårt att försörja sina familjer. Många försöker få ut sina barn ur landet, säger Maired Maguire.

– En fattig bonde vi träffade berättade att han stridit med IS för att det gav honom en försörjning. De kom till hans by med en massa pengar. Men efter att ha sett brutaliteten hos de utländska IS-krigarna kunde han inte vara kvar.

Fredspristagaren har mycket att berätta, mycket mer än vad som ryms i en intervju i Proletären. Hon frågar om solidaritetsarbetet i Sverige och uttrycker uppskattning över de många Syrienmöten som hållits.

Hon framhåller att det är viktigt att det finns alternativa röster som går emot den annars så ensidiga bilden av konflikten och dess orsaker. För den syriska tragedin är egentligen bara ett symtom på ett större problem dikterat av krafter som tjänar på militarism och krig.

– Folken står inför ett val. Är vi för militarism och ett stärkande av Nato, är vi för att skapa nya fiender? Eller ska vi verka för fred, samarbete och diplomatiska lösningar och ta pengarna från det militära för att möta människors behov av trygghet, mat, vatten och utbildning?

Fakta

Mairead Maguire i fredens tjänst

Konfliktlösning på Nordirland
  • 1976 fick Mairead Maguire, sekreterare på Guinness bryggeri, Nobels fredspris för sitt arbete för en politisk, ickevåldslösning på konflikten i Nordirland. Hon var då 32 år, den dittills yngsta pristagaren.
  • Sedan dess har Mairead Maguire ägnat sitt liv åt att arbeta för fred, ickevåld och nedrustning.
  • Hon är en av grundarna av Belfastbaserade Peace People, medlem i Internationella fredsrådet samt vice ordförande i organisationen för kvinnliga Nobelpristagare.

Från Kinshasa till Pyongyang

  • Fredsarbetet har fört henne världen över. Hon har besökt Kongo-Kinshasa och uppmärksammat det sexuella våldet mot kvinnor i krig.
  • Hon har seglat med Frihetsflottan till Gaza och deporterats av ockupations-makten Israel vid flera tillfällen.
  • Hon har gripits av polis under anti-krigsprotester utanför Vita huset i Washington.
  • Förra året talade hon på en kvinnokonferens i Pyongyang, Nordkorea, till stöd för återförening och fred på koreanska halvön.