Misslyckades socialismen i Kina?

Publicerad 16 november 2011

Kina beskrivs som en kapitalistisk framgångssaga, där baksidan av myntet är ett socialistiskt misslyckande. Men det är en falsk beskrivning.

Fakta och bakgrund
Det stora språnget
  • Man skall inte kasta ut barnet med badvattnet. Det fanns en god tanke bakom ”det stora språnget”. Men kampanjen var illa förberedd och präglad av den idealism som var så typisk för Mao, vilket gjorde misslyckandet oundvikligt.
  • Men misslyckandet betyder inte att en decentraliserad socialistisk utvecklingsmodell skall avskrivas för all framtid. I en annan tid och med bättre förberedelser kan en sådan modell tvärtom vara ett nödvändigt komplement i en socialistisk ekonomi, såsom Mao tänkte sig den.

1 oktober 1949 utropade Mao Zedong Folkrepubliken Kina från podiet ovanför Himmelska fridens torg. Det skrev världs-historia. Världens folkrikaste land hade befriat sig och styrde nu mot socialism.
Men den kinesiska revolutionen var inte en utan tre revolutioner, den var nationell, antifeodal och socialistisk på en och samma gång.

1949 var Kina sedan drygt 100 år en semikoloni, splittrat och sönderslitet av den imperialistiska aggression som inleddes med opiumkrigen på 1800-talet. Den imperialistiska förnedringen var en tragedi för ett land som var civiliserat tusentals år innan det Europa som nu förnedrade det och vars ekonomi kort dessförinnan utgjorde halva världsekonomin.

Den semikoloniala deklasseringen av Kina utgör ett av världshistoriens snabbaste förlopp. På bara ett århundrade förvandlades Kina från världens rikaste land till ett av världens fattigaste.

Den kinesiska revolutionen gjorde slut på den semikoloniala förnedringen. Kina återtog makten över sig självt och därmed, enligt egen uppfattning, sin rättmätiga plats i världen, den plats som i årtusenden gav benämningen Mittens rike.

Att röda armén intog också Tibet, som en brittisk militärintervention ryckte loss från Kina i början på 1900-talet, var en nationell självklarhet. En nationell revolution gör inte pietetsfullt halt vid ett territorium som imperialismen avstyckat som speciellt.

Den nationella befrielsen utgör ett bestående resultat av den kinesiska revolutionen. Men resultatet är inte säkrat och anses i vart fall inte säkrat av ledningen i Beijing, vilket ger den hårdföra politiken mot varje tendens att åter splittra Kina.

Till den nationella sidan skall noteras att ambitionen att hålla samman Kina varit gemensam för regeringarna i såväl Beijing som Taipei, som båda betraktat Taiwan som en provins i Kina och sig själva som legitima regeringar för hela Kina. Numera finns krafter som också formellt vill rycka loss Taiwan från Kina, ivrigt uppmuntrade av USA, vilket utgör en provokation mot en tidigare gemensam syn. Där av frågans explosiva karaktär.

Ytterligare en notering. I västvärlden betraktas Kina som en uppstickare på den globala scenen.
Det kinesiska perspektivet är ett helt annat. Efter en kort nedgångsperiod återtar Kina bara den plats landet haft i tusentals år.

Perspektivet är långt både bakåt och framåt. Kinesiskt tänkande räknar inte i årtionden, utan i århundraden, vilket skall tas med i beräkningen vid bedömningen av kinesisk politik.

Den kinesiska revolutionen var också en social revolution, riktad mot de feodala förhållanden som präglade Kina före 1949 och mot de krigsherrar som terroriserade landet. Också denna del av revolutionen har segrat. De feodala förhållandena har sopats undan, helt och hållet och över hela landet. Detta skiljer Kina från Indien, som genomfört en nationell revolution, befrielsen från det brittiska kolonialväldet, men inte en social, vilket gör att feodala förhållanden ännu präglar den indiska landsbygden.

Det finns en historisk ironi i detta. Kapitalismen utvecklas idag snabbt i både Kina och Indien, men den utvecklas mycket snabbare i Kina. För att kvarvarande feodala förhållanden inte lägger några hinder i vägen för dess utveckling, som i Indien, där hundratals miljoner bönder ännu är bundna till sina feodala herrar och därför inte utan vidare kan dras in i den kapitalistiska ekonomin.

Kapitalismen har alltså den sociala revolutionen att tacka för sin snabbare utveckling i Kina!

Hur gick det då med socialismen? Att den led nederlag är givet. Kapitalistiska produktionsförhållanden är idag helt dominerande i Kina. Men det betyder inte med nödvändighet att socialismen misslyckades. Låt oss se.

1949 hade Kina som sagt pressats ner till ett av världens fattigaste länder. Industriproduktionen låg i nivå med Belgiens, trots en befolkning som var mer än hundra gånger större, och jordbruksproduktionen var för liten för att föda hela befolkningen, vilket gav regelbunden hungersnöd.

För att ta itu med efterblivenheten kopierade Mao Zedong och KKP i stort den sovjetiska utvecklingsmodellen med statsägda företag, central ekonomisk planering, prioritering av tung industri, kollektivisering av jordbruket, utjämning av sociala förhållanden och central politisk kontroll (som i Kina bara följde en lång politisk tradition).

Kopieringen gjordes till delar motvilligt och den avbröts under perioder, som 1956-1961, då Mao Zedong initierade ett försök att få till stånd en decentraliserad ekonomisk expansion under den kampanj som kallades ”det stora språnget”. Försöket misslyckades. Istället för ekonomisk expansion gav ”det stora språnget” kaos och nedgång, med svåra följder för befolkningen på framförallt landsbygden.

Alltnog. Kina följde den sovjetiska modellen med en första femårsplan antagen 1952. Framgångarna var avsevärda, trots avbrotten under ”det stora språnget” och den senare kulturrevolutionen. Mellan 1952 och fram till Maos död 1976 ökade industriproduktionen i Kina med i genomsnitt 11,2 procent per år, vilket förde fram Kina till platsen som den femte största industrinationen i världen.

Denna snabba utveckling skedde i stort sett utan stöd utifrån, annat än initial hjälp från Sovjet, givet av att relationerna mellan Kina och Sovjet frös till is redan i början på 1960-talet.

Problembarnet utgjordes av jordbruket, som utvecklades i betydligt långsammare takt än industrin. Om industriproduktionen nästan tiodubblades mellan 1952 och 1976, så ökade jordbruksproduktionen bara med det dubbla, framförallt på grund av en politik som ensidigt prioriterade investeringar i industrin framför investeringar i jordbruket.

Men problem skall inte överdrivas. För även om utvecklingen av jordbruket var svag, så producerade Kina 1977 nästan 40 procent mer mat per capita jämfört med Indien – och det på en jordbruksmark som var 14 procent mindre och på en befolkning som var 50 procent större.

Under den socialistiska perioden utvecklades också Kina till ett av världens mest jämlika länder, givet av de sociala reformer som gav alla kineser rätt till avgiftsfri sjukvård och skola, som förbättrade boendeförhållanden, garanterade arbete och införde en allmän social grundtrygghet.

De sociala reformerna gav få BNP-poäng, vilket skall tas med i jämförelsen med dagens kapitalistiska Kina. Den explosiva kapitalistiska utvecklingen har raserat den sociala trygghet som fanns i det socialistiska Kina. För arbetare och bönder lär den förlusten vara större än deras lilla del av Kinas ökande bruttonationalprodukt.

Var blir då slutsatsen av detta? Jo, att Kina alls inte stod inför någon ekonomisk kollaps efter Maos död 1976, som Sovjet efter inbördeskriget 1918-1920.

De marknadsekonomiska reformerna var därför inte nödvändiga för att få igång en havererad ekonomi, som NEP-politiken i Sovjet, utan de utgjorde ett politiskt vägval.

Eller rättare sagt; marknadsreformerna blev resultatet av den politiska kamp som fördes inom Kinas Kommunistiska Parti efter Maos död och som 1977 förde Deng Xiaoping och krafterna kring honom till makten i något som måste betecknas som en statskupp.

Kina befann sig inte i kris 1977. Det fanns utvecklingspotential i det socialistiska systemet med prioritering av planmässig produktion för inhemska behov. En sådan utvecklingsmodell hade gynnat det stora flertalet kineser.

Men de kapitalistiska krafterna kring Deng Xiaoping segrade, vilket gav den modell för utveckling som gjort Kina till den globala kapitalismens lågavlönade verkstad, till oändlig rikedom för ett litet fåtal kineser och framförallt för transnationella bolag och investerare världen över.

Socialismen i Kina misslyckades inte. Den led nederlag i klasskampen.