Ännu hotar inte Kina USA

Våren 2011 steg Kina fram som världens näst största ekonomi, mätt efter storleken på bruttonationalprodukten (BNP). Eftersom den kinesiska ekonomin växer mycket fortare än den amerikanska, som fortfarande är världens största, slog diverse räknenissar genast på sina miniräknare för att finna ut när Kina skall passera också USA. Det gemensamma resultatet landade på 2016.

Om utvecklingslinjerna förblir som de är, med USA i kris och Kina i växande, kommer alltså Kina att vara världens största ekonomi om bara fem år.

Vän av ordning invänder genast att Kina har en befolkning som är mer än fyra gånger så stor som USA:s, vilket genast modifierar bilden av Kinas superstatus.

Om vi istället jämför ekonomierna genom det mer relevanta måttet BNP per capita (bruttonationalprodukt per invånare) blir också resultatet ett annat. Då hamnar Kina först på 79:e plats bland världens ekonomier, inte bara distanserat av USA (som ligger tvåa efter skatteparadiset Luxemburg), utan också av länder som Ekvatorialguinea, Botswana, Costa Rica, Tonga och Namibia.

Denna enkla jämförelse säger inte allt, men den säger något viktigt. Trots den kinesiska ekonomins storlek, som är stor för att landet är stort, är Kina fortsatt ett land med ena benet i tredje världen. Den snabba utvecklingen i kustområdena i öst har sin baksida i fortsatt underutveckling i inlandet.

Nu är kvantitativa mått trubbiga verktyg när länders ekonomier skall jämföras, vilket gäller särskilt på en kapitalistisk världsmarknad som i sig överordnar och underordnar sina delar. För att bedöma den kinesiska ekonomins verkliga styrka är det därför nödvändigt att analysera Kinas plats i den globala kapitalistiska produktionsordningen.

Låt oss då först slå fast att kapitalistiska produktionsförhållanden idag är dominerande i Kina, detta genom den kontrarevolution som inleddes i och med Deng Xiaopings kuppartade maktövertagande 1978.

Detta betyder inte att den kinesiska kapitalismen är identisk med den vi känner från Sverige och andra utvecklade länder i väst. Dels är den kinesiska kapitalismen ung, som dominerande produktionsordning har den bara några årtionden på nacken, dels präglas Kina av sina rötter i en ekonomi av statligt ägande och statlig kontroll.

Till statens roll skall sägas att den kinesiska privatiseringspolitiken fortsätter i forcerad takt. Men ännu är det kinesiska banksystemet i huvudsak statsägt och staten har via lagstiftning ett betydande inflytande också över privata företag, något vi i Sverige blivit påminda om genom alla turer kring Saab.

Så blandar Kina en brutal råkapitalism, som är typisk för all ung kapitalism, med ett stort mått av statlig kontroll. Kombinationen är inte unik, särskilt inte i Asien, där det asiatiska produktionssättet, som redan Karl Marx analyserade, tidigt gav en stark centralmakt. Så spelade den då kejserliga staten en avgörande roll för kapitalismens utveckling i Japan på 1800-talet och i nästa sekel kombinerade länder som Taiwan och Sydkorea privat företagsamhet med statliga femårsplaner.

Det avgörande för analysen av den kinesiska kapitalismens nuvarande status är som sagt Kinas plats i det globala produktionssystemet. Vad är det som kännetecknar det som numera kallas det kinesiska undret?

Det mest synbara är tveklöst att Kina på bara två årtionden seglat upp som världens största exportör av konsumtionsvaror. Det står numera ”Made in China” på allt-fler varor vi köper, inte bara på kläder, leksaker och andra produktionstekniskt enkla varor, utan i växande grad också på hemelektronik, mobiltelefoner, verktyg och annat som kan uppfattas som mer avancerat.

Men är etiketten riktigt sann? Låt oss ta en iPod tillverkad i Kina som exempel. Den säljs i USA för 299 dollar. Men bara 4 dollar går till sammansättningsfabriken i Kina. Resten går till Apple, som äger patentet, och till de utländska företag (framförallt amerikanska) som står för design, teknikleveranser, transport och distribution.

Exemplet är extremt, men ändå typiskt. För när Kina seglat upp som världens
i särklass största elektronikexportör, så produceras i genomsnitt bara 15 procent av förädlingsvärdet i Kina. Resten består av utländska investeringar och import av komponenter från dem som äger patenten.

Över 60 procent av exportindustrin i Kina ägs idag av utländska företag. Ju mer avancerad produktionen är, desto större är den utländska ägarandelen. Så ägs 86,9 procent av elektronikindustrin i Kina av utländska företag, framförallt amerikanska.

Det gör etiketten ”Made in China” vilseledande. Det är visserligen kinesiska arbetare som syr och monterar. Men hela produktions- och distributionskedjan ägs och kontrolleras av transnationella företag med säten i den ”gamla” kapitalistiska världen (inklusive länder som Taiwan och Sydkorea).

Typexemplet är det amerikanska detalj-handelsföretaget Wal-Mart, som seglat upp som världens största företag (vad gäller omsättning) på tidningen Fortunes senaste topplistor. Så gott som alla Wal-Marts underleverantörer är idag förflyttade till Kina, där låga löner inte bara ger lägre priser för konsumenten utan framförallt skyhöga vinster till Wal-Marts aktie-ägare.

Det är denna ordning som präglar förhållandet mellan USA och Kina. Lite förenklat kan man säga att amerikanska företag flyttat sin produktion till Kina, såsom man tidigare flyttade den ”south of the border”, till Mexiko, där de sk maquiladorazonerna sedan årtiondena härbärgerat vinstsugna amerikanska företag. Så berättar Forbes, en tidning som håller sig med en konkurrerande topplista, att 400 av USA:s 500 största företag idag har investeringar i Kina.

Produktionen flyttar. Men inte ägandet och makten över den och inte heller marknaden för de varor som produceras, som fortsatt är USA. Före krisutbrottet 2007-2008 gick 50 procent av den kinesiska exporten till USA. Andelen har idag minskat, men fortfarande är den utlandsägda exportindustrin i Kina för sitt liv beroende av den amerikanska marknaden. Ett dubbelt beroende.

Produktionens förflyttning är inom parentes sagt grunden till det gigantiska och kroniska amerikanska handelsunderskottet. För att maximera profiten har de amerikanska storföretagen i växande utsträckning flyttat produktionen utomlands, vilket innebär att det som tidigare producerades i USA nu måste importeras och att en god del av det som tidigare exporterades från USA nu exporteras från Mexiko och Kina.

Produktionen flyttar men ägandet består. Nationalekonomiskt går ekvationen inte ihop, vilket förvandlat USA till världens mest skuldtyngda land. Men företagsekonomiskt är den synnerligen lönsam.

Åter till Kina. Den kinesiska kapitalismens snabba utveckling har från början varit helt exportinriktad. Det kinesiska ledarskapet har använt de låga lönerna som konkurrensfördel i kampen om de transnationella företagens investeringar och man har lyckats.

Orsaken stavas som sagt maximal profit. Så visar färska siffror från US Bureau of Economic Analysis att avkastningen på amerikanska företags investeringar i Kina uppgår till 25 procent, att jämföra med 16 procent i Latinamerika och 11 procent i EU. Den kapitalist som avstår från en sådan frestelse är inte född.

Enligt SvD (24 oktoer 2011) är det rentav så att kostnadsläget i Kina fortsatt sjunker, trots inte obetydliga löneökningar, detta genom att produktiviteten ökat ännu mer.

Kina har etablerats som den globaliserade kapitalismens verkstad. Men bortom egen kontroll. Eftersom verkstaden ägs av andra och eftersom det som produceras i den konsumeras av andra.

Den exportdrivna utvecklingslinjen har gett ett beroendeförhållande. Kina är för sin fortsatta utveckling ännu beroende av utländskt kapital, av utländsk teknologi och av utländska marknader, där utlandet inte minst stavas USA.

Den ena sidan av detta beroendeförhållande säger att Kina till varje pris måste slå vakt om den konkurrensfördel som lockar utländskt kapital och med det utländsk teknologi, dvs de låga lönerna och de extrema profiterna.

Den andra sidan säger att Kina för sin egen överlevnads skull måste hålla exportmarknaderna under armarna, vilket gjort Kina till USA:s i särklass största kreditgivare. Kina finansierar de amerikanska underskotten på det att USA fortsatt skall kunna köpa de varor som i slutändan produceras i Kina.

De senaste åren omfattar denna omsorg också EU-Europa, som klivit fram som en lika viktig exportmarknad och vars kris därför utgör ett lika allvarligt hot mot kapitalismen i Kina.

Moraliskt upprörda människor anklagar Kina för att finansiera USA:s krig i Irak och Afghanistan. Anklagelsen kan synas rimlig. Utan Kinas pengar skulle USA vara bankrutt. Ändå är den ytlig eftersom den inte tar hänsyn till beroendeförhållandet.

Kina måste stödköpa dollar för att ett dollarfall omedelbart ger ett motsvarande fall i Kinas exportinkomster. Kina måste hålla ner värdet på den egna valutan, som är världens mest undervärderade, för att en revalvering av yuanen skulle minska exportintäkterna och strypa inflödet av utländsk kapital. Kina måste köpa amerikanska statsskuldsväxlar för att en statsfinansiell bankrutt i USA skulle ge en omedelbar kollaps för den kinesiska kapitalismen.

Den exportdrivna utvecklingslinjen kräver som sagt att konkurrensfördelen värnas, vilket gett en abnorm inre utveckling i Kina. I borgerliga media påstås att kapitalismen lyft Kina ur fattigdom och nöd, vilket är en sanning med mycket stor modifikation. Sant är att kapitalismen gett Kina ett antal dollarmiljardärer och en burgen borgarklass, som tillsammans med en underhuggande medelklass kan räknas i hundratals miljoner människor (alla siffror är stora i Kina). Sant är också att antalet kineser som lever i extrem fattigdom (mindre än en dollar om dagen) har blivit färre.

Men till det senare skall läggas att det kapitalistiska priset är att tidigare sociala skyddsnät – som anställningstrygget, fri sjukvård och fri skola – har sopats bort. Det är därför alls inte säkert att de hundratals miljoner kineser som idag förfogar över hissnande 2 dollar om dagen verkligen lever rikare liv än tidigare.

Det typiska för den kinesiska kapitalismens inre utveckling är istället att den skapat gigantiska klasskillnader i ett land som tidigare (under den socialistiska perioden) tillhörde ett av världens mest jämlika. Enligt en färsk rapport från Asiatiska utvecklingsbanken är klasskillnaderna i Kina idag de näst största i Asien. Kina överträffas bara av Nepal.

Detta är som de flesta vet en internationell trend i nyliberalismens tidevarv. Men ingenstans har fallet varit större än i Kina, vilket också fått den privata konsumtionen att minska drastiskt.

Här finns en avgörande skillnad mellan Kina och USA. I Kina svarar investeringar och export för 80 procent av BNP. I USA bärs ekonomin istället upp av den privata konsumtionen, som svarar för 70 procent av BNP. Kina underkonsumerar och USA överkonsumerar; på Kinas bekostnad eftersom Kina finansierar det gigantiska amerikanska handelsunderskottet och därmed överkonsumtionen.

Förhållandet visar de skilda platserna i det globala produktionssystemet. Genom sin särställning i detta produktionssystem, given inte minst av det som ibland kallas monetär imperialism, kan USA parasitera på övriga världen och inte minst på de fattiga i Kina, som får stå tillbaka när exportöverskotten går till att finansiera köpkraft på sviktande exportmarknader. Av strikt nödvändighet. Det är den kinesiska kapitalismens beroende ställning som tvingar den att hålla det parasitära USA under armarna.

Att löneandelen minskar betyder per definition att vinstandelen ökar. Vinnare är då de utländska företagen, som kontrollerar exportindustrin, och den nya borgarklass som vegeterar på utvecklingen. Men också den kinesiska staten, som via skatter och avgifter har del i exportintäkterna och som tjänar stort på statliga företag och inte minst på utförsäljning av statliga företag. Kina lider inte av statsfinansiell kris.

Här finns en belysande motsättning. Sedan krisutbrottet 2007-2008 har Internationella valutafonden kritiserat Kina för att satsa alltför lite på den egna hemmamarknaden. IMF vill att Kina skall revalvera yuanen och kraftfullt stimulera den inhemska konsumtionen för att mildra obalanserna i världsekonomin, framförallt obalansen i handeln mellan USA och Kina.

Betänk detta. Samma IMF som i alla andra sammanhang och vad gäller alla andra länder kräver åtstramning och nedskärningar, säger tvärtom vad gäller Kina!

Men den kinesiska regeringen håller ännu emot, väl medveten om att en starkare yuan riskerar den kinesiska kapitalismens konkurrensfördel och därmed grundvalen för dess nuvarande expansion och rentav för dess existens.

De amerikanska marxisterna Martin Hart-Landsberg och Paul Burkett, författare till boken ”China and socialism” och till flera uppföljande artiklar i tidskriften Monthly Review, beskriver den kapitalistiska utvecklingen i Kina som abnorm, just genom sin ensidiga inriktning på export. Den utvecklingslinjen ger av nödtvång en situation där allt större finansiella tillgångar inte kan användas för inre social utveckling. Istället används tillgångarna till att hålla ett överkonsumerande USA under armarna.

Som alltid är verkligheten motsägelsefull. Så sjösatte också regeringen i Beijing ett gigantiskt stimulanspaket när den globala krisen bröt ut, framförallt bestående av infrastrukturinvesteringar, men också av satsningar på sjukvård och miljö. Det var helt nödvändigt för att möta kraftigt stigande arbetslöshet och växande social oro. Regeringen lagstiftade också om en försiktig höjning av minimilönerna, för att stimulera också den privata konsumtionen. (Vilket inom parentes sagt ledde till upprörda protester från de utländska företagen. Vi har inte investerat i Kina för att få statliga påbud om vad vi skall betala våra arbetare!)

Men ledarna i Beijing bytte inte och kunde inte byta strategisk huvudlinje. För att kapitalismen i Kina ännu inte är mogen att frigöra sig från rollen som den globala kapitalismens samägda verkstad.
Den strategiska huvudlinjen (den ensidiga exportinriktningen) har gett Kina världens största och världens mest utsugna arbetarklass och en allt större del migrantarbetare.

Denna gigantiska reservarbetskraft gör det möjligt för företagen att hålla tillbaka lönerna och påtvinga både fast och tillfälligt anställda vidriga arbetsförhållanden. I Kina är det inte ovanligt att arbetare tvingas jobba både 14 och 16 timmar om dagen utan övertidsersättning, trots att lagen stadgar om 8 timmars arbetsdag. Kapitalisterna tar vad de kan.

På svensk tv påstods nyligen att det idag råder arbetskraftsbrist i Kina. Det kanske var sant för stunden och på den enskilda fabrik som lades till grund för påståendet. Men i ett socioekonomiskt perspektiv är det struntprat.

Ännu bor 61 procent av kineserna på landsbygden, där de flesta försörjer sig på små, ineffektiva familjejordbruk, detta sedan folkkommunsystemet slogs sönder. Jorden är dock fortsatt statlig – familjejordbruken äger bara förfoganderätten – vilket bromsat en kapitalistisk utveckling också inom jordbruket.

För några år sedan gavs dock familjejordbruken rätt att belåna och sälja förfoganderätten över jorden, i uttalat syfte att driva fram större och mer effektiva (kapitalistiska) enheter. I förlängningen av denna politik ligger att hundratals miljoner familjejordbrukare kommer att drivas bort från jorden, sedan storbönder och kapitalistiska banker och jordbruksföretag tagit över. Arbetskraftsreserven är inte på långa vägar uttömd.

Den kinesiska arbetarklassens situation kan synas förtvivlad, men det finns glädjande mottendenser. Så rapporterar China Labour Bulletin om en explosiv ökning av antalet vilda strejker och andra arbetaraktioner. 2009 registrerades 230000 sådana aktioner i Kina, inkluderande allt från kortare strejker över fabriksockupationer till upplopp i hela städer.

Till detta skall sägas att den kinesiska arbetarklassen har en stolt historia. Stora strejker och arbetaraktioner förekom också under den socialistiska perioden, som 1949-52, 1956-57 och 1966-67.

För de styrande i Beijing är strejkvågen ett växande problem, liksom de alltmer skriande regionala skillnaderna, där de industrialiserade kustområdena i öst lämnar inlandet bakom sig i fortsatt underutveckling. Om Kina ännu står med ena benet i tredje världen, så är Kina också ett land som inom sig delas i nord och synd, i utveckling och underutveckling.

När Nationella folkkongressen (motsvarigheten till Sveriges riksdag) höll möte i mars 2011 antogs därför ett policydokument, numera omdöpt från femårsplan till riktlinjer för perioden 2011-2016, som pekar ut en delvis ny politik. Ekonomins extrema exportinriktning tonas försiktigt ner till förmån för stimulans av inhemsk konsumtion, energiinvesteringar och förbättrad välfärd.

Policydokumentet innebär inte ett ekonomiskt regimskifte, det exportdrivna tillväxtmålet skrivs bara ner från 7,5 till 7 procent per år, men det visar att den hittillsvarande utvecklingslinjen börjar nå vägs ände, inte minst genom de växande sociala konflikter som följer i dess spår.

Var den försiktiga omläggningen landar återstår att se. Men klart är att en politik som på bara lite drygt 20 år gjort Kina till ett av världens mest ojämlika länder, med större inkomst- och förmögenhetsskillnader än i USA, inte kan fortsätta i de oändliga. Kinas arbetare och fattiga måste få större del av tillväxten, både för att rida spärr mot växande klasskonflikter och för att bryta det extrema exportberoendet.

Det är dags att sammanfatta. Kina utgör idag världskapitalismens mest expansiva land. Men kapitalismen i Kina är osjälvständig och för sin utveckling beroende av utländskt kapital och utländska marknader, vilket gör att Kina ännu inte spelar i samma division som USA eller för den delen EU-Europa och Japan. Detta beroende motsägs av Kinas jättelika valuta- och kapitaltillgångar, att dessa tillgångar inte använd för inre utveckling är tvärtom ett uttryck för den underordnade ställningen.

I det stora hela är Kina ännu ett land med ena benet i tredje världen. Utvecklingen är hastig. Redan år 2015 beräknas 51 procent av Kinas befolkning vara urbaniserad. Men ingen utveckling är linjär och ingen framtid kan prognostiseras med hjälp av miniräknare. Kapitalismen i Kina är i krisen sårbar genom exportberoendet. Men den är också sårbar genom att den skapat en jättelik arbetarklass, alltmer medveten om sig själv och sina egna intressen. Att räkna bort arbetarklassen som (socialistisk) framtidsfaktor är borgerlighetens blindhet.