Vietnam: Att göra mycket med små resurser

Nationella barnsjukhuset i Hanoi är Vietnams främsta sjukhus i sitt slag. Det ger en högt utvecklad spetssjukvård till barn och dessutom är sjukhuset viktigt för utvecklingen av hela landets sjukvård. Här åstadkommer man förbluffande mycket trots begränsade resurser.

Utifrån påminner komplexet med sin höga centralbyggnad omgiven av flera lägre om svensk sjukhusarkitektur från 1970-talet. Det är ingen slump. Sedan USA:s bomber förstört mycket av det sjukhus som redan fanns blev efter kriget ett nytt byggt med svenska biståndspengar. Olof Palmes sjukhus, som det först hette, stod klart 1982 och hade då 450 sängplatser. Idag har det 580 och sjukhusledningen berättar för oss att planer och pengar finns för att utöka till 900 sängplatser. Redan i år skall några byggnader på området rivas och ersättas av nya.

Ett svenskt sjukhus av samma storlek med 1000 anställda, varav 200 är läkare, skulle årligen kosta miljarder att driva. Nationella barnsjukhuset i Hanoi får motsvarande ungefär 40 miljoner kronor om året av staten!

Avancerad vård
Ändå är den medicinska kompetensen mycket hög. Flera siamesiska tvillingpar har särats och man genomför njur-, lever- och benmärgstransplantationer. Hjärtoperationer görs och när fågelinfluensan drabbade Vietnam ställdes den första diagnosen av sjukdomen här. Sjukhuschefen doktor Nguyen Thanh Liem säger:

– Vi är det enda sjukhuset i landet som klarar allt detta. Det finns sju andra barnsjukhus i Vietnam och statens ambition är att det ska finnas ett i varje av de 64 provinserna.

Det finns alltså oändligt mycket kvar att göra inom sjukvården i Vietnam och inte heller här i Hanoi kan vården ges på svenska villkor. När vi frågar varför dödligheten under det första dygnet på sjukhuset är så hög förklarar planeringschefen doktor Vu Quy Hop:

– Sjuka barn kan komma hit på motorcykel efter en resa på många mil.
Föräldrarnas okunnighet kan vara ett annat problem. Om ett barn får diagnosen cancer kan anhöriga fortfarande tro att det är en dödsdom och vilja ta hem barnet. Det skall ju ändå dö och då kan det väl få göra det hos sin familj.

Stort upptagningsområde
Över 80 procent av patienterna är under sex år och de intagna har allvarliga sjukdomar, annars hade barnen inte hamnat på detta specialistsjukhus. Sjukresorna kan verkligen bli långa eftersom upptagningsområdet omfattar 23 miljoner människor och sträcker sig ungefär 30 mil från Hanoi. Barnens motståndskraft kan också vara nedsatt av undernäring, som fortfarande är ett problem i Vietnam. Medelklassen äter fel och de fattigaste tvingas äta för ensidigt.

Sjukhuschefen och de övriga som ledsagar oss runt sjukhuset är alla specialistläkare. Här finns ingen chefsadministratör som står över vårdpersonalen. Redan innan vi besöker vårdavdelningar har vi fått veta att efter 25 år finns många skador på byggnaderna och dessutom fungerar vatten- och elförsörjningen osäkert. Under rundturen ser vi genast att lokalerna är slitna, det märks på golv och annat.

Hygienen lägger man vikt vid och det är till exempel en självklarhet att alla byter skoskydd varje gång vi går in till en ny avdelning. Trots den efter svenska förhållanden svåra arbetssituationen är läkarna vi träffar minst av allt nedstämda, vi blir istället imponerade av den glöd och beslutsamhet de visar.

Intrycket vi får är att här gör man mer än vad som egentligen borde vara möjligt. Utanför en avdelning är trapphuset totalt fullt av småbarnsföräldrar som inte får komma in, det finns helt enkelt ingen plats för dem på avdelningen. I ett litet rum finns två mödrar med spädbarn och en kvinnlig läkare förklarar:

– Vi har egentligen 35 sängplatser här, men mer än 100 patienter.
Avdelningen för postoperation har tio sängplatser men här finns oftast 18-20 patienter och när vi ser in i ett rum med för tidigt födda så ligger det två små varelser i en del kuvöser. Dessa räcker inte till för all den vård man ger.

Överbeläggning
Överbeläggningen är konstant, under 2005 vårdades drygt 45000 barn på sjukhuset och dessutom behandlades 350000 barn som inte blev inlagda. Denna stora prestation utför alltså ungefär 1000 anställda med ett bidrag från staten på endast 40 miljoner svenska kronor om året.

Från Sverige kommer sedan 1999 inte en krona i bistånd, det enda svenska engagemang som finns kvar är den vänskapsförening med barnsjukhuset som fortfarande är aktiv. Precis som i till exempel Bai Bang har svenska regeringar valt att inte ge bistånd som bevisligen skulle ha använts effektivt.

Idag är det istället ger Japan, Sydkorea, Australien och Frankrike som ger stöd till sjukhuset. Dessa pengar räcker inte, det är endast barn under sex år som får gratis vård på alla statliga sjukhus. För äldre barn upp till sexton år måste föräldrarna betala patientavgift om inte familjen är fattig. De här patientavgifterna ger sjukhuset en tredjedel av dess inkomster och att de finns visar ju hur otillräckliga Vietnams resurser fortfarande är.

Nationella barnsjukhusets personal hinner också med att utbilda vårdpersonal. Tillsammans med Hanois medicinska universitet utbildar man varje år 100 medicinstuderande och vidareutbildar 80 läkare. På något sätt klarar man också av att ansvara för utbildning även i provinser, distrikt och kommuner långt utanför huvudstaden.

Utbildning och forskning
På sjukhuset träffar vi en svensk sjukhusekonom, som ideellt arbetar med att samla in pengar till sjukhuset, och precis som vi är han imponerad av allt man gör utöver att ge vård. Flera tusen vårdpersonal utbildas varje år, man håller också kurser i barnhälsovård ute i distrikt och kommuner och lär ut barnavård. Dessutom uppdaterar sjukhuset årligen riktlinjerna till provinssjukhusen om hur barnsjukvård skall bedrivas och hur diagnoser skall ställas.

Nationella barnsjukhuset bedriver även en nödvändig forskning. När vi frågar vad som är viktigast de kommande åren svarar en kvinnlig läkare:

– Allra viktigast är forskning om vård av nyfödda. Dödligheten bland dessa är alldeles för hög.

Spädbarnsdödligheten i Vietnam sjunker, men jämfört med Sverige som i och för sig ligger i världstopp, är den fortfarande åtta gånger högre. Det finns något okuvligt i denna läkares beslutsamhet att detta ska vi ändra på.

Från detta sjukhus kommer man säkert att bidra med sin del i vad som kallas ett ”strategiskt mål”:

”…att garantera att vietnamesiska barn har tillgång till samma standard av omfattande hälsovård som andra barn i världen”.

Lasse Simmons
Proletären nr 4, 2007