Hoppa till huvudinnehåll
Av

Tunisisk kommunistledare om kampen mot diktaturen

Under Ben Alis diktatur satt talesmannen för Tunisiens Kommunistiska Arbetarparti (PCOT), Hamma Hammami, fängslad vid flera tillfällen. Idag är han en av de mest kända personerna i den tunisiska revolutionen. Proletären publicerar en intervju med Hamma Hammami från Belgiska arbetarpartiets tidning Solidaire. Den gjordes innan fredag 25 februari då 100.000 demonstranter i Tunis krävde premiärminister Mohammed Ghannouchis avgång. På söndagen avgick han och på måndagen följdes han av de sista två ministrarna från Ben Alis regering. Det är en delseger. Men som Hammami påpekar är diktaturens maktstrukturer betydligt mer omfattande än så.


• Revolutionerna och de stora demonstrationerna i den arabiska världen sprider en vind av optimism i hela världen. Vad innebär denna rörelse som startade i ert land?
– Det är en stor revolution, både i de arabiska länderna och andra länder i vår region. Andra folk kan dra lärdomar från denna revolution. Först och främst har det tunisiska folket genomfört denna revolution av egen kraft.

– I många arabländer menade man att det var omöjligt att göra revolution mot diktaturer som Ben Alis utan stöd från Frankrike, USA eller andra utländska krafter. Vårt folk har visat att man kan göra sig av med en diktator som Ben Ali trots hans gigantiska säkerhetsapparat.

– Dessutom har det tunisiska folket gjort denna revolution i nästan total enighet. Under mer än en månad har man inte hört ett enda religiöst slagord som hade kunnat splittra folket. Det tunisiska folket har enat sig kring sina demokratiska, ekonomiska och sociala krav.

• För er är den här revolutionen inte avslutad. Varför?
– Revolutionen pågår fortfarande. Den har ännu inte förverkligat våra demokratiska och sociala mål. Den har besegrat en diktator, men den har ännu inte besegrat diktaturen. Den politiska polisen, som utgör en grundpelare för diktaturen, finns fortfarande kvar och är för övrigt mycket aktiv. Parlamentet finns kvar. Det är ett marionettparlament eftersom man måste godkännas av Ben Ali för att få inta en plats där. Interimspresidenten står mycket nära Ben Ali och är medlem i hans parti. Regeringen leds fortfarande av Ben Alis premiärminister, Mohammed Ghannouchi, och hans ministrar kommer från samma krets. De korrumperade högsta ansvariga sitter fortfarande kvar på sina poster.

– Konstitutionen har gjort diktaturen möjlig, och den har inte ändrats. Diktaturen har antagit ett otal antidemokratiska och antisociala lagar för att skydda sig själv, och dessa lagar gäller fortfarande. I händerna på den nuvarande regeringen kan alla dessa lagar och institutioner åter användas mot folket. Ben Alis regim är alltså fortfarande på plats.

– Det är därför som den folkliga rörelsen fortsätter, trots den nuvarande regeringens löften. Vi kräver en upplösning av den nuvarande regeringen. Vi accepterar inte den ”regeringsombildning” som nu har genomförts. Det gamla partiet vid makten, RCD (Demokratiska Konstitutionella Samlingspartiet, som fram till 18 januari ingick i Socialistinternationalen, red anm), bör helt upplösas.

– Nej, man kan alltså inte säga att revolutionen är avslutad. Den har ännu inte besegrat de reaktionära krafterna. De är fortfarande kvar, men försvagade. Vi måste fortsätta denna revolution med stor beslutsamhet, men också med en sådan taktik att det tunisiska folkets enighet bevaras. En oenighet skulle kunna ha mycket negativa återverkningar på utvecklingen av denna revolution som folken i arabvärlden fäster så stort hopp vid.

• Revolutionen i Tunisien framställs ibland som en spontan händelse …
– Det är felaktigt. De säger så för att misskreditera och förneka den roll som de revolutionära och progressiva krafterna har spelat under de senaste åren. Det är också ett sätt att säga att denna revolution kan avslutas med det gamla partiet vid makten, att de traditionella politikerna måste återta ledningen från en rörelse som saknar ledning. Denna rörelse var spontan endast i den bemärkelsen att den inte var organiserad på nationell nivå. Den hade ingen gemensam ledning och inget gemensamt program. Men det betyder inte att den saknade medvetenhet och organisation.

– Medvetenheten finns där, ty de aktiva i denna rörelse är framför allt vänsteraktivister, progressiva, fackföreningskämpar, förkämpar för mänskliga rättigheter. Det är unga arbetslösa med akademisk examen som tillhör studentrörelsen. Vårt parti är med. Islamisterna har däremot inte egentligen deltagit. Det är därför det i denna revolution inte finns några religiösa paroller, även om islamisterna har stött rörelsen politiskt.

– Aktivisterna organiserade sig mycket snabbt i kommittéer. När revolutionen började uppstod i vissa byar ett maktvakuum. Tillsammans med demokraterna uppmanade vi då människorna att organisera sig. Det uppstod då i byar och regioner ”folkförsamlingar” eller ”församlingar för revolutionens försvar”, och ibland kommittéer eller föreningar, alltefter omständigheterna. Här i Tunis organiserade man sig i folkkommittéer eller kvarterskommittéer. De som var mest aktiva i revolutionen utsågs till ledare.

– Strukturen är fortfarande svag och outvecklad. Det finns ännu ingen ordentlig nationell ledning. Men undan för undan har dessa kommittéer utvecklats till att diskutera situationen och framtiden, det som folket kan göra.

• För några veckor sedan bildades 14 januari-fronten. Vilket program och vilka krav har den?
– När det gäller politiken, så har vänstern lyckats samlas i en front som heter ”14 januari-fronten”, med syftning på det datum då Ben Ali flydde. Vänstern spelar en viktig roll i vårt land, politiskt och fackligt, bland ungdomar, inom kvinnorörelsen, i kampen för mänskliga rättigheter och inom kulturen. Denna front har samlats kring folkliga paroller och krav, till exempel kravet på upplösning av regeringen och av det regerande partiet.

– Fronten kräver också upprättandet av en provisorisk regering, bestående av personer som inte har något att göra med Ben Alis regim, med hans parti, med diktaturen. Den viktigaste uppgiften för denna provisoriska regering blir att förbereda val till en grundlagsstiftande församling. Det är den som ska utarbeta grundlagen, institutionerna, och de viktigaste lagarna i en demokratisk folkrepublik.

– Vi är också enade kring en ekonomisk och social plattform, ty vi anser att diktaturen var lierad med en ekonomisk och social bas, en kompradorbourgeoisie (en bourgeoisie som berikar sig genom sina förbindelser med utländska multinationella företag, red anm) som plundrar Tunisien tillsammans med franska, italienska, spanska, portugisiska och belgiska företag. Vi vill ha inte bara en politisk demokrati, utan också en social demokrati, eftersom vi anser att denna revolution är demokratisk, nationell och folklig som bör förbereda grundläggande förändringar för hela det framtida tunisiska samhället.

– 14 januari-fronten hade sitt första offentliga möte den 12 februari i Kongresspalatset i Tunis. Det blev en framgång som vida överträffade våra förväntningar. Mobiliseringen tog på sin höjd tre, fyra dagar. Över 8.000 personer deltog, och många fick inte plats. Vi hade aldrig sett något liknande.

• 11 februari bildades en mycket större kommitté.
– Ja, vid ett möte i den nationella advokatföreningens lokaler samlades representanter för 28 organisationer. Nästan hela Ben Alis opposition, utom två partier som har gått in i Ghannouchis regering. Förutom de tio organisationerna i 14 januari-fronten, ingår den fackliga centralorganisationen UGTT, det islamistiska partiet Ennadha, advokat-, författar- och journalistföreningar, Tunisiska Studentunionen och flera andra. Alla är överens om förslaget att bilda ett ”Nationellt råd för revolutionens försvar”.

– Plattformen går inte lika långt som 14 januari-kommitténs, eftersom den inte kräver en upplösning av regeringen. UGTT och några andra har accepterat regeringen. Men de 28 undertecknarna kräver att ”Nationella rådet” ska bestämma över förberedelserna inför de nya valen för att garantera att de verkligen blir demokratiska och genomförs i total frihet. De kräver också rätten att kontrollera regeringens alla beslut och tillsättningarna av alla högre tjänstemän. Undertecknarna uppmanar befolkningen i alla regioner och orter att bilda kommittéer för Revolutionens försvar, och UGTT ställer alla sina lokaler till kommittéernas disposition. Dessa kommittéer kommer att representeras i Nationella Rådet.

• Ni samlar alltså de olika klasser och samhällsskikt som var och är i opposition till diktaturen. Detta tillvägagångssätt motsvarar karaktären hos denna revolution som ni kallar nationell och demokratisk, varför?
– Alltsedan Hannibal (general i det antika Kartago, Tunisiens ”förfader”, red anm) har Tunisien aldrig upplevt demokrati. Varken bönderna, småföretagarna, hantverkarna, lärarna eller arbetarna. Alla eftersträvar framför allt demokrati, tillsammans med arbetarna. Det måste man vara medveten om.

– Vi försöker ena folket kring en enda uppgift: att bli kvitt diktaturen. Vi försöker undvika alla menings-skiljaktigheter bland de folkliga rörelserna, eftersom sådant kan utnyttjas av reaktionen. Vi har kommit överens med islamisterna och andra rörelser om att vidmakthålla denna enighet och att inte strida sinsemellan.

– Men denna revolution är också nationell. Människorna inser att den korrumperade borgerliga eliten plundrar landet i samverkan med utländska företag. Dessa företag försöker producera billigt för att exportera sina produkter till sina marknader, och inte för att tillfredsställa det tunisiska samhällets behov. De europeiska ländernas och USA:s inblandning beror bland annat på att de till varje pris vill skydda sina multinationella företag. Vi behöver en industrialiseringsplan som tjänar vårt folks behov. Det är vad folket kräver. 14 januari-fronten vill bygga upp en nationell ekonomi i folkets tjänst där de viktiga och strategiska sektorerna kontrolleras av staten.

• Ni är talesman för ett kommunistiskt parti. Hur är förutsättningarna när det gäller socialismen i Tunisien?
– En socialistisk revolution står inte på dagordningen idag. Men som marxister anser vi att det måste bli en övergång till socialism. Det kommer att bli nödvändigt för att inte fångas i världskapitalismens nät som styrs av bland annat USA:s multinationella företag. Det är också det enda sättet att få slut på människans utsugning av människan. Men det här är inte alls en allmän uppfattning ännu. Vi får inte gå för fort fram.

– Man måste tänka på styrkeförhållandena. Arbetarklassen är fortfarande outvecklad när det gäller medvetenhet och organisation. Den kommunistiska rörelsen är fortfarande ganska svag i vårt land, även om den gör goda framsteg. De andra klasserna är väl representerade via liberala och islamistiska organisationer… Vi får inte begå några misstag.

– Genom denna revolution påbörjar vi inte desto mindre utvecklingen mot socialism när det gäller ekonomin. Vi är för nationalisering av de stora företagen till förmån för arbetarna. Som tidigare nämnts är detta nödvändigt för att vi ska återfå vårt nationella oberoende. Vi tänker inte nationalisera för att gynna en statsbourgeoisie (en klass som berikar sig genom att sitta i ledningen för staten, red anm). Arbetarklassen måste kunna leda dessa företag på ett demokratiskt sätt.

– Men det gäller inte för alla sektorer inom ekonomin. Vi skulle skrämma småföretagarna, hantverkarna, ägarna av alla små verkstäder som finns i det här landet, vi skulle hetsa dem mot revolutionen.
– Och framför allt måste vi tänka på bönderna, som i vårt land är mycket oorganiserade och politiskt omedvetna. De är mer avancerade i vissa regioner där det finns jordbruksarbetare som ibland blivit fattiga bönder. De har fått små jordlappar, men de kan inte bearbeta jorden på grund av brist på pengar. De ser därför kollektivjordbruk som en positiv utväg. Men det finns också regioner där bönderna sedan decennier kräver rätten till jord som de arbetar på men som konfiskerats av stora kapitalister. Att tala med dessa om kollektivt ägande skulle påminna dem om stölden av deras jordar under 60-talet.
– Enligt vår uppfattning kan övergången till socialism ske gradvis och med hänsyn till olika förutsättningar. Det gäller att vidmakthålla största möjliga enhet hos folket och invänta att människornas erfarenheter får dem att inse nyttan och nödvändigheten av socialism. Det finns inget enhetligt schema. Men det finns ett enhetligt mål, socialismen.

Baudouin Deckers
Översättning från franska: Bertil Olsson