USA:s massövervakning väcker starka känslor hos Europas regeringar. Det är snart bara den hunsade svenska regeringen som tiger still. Fredrik Reinfeldt verkar närmast totalförlamad, fortfarande nyförälskad efter Barack Obamas blixtbesök tidigare i höst.

Även den annars så arroganta Carl Bildt tar det hela med ro, vilket inte är särskilt förvånande då han har byggt hela sin politiska karriär på de goda kontakterna västerut. Redan på 1970-talet agerade Bildt springpojke och spion åt USA:s ambassad i Stockholm och försåg dem med information inifrån regeringen.

Desto hårdare är kritiken från stormakterna Tyskland och Frankrike. Det tar på den imperialistiska självbilden att bli förpassad till avlyssningsbåset.

Men för att göra historieskrivningen rättvisa ska sägas att det inte är första gången som USA:s underrättelsetjänst övervakar och lägger sig i den europeiska politiken.

Kom ihåg de manipulerade valen i Italien och Frankrike efter andra världskriget. Eller den CIA-styrda militärkuppen i Grekland på 1960-talet. Eller för den delen registreringen av vänstern i Sverige där kopior kontinuerligt skickades till CIA.

Kom även ihåg när underrättelsetjänsterna med CIA som motor på 1970-talet avsatte socialdemokratiska regeringar i västländer som Australien och Storbritannien. För att inte nämna de oräkneliga antal gånger CIA agerat i Afrika, Latinamerika och Asien.

Så länge övervakningen har riktats mot kommunisterna, arbetarrörelsen eller länder som vägrat underordna sig västvärlden har inga upprörda röster hörts från den europeiska borgerligheten. Protesterna kommer först när deras egna telefoner avlyssnas.

USA:s massövervakning av världens folk och länder är förkastlig. Den är ett tydligt bevis på hur USA-imperialismen tar sig rätten att agera världspolis. Men vi kan samtidigt kosta på oss ett litet leende när våra europeiska imperialister får smaka lite av sin egen medicin.