Annie Lööf verkar inte kunna öppna munnen utan att nämna ordet frihet. Men ju högre Lööf och Stureplanscentern ropar om frihet desto mer faller Centern i opinionsmätningarna.
Till slut blev det så illa att stackars Lööf tvingades avbryta sin Thailandsemester i förtid. Visst är det sorgligt? Friheten att åka på solsemester i mitten av januari togs brutalt ifrån henne.
Huruvida Lööfs hemkomst kommer att mildra eller förvärra krisen låter vi vara osagt. Det är egentligen oväsentligt och som marxister vänder vi oss mot den morbida personkult som svensk politik och media bedriver kring partiordförandena.
Frågan handlar inte om person, utan om politik. Centerpartiets problem är mycket djupare än personer och oavsett om Lööf stannar på sin post eller byts ut, så återstår Centerpartiets kris. En kris som bottnar i att partiets traditionella kärnväljare, bönderna, är en för liten klass att bygga ett parti på.
Detta är ingen nytt och insikten om att partiet måste bredda sin bas har funnits i årtionden. I den äldre generationen centerpartister dominerar uppfattningen att partiet ska vara ett bredare, borgerligt glesbygdsparti. Men den uppfattningen utmanas sedan en tid av en yngre generation, som skolats i det nyliberala ungdomsförbundet, och vars målsättning är att göra partiet till alliansens mest extrema nyliberala parti.
Moderaternas retoriska och taktiska omläggning har gjort det trångt i mitten, vilket tvingat de tidigare mittenpartierna ut på högerkanten. Det tidigare socialliberala Folkpartiet har och gått och blivit batongliberalt med rop efter ordning och reda och med ett oblygt fiskande i främlingsfientliga vatten. Det sävliga bondeförbundet har istället blivit högljudda nattsuddare på krogarna kring Stureplan, som genom Lööf & Co predikar egoism och fackföreningshat.
Centerpartiets problem är att de två riktningarna – extrem nyliberalism och borgerlig landsbygdspolitik – inte går att förena. Det ger en situation där alla vet att Centern finns, men ingen vet varför.
Lööf och hennes polare kan ropa hur mycket de vill om frihet. Orden klingar tomt för de människor i glesbygden som förlorar sin frihet att bo kvar när jobb förvinner, skolor läggs ner och samhällsservice avskaffas.
Den som vill se nyliberalismens konsekvenser kan åka till Storbritannien och se de samhällen som fick känna av det stålbad som Lööfs politiska idol Margret Thatcher begåvade dem med. Eller varför inte sätta sig i en bil och åka genom USA och se alla de samhällen som snarast liknar platser i fattiga länder i syd – förfallna hus, utrymda skolor och samhälleligt förfall. Mitt i rikedomen växer den nakna fattigdomen.
Den frihet som Lööf talar vitt och brett om är inte människors frihet att leva goda liv. Det är marknadsekonomins frihet, kapitalets frihet. Detta är hela grundtanken med nyliberalismen. Kapitalets frihet skall få rikedomen att frodas. Men bara hos ett ytterst litet fåtal. De många människorna, inte minst alla de som bor i så kallade icke expansiva områden, får inte ta del av det nyliberalismen bjuder.
Det är inte förvånande att Annie Lööfs ideologiska förebild är den iskalla egoismens främsta filosof Ayn Rand, vars grundtanke är att egoismen är grunden för allt mänskligt agerande. Eller som Rand kallar det: ”Upplyst egenintresse”.
Solidaritet, medmänsklighet – ja, varje form av social empati är främmande fåglar i Rands filosofiska bo. Att hjälpa ”oförtjänta individer” är rentav moraliskt förkastligt för Ayn Rand.
Det är kapitalismens moral. Endast det som genererar vinst har något värde. Det är en moral som vet att sätta prislapp på allt, men inte förstår värdet av något.
Det är inte att förundras över att en sådan rå egoism inte finner någon klangbotten hos människor i mindre samhällen, som är vana att hjälpas åt och där man tar ansvar och ser efter varandra.
Centerns kärntrupper må vara hur borgerliga som helst, men de är inte nyliberaler. De ser tvärtom nyliberalismens konsekvenser i sin vardag när centerpartistiska kommunpolitiker ska försöka planera för skolplatser åt barnen samtidigt som riskkapitalägda friskolor lägger ner i besvikelse över för små vinstmarginaler. Eller när järnvägslinjer läggs ner eftersom de inte anses lönsamma nog. Exemplen kan mångfaldigas.
En politik som på allvar vill ge människor friheten att bo även i de områden som kapitalismen har dömt ut, en politik som gör det möjligt att arbeta och leva i hela Sverige, måste gå emot kapitalismens marknadskrafter. En sådan politik måste motsätta sig avregleringspolitiken och istället hävda samhällets ansvar för infrastrukturen – som vägnät, järnväg, post, teleförbindelser, el- och vattenförsörjning. Samhälleligt ansvar kräver statligt och kommunalt ägande.
Ju friare marknadskrafterna blir desto ofriare blir människorna.
