Till helgen genomförs den andra omgången i presidentvalet i Egypten. Kampen står mellan Muslimska brödraskapets kandidat Mohamed el-Morsi och militärregimens man Ahmed Shafiq, en general nära förbunden med den avsatte och livstidsdömde presidenten Mubarak.

Valet representerar en sorglig slutpunkt för den process som en del feberheta bevakare ännu kallar ”den egyptiska revolutionen”. För folket utmynnade denna ”revolution” i valet mellan två representanter för den egyptiska borgarklassen.

Detta är viktigt att understryka. Muslimska brödraskapet må vara en islamistisk organisation, formerad på religiös grund, som Kristdemokraterna här i Sverige. Men framförallt är brödraskapet ett borgerligt parti, som i sitt politiska program förenar extrem nyliberalism – privatiseringar, avregleringar, antifackliga lagar – med socialkonservatism av muslimsk modell. Bakom den religiösa fasaden finns ett klassmässigt, borgerligt innehåll.

Man skall inte dra likhetstecken mellan Mohamed el-Morsi och Ahmed Shafiq. Medan den förre stod i opposition till Mubaraks regim, så var och är den senare regimens representant. Men det är en skillnad i marginalen. I kampen mellan klasserna står el-Morsi och Shafiq på samma sida – mot arbetarna och fattigbönderna.

I bevakningen av den arabiska vårens uttryck i Egypten gjordes Tahrirtorget till den föregivna revolutionens epicentrum. Myllret på torget var revolutionen; det var det spontana, oorganiserade, disparata som hyllades och gjordes till revolutionär norm. Med mobiltelefonen som verktyg.

Det var att förminska det som hände. För bortom TV-kamerorna på torget pågick en verklig klasskamp. Arbetare strejkade mot regeringen, för högre löner och bättre levnadsvillkor, som de gjort med växande energi under hela 2000-talet. På landsbygden kämpade fattigbönder mot kapitalistiska jordägare försök att driva bort dem från jord och överlevnadsmöjligheter.

Det pågick en social rörelse mot en alltmer exploaterande kapitalism och mot en förtryckande regim, ännu svag och illa organiserad, men med revolutionär potential.

I denna situation var den egyptiska borgarklassen och dess imperialistiska allierade tvungna att ta sin hand från Hosni Mubarak, som offrades för det överordnade klassintresset. Men det var en pyrrusseger. Eftersom borgarklassen behöll makten via det nu regerande militärrådet och eftersom den kommer att behålla makten efter presidentvalet, oavsett vem som vinner.

En revolution kan inte stanna vid att avsätta en diktator. För att vara en verklig revolution måste den förändra de klassrelationer som bär upp samhället; måste den störta den härskande klassen och föra en ny klass eller klasskonstellation till makten. En revolution handlar aldrig om något mindre.

I det perspektivet var Tahrirtorget en hägring. Demonstranterna på torget utmanade och bidrog till att fälla Mubarak. Men de utmanade inte borgarklassens makt i samhället. Tvärtom fanns borgarklassen
representerad på torget via bland andra Muslimska brödraskapet.

Det är inte vår avsikt att förminska det som hände i Egypten våren 2011; att reducera det till ett presidentval mellan pest och kolera ett drygt år senare. Inte minst arbetarnas och böndernas rörelser sådde ett frö, som växt det senaste året och som fortsätter att växa. Strejkerna pågår ännu. Nya fackföreningar bildas. Arbetarklassen organiserar sig.

Däri ligger vinsten i det som för stunden är ett nederlag. Våren 2011 gav erfarenheter att användas för framtiden; gav framförallt erfarenheten att en revolutionär förändring måste byggas av klasskamp och organisation.

Men vi förminskar dem som såg en revolution i hägringen från Tahrirtorget och som envist fortsätter att tala om den ”egyptiska revolutionen”, trots att hägringen nu landat i valet mellan pest och kolera. Eller som än värre talar om den libyska ”revolutionen”, som var och är en imperialistisk ockupation, eller om den syriska ”revolutionen”, som är en borgerlig fraktions försök att initiera en imperialistisk ockupation.

Visst var myllret på Tahrirtorget något att glädjas över. Äntligen hände det något i en till synes stillastående arabvärld. Men just myllret var samtidigt rörelsens svaghet. En rörelse utan organisation och sammanhållet program faller oundvikligen offer för mer välorganiserade krafter. Myllret äger ingen revolutionär potential.

Till skillnad från diverse trotskistisk och anarkistisk vänster är vi inte besvikna över utvecklingen i Egypten. Vi förväntade oss inte så mycket mer. Men vi är övertygade om att den arbetarrörelse som formerades i kampen mot Mubaraks regim kommer att växa i styrka och organisation, för att i framtiden vara mogen att utmana såväl borgarklassen som kapitalismen.

Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.