Miljöpartiet hann knappt leverera sin avbön till EU-motståndet förrän Mona Sahlin och Maria Wetterstrand eklaterade äktenskapsplaner. Vilket  var väntat. Efter EU-motståndets hädanfärd finns inte längre något hinder för ett regeringssamarbete.

Tiden för de lyckliga tu blev dock kort. För bara några dagar senare tvangs Sahlin ta tillbaka det paräktenskapliga löftet, pressad därtill av en upprörd opinion i det egna partiet. Som gärna ser samarbete med andra, men inte bara med Miljöpartiet, utan också och för  de flesta företrädesvis med Vänsterpartiet.

Så satt Sahlin som en skamsen pudel i den TV-sända partiledardebatt som var tänkt som den nya alliansens storslagna debut på scenen.
Snacka om dålig tajmning.

Man skall inte bli förvånad över denna sorglustiga historia. Den är tvärtom logisk i alla sina delar.

Att Mona Sahlin föredrar ett samarbete högerut ges av det hon hittills uträttat som partiledare. Som i allt innebär en ytterligare högeran-passning av en redan högeranpassad socialdemokratisk politik.

I denna strävan utgör Miljöpartiet den perfekta partnern. Sedan Miljöpartiet gjort sig av med EU-motståndet finns inte sten på sten kvar av detta partis förmenta vänsterprofil. Kvar finns bara ett genuint småborgerligt och till viktiga delar rent arbetarfientligt parti, rentav ett parti som då och då sätter ner foten i det öppet borgerliga lägret.

Detta tilltalar Sahlin. För att det är borgerliga väljare som skall vinnas över i valet 2010. Men också för att hennes våta framtidsdröm lär vara någon form av blocköverskridande mittenregering.

Retoriken mot det ratade Vänsterpartiet är i sammanhanget närmast patetisk. Må vara att Vänsterpartiet i ord inte skriver under på det nyliberala utgiftstak som Sahlin numera tycks betrakta som av högre makter givet. Vilket Vänsterpartiet vägrar med rätta och av självbevarelsedrift. Den som vill vänsterpolitik, om så bara i ord, måste tala om utgiftsgolv, inte om utgiftstak; måste hävda att det är välfärdsbehoven som skall styra bugeten, inte budgetslaveriet som skall styra välfärden. Vilket Lars Ohly vältaligt gör.

En sådan vänsteravvikelse är givetvis stötande för högersossen Sahlin. Men samtidigt vet hon av lång erfarenhet av Lars Ohly & Co inte menar allvar med  vänsterretoriken. Eftersom Vänsterpartiet under åtta år som fogligt regeringsunderlag skrev under på de utgiftstak partiet i ord motsätter sig.

I budget efter budget blev det relativt sett mindre till välfärden. Trots vänsterpartiets yviga tal om mer.

Ja, som enda samarbetsparti skrev Vänsterpartiet 1995 under på den värsta nedskärningsbudgeten i Sveriges hela historia, signerad Göra Persson, så från det hållet brister det sannerligen inte i förmågan att ta ansvar för den kapitalistiska statens affärer.

Att Sahlin ändå ratar Vänsterpartiet måste därför betraktas som en politisk markering, inte i första hand mot det ack så samarbetsvilliga vänsterpartiet, utan mot allt vad vänsterpolitik heter. Dörren åt vänster skall bommas igen. Helst för alltid.

Nu fick inte Sahlin riktigt som hon ville. Den plan hon kokat ihop i den lilla slutna nomenklaturakrets som är hennes mötte ett ramaskri ute i partiet, inte minst i Skåne, där Malmö arbetarkommun genast drog igång en namninsamling inom partiet för att få till stånd en    medlemsomröstning i regeringsfrågan. Också från fackligt håll mötte äktenskapsplanerna med Miljöpartiet motstånd. Av naturliga skäl. I fackliga och arbetsrättsliga frågor står Miljöpartiet sida vid sida med högeralliansens partier.

Protester kom till och med från medlemmar i verkställande utskottet, som inte var informerat om planerna trots att det höll möte bara dagarna innan äktenskapet eklaterades. Tala om toppstyrt parti!  

Protesterna tvingade Sahlin att göra en pudel. Genom att åter öppna dörren åt vänster på glänt. Vilket säger en hel del om Sahlins ledarskap. Hon är inte bara egenmäktig och sig själv nock, utan hon är också totalt isolerad från partiet och partiopinionen.

Nu är pudeln uppenbart inte allvarligt menad. Visserligen har Sahlin öppnat dörren åt vänster på glänt, men hon står med ryggen mot den, upprepande samma krav som hon stängde den med, detta med att vänsterpartiet öppet och officiellt måste bekänna sig till det nyliberala utgiftstaket. Vilket lär följas av krav på att också Vänsterpartiet överger EU-motståndet.

Man vet aldrig vad gäller Vänsterpartiet, som längtar efter sossesamarbete som en alkoholist längtar efter spriten, men om Lars Ohly är klok, så säger vänsterpartiet nej till Sahlins ultimativa krav. Vänsterpartiet har inget att tjäna på att låta sig kramas till tystnad av högersossen Sahlin, inte före valet. Blir Sahlin regeringsbildare efter valet så lär visan i alla fall bli den gamla vanliga. Sahlin kallar på Ohly och Ohly och hans parti ställer upp. Utan prut.

Var oppositionens samarbete landar återstår att se. Men att Sahlins korta äktenskapslycka med Miljöpartiet utgör en tydlig högermarkering är givet. Den som traktar efter socialdemokratisk vänsterpolitik kan låta hoppet fara.   

14 oktober 2008
Proletären 42, 2008