Det svenska samhället har blivit mer puritanskt, tycker skådespelaren Stellan Skarsgård vid en pressträff om den danske regissören Lars von Triers senaste alster. ”Nymphomaniac” handlar om en nymfoman som berättar om sitt liv för en manlig vårdare och Skarsgård är osäker på hur filmen kommer att tas emot i Sverige.
”Sexualitet har nu blivit ett problem”, säger Skarsgård. ”Inom de mest extrema delarna av feminismen är varje sexuell akt mer eller mindre ansedd som en våldtäkt.”
Stellan Skarsgård har alldeles rätt. Vi har ett problem med sexualiteten i Sverige. Men det är inte ett problem skapat av feminister eller moralister. Det är inte vi kvinnor som har blivit sippa och svårtillgängliga. Problemet är snarare att sexualiteten åter har blivit på männens villkor, att den flätas samman med våld och ouppnåeliga skönhetsideal på ett ytterst avtändande sätt.
Det fanns en tid när tanken på att en kvinna kunde säga ja till sex för sitt eget höga nöjes skull var revolutionerande. Sexualupplysning, preventivmedel och fri abort är milstolpar i kvinnokampen just för att de erkänner en kvinnlig sexualitet bortom reproduktionen. Den sexuella frigörelsen gav oss mer makt över våra liv och en större frihet i de sexuella relationerna. Det är sannolikt denna period i den svenska historien som Stellan Skarsgård drömmer sig tillbaka till. Vi måste ju betänka att han sedan många år lever i det kring sexuella frågor betydligt mer konservativa och hycklande USA.
Men tiden för en livsbejakande och frisläppt sexualitet på jämställd grund är sedan länge förbi, inte för att vi har blivit puritaner utan för att den sexuella frigörelsen har kidnappats av kommersiella krafter. Och i denna process fungerar en mäktig porrindustri som motor.
I slutet av november publicerade Dagens Nyheter en artikel om hur polisen i Söderort i Stockholm har uppmärksammat en ökning av antalet våldtäkter bland unga. Utredarna menar att attityderna till sex har förändrats bland ungdomar. Gruppvåldtäkter är vanligt och ett par gånger i månaden anmäls fall där tio femton killar samtidigt har förgripit sig på en tonårstjej. Gränserna för vad tjejerna tror att de måste ställa upp på flyttas. Inte sällan filmas övergreppen och filmerna blir sedan ett påtryckningsmedel för att få tjejen att ”ställa upp” igen. Killar ”delar med sig” av sina flickvänner till kompisar. I förhörsrummen har killarna svårt att förstå att de har gjort något fel. De ser det som helt normalt att tjata till sig oralsex av en tjejkompis och tror att unga tonårstjejer gärna har sex med många killar samtidigt. När datorer och mobiltelefoner beslagtas i samband med utredningarna hittar polisen alltid mycket pornografi. Det är knappast en slump.
I förra veckan skrev den amerikanska författaren och feministen Naomi Wolf en artikel i brittiska Daily Mail just om ”porrifieringen” av samhället. Hon visar hur klichéerna från porrens bildspråk sprider sig till vanliga människors sexliv och pekar på hjärnforskning om hur människan påverkas av att konsumera porr. För att bilderna ska fungera upphetsande krävs mer och mer våldsamma inslag och fler och fler överskridna tabun. Det som för tio år sedan ansågs våldsamt och tabu är idag vardagsmat på porrsidorna.
Porren är en dålig sexualupplysare och lär inte de manliga konsumenterna vad kvinnor behöver och vill ha. Istället förmedlar porren en rå och våldsam sexualitet på männens villkor som sprider sig till populärkulturen och reklamindustrins bildspråk. Unga kvinnor tror att de måste leva upp till de skruvade idealen i porrfilmerna och får allt svårare att sätta gränser kring sin egen sexualitet.
Från att ha betraktats som icke existerande till att bli en vara på den kapitalistiska marknaden är den kvinnliga sexualiteten allt jämt inte hennes egen. Är det konstigt att vi tappar lusten?
