Givetvis om personfrågor men också om den framtida politiken. Räkna inte med att sossarna tar sig ur högersvängen, det systemskifte som faktiskt pågått lika länge som Mona Sahlin suttit i partitoppen. Det finns visserligen en vänster inom partiet. Men den är ack så svag, och utan någon ledande profil som kan bära fram de krav på arbetarpolitik som lever på svenska arbetsplatser.

Dessutom, vilket är viktigare, tycks sossevänstern fullständigt oförmögen att finna en väg bort från partiets totala underkastelse för den nyliberala politik som dominerat Sverige sedan två decennier. Här duger inte gammalt folkhemskt klassamarbete. Inte heller något socialliberalt ansvarstagande. För verklig förändring krävs en politik baserad på en klassmässig analys av kapitalismen. En politik för arbetarrätt mot marknadsdiktatur.

För att tydliggöra tillståndet inom socialdemokratin lyfter vi fram några röster ur rörelsen i samband med Mona Sahlins besked att avgå som partiordförande.

LO-tidningen har i en rundringning nått samtliga LO-distrikt utom Skåne. Flera distrikt, men rakt inte alla, förespråkar en politisk vänstersväng inom socialdemokratin. Några röster:

”Partiet lyssnar inte längre på fackföreningsrörelsen”, anser Stewe Cato på LO-distriktet i Örebro och Värmland.

”Det är den fackliga rörelsen som ska diktera riktning för partiet och inte som i dag, att det kommer dekret uppifrån”, säger Cato och får medhåll från flera andra distrikt.

”Vi får inte falla in i det nyliberala våg-skvalpet”, säger Per-Erik Johansson, LO-distriktet i Västerbotten.
”Skattepolitiken måste ses över. Vi ska inte framstå som ett parti som hotar villa-ägarna”, säger Per Johansson i Västmanland som här får representera dem som inte vill att partiet ska dra åt vänster. (LO-Tidningen på nätet 15/11)

Fler av LO:s förbundsordförande vägrar att ta ställning till om partiet ska gå åt höger eller vänster.
”Det är precis den frågan man ska undvika”, säger Handels ordförande Lars-Anders Häggström.
”Det är en felaktig utgångspunkt”, säger GS-ordförande Per-Olof Sjöö.

Om inte ett under av klarhet så tar Byggnadsarbetarförbundet ändå ställning och vill driva Socialdemokraterna åt vänster, eller åtminstone inte mer åt höger.

”Vi måste bevaka vänsterflygeln, det har under ett antal år funnits en dragning åt höger”, säger Byggnads ordförande Hans Tilly som inte vill se partiet dra iväg för mycket för att tillfredsställa storstadsväljarna. (LO-tidningen på nätet 15/11)

Men Kommunals färska ordförande Annelie Nordström definierar sig inte alls till politikens innehåll: ”Det socialdemokratiska partiet måste agera starkt i opposition med den politik de gick till val på även om det inre partiarbetet måste ses över”, säger hon bland annat i ett kort uttalande. (Kommunals hemsida 15/11)

Inte heller LO:s ordförande har någonting att säga i de grundläggande klassfrågorna.
”Det vore bra om det kan vara en kvinna så att Mona Sahlin inte blir en parentes i historien”, sa Wanja Lundby-Wedin i TV4.

Däremot anser hon inte att partiet i detta läge ska ägna sig åt vänster- och högerdiskussioner.
”Jag är så trött på det. Jag säger som Olof Palme sa en gång: Vårt samhälle ska bygga på gemenskap där vi bryr oss om varandra.” (Expressen 15/11)

Det är inte heller lätt att hitta någon socialdemokratisk idédebattör som sätter ner foten. Utom förstås högerikonen Widar Andersson: ”Ett intresseparti är något helt annat än ett idéparti. Socialdemokratins idéer har evighetens karaktär. De kollektiva intressen som länge varit en flytbrygga håller däremot på att utvecklas till en sjunkbomb.
[…]

Socialdemokratin behöver inte en mängd nya idéer. Det som nu behövs är en ledare med förmågan att frigöra idéerna om arbete, utbildning, tillväxt, ansvar och fördelning från de gamla intressen där de tidigare investerats.” (Ledaren i Folkbladet 15/11)

Hos Anne-Marie Lindgren, utrednings-chef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja och medförfattare till flera socialdemokratiska partiprogram, kan den uppmärksamme ana den mest försiktiga varning för mer högerpolitik.

”Socialdemokraterna behöver en ledare som tänker innan han eller hon störtar i väg och genomför en förnyelse”.
”Partiet har sedan 1990-talet genomfört en förnyelse i politiken som ibland varit allt för perspektivlös och splittrad. Politiken måste bli mer långsiktig och genomtänkt”, fortsätter Anne-Marie Lindgren. (DN 15/11)

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson lyfter i sin analys fram just det klasslösa perspektiv som dominerar inom partiet: ”Orsaken till att valet förlorades och Mona Sahlin nu avgår är den hon själv valt att lyfta fram: endast drygt 20 procent av dem som har ett arbete röstade i det senaste valet på det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Drygt 30 procent röstade på Fredrik Reinfeldt.
[…]
Politikern Mona Sahlin bar på ett löfte som var viktigt, men som aldrig riktigt infriades. Ett löfte om en socialdemokrati som förmår inkludera fler grupper, ett löfte om ett öppnare parti. Ett löfte om en politik och ett språk för en ny tid.

Socialdemokraternas stora uppgift är nu att hitta företrädare som har kraften att genomföra detta, och samtidigt bottna stadigt i partiets värderingar.” (Aftonbladet huvudledare 15/11)

Perspektivlösheten är lika slående hos Victor Bernhardtz debattredaktör på Dagens Arena.
”Oavsett vilket måste fler än Mona Sahlin lämna över portföljerna. De är skyldiga sitt parti att sluta tänka på sig själva och möjliggöra ett arbete för att Socialdemokraterna i Sverige inte ska behöva gå samma väg som Labour i Storbritannien, med 18 år i det politiska kylskåpet. Det är inte bra om borgerligheten får regera i fred fram till 2026. Så länge ledande socialdemokrater fortsätter göra bort sig vänds inga medielyktor mot regeringskansliet och de fyra partier som styr Sverige. Det är inte bra för någon.” (Dagens Arena 15/11)

Vi avslutar denna exposé med sossevänsterns hedersman Göran Greider.
”Idépolitiskt hör hon samman med de strömningar inom svensk och även europeisk socialdemokrati som de senaste åren fört det ena socialdemokratiska partiet efter det andra till valnederlag och ibland kollapser.
[…]
Den stora frågan är hur socialdemokratin nu ska revitaliseras och förändras. Lägg märke till att jag inte skriver ”förnyas”, eftersom detta ord har blivit kodordet för högervridning, dvs anpassning mot mitten eller högerut.
[…]
I europeisk socialdemokrati har en viss revitalisering faktiskt inletts… Tyska SPD och brittiska Labour har inlett försöken att definiera mitten från vänster och därmed omskapa det politiska landskapet. Om det ska lyckas eller inte står skrivet i stjärnorna, men så mycket är klart att den andra vägen, att orientera sig alltmer mot en borgerligt definierad agenda, har visat sig vara en bitter ökenvandring.” (Dala-Demokraten 15/11)

Hur mycket Greider än söker en realistisk väg vänsterut för Socialdemokraterna så tvingas han konstatera att det mest handlar om rosa drömmar.