När vi möts i ett solvackert Simrishamn kämpar hon fortfarande för att få rätt hjälp. Hjälp att komma tillbaka.

– Jag fixar det inte på egen hand, men med stöd så kan jag kanske uppnå min dröm: att arbeta igen. Jag vill jobba med folk som mått dåligt som jag. Dela med mig av mina erfarenheter.

Om hoppet är det sista som överger människan så är hon ett levande bevis. Det är inte lätt att återge hennes historia. Det är som om någon vänt upp och ner på en pusselkartong med tusen bitar. Så uppsplittrat, så många inblandade myndigheter, läkare, terapeuter, handläggare, politiker, arbetsgivare mfl. Karin Månhav har räknat ut att hon dragit sin historia för minst 60 personer. Ändå är hon kvar på ruta ett. I början av året fick hon dessutom ett chockbesked: Utförsäkrad. På grund av alliansens hårda regler, 365 dagar plus 550 hade gått och hon skulle nu ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. För att konkurrera med 400000 friska arbetslösa.

– En gång i månaden gick jag och anmälde närvaro i en sk arbetslivsintroduktionskurs. Meningen var att jag skulle delta i någon lämplig åtgärd, men då jag var för sjuk fanns ingenting som var lämpligt. 

Det innebar också ett rejält dipp i inkomst. Från drygt 10000 kronor i månaden i sjukpenning till så kallat aktivitetsstöd på ca 5000 kronor.
– Arbetsmarknadsminister Littorin snackade fint om att ingen skulle förlora ekonomiskt. Det var strunt, säger Karin Månhav.

Innan hon insjuknade jobbade Karin som nyutbildad sjuksköterska på en avdelning där man jobbade i treskift. Ett ansträngande jobb i en sjukvård där allt färre anställda ska göra allt mer.

– Vi hann knappt gå och kissa, äta fick vi göra i farten. Det var stress, stress, stress. I privatlivet var det också mycket som hände under den här tiden, flera hastiga dödsfall av närstående mm. Försökte kämpa på i det längsta men till slut sa kroppen ifrån, jag gick rakt in i väggen.

Diagnosen hon fick har flitigt ifrågasatts av de som vill misstänkliggöra sjukskrivna. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har enligt egen utsago haft ”en släng av utbrändhet” för tio år sedan men behövde då ingen sjukskrivning. Hon var hemma i tre dagar och sen var hon frisk igen. Så har det inte varit för Karin Månhav.

– Första halvåret efter det jag stämplat ut för sista gången på jobbet låg jag bara och sov och grät!   Jag har fortfarande sömnsvårigheter, yrsel, hjärtklappning, ljud och ljuskänslighet. Jag kan stå i en kö och glömma bort vad det är jag köar till. Utförsäkringen har bara lett till att mina stressymtom blivit värre.

– Om de som bestämde och hanterar dessa regler själva skulle drabbas av detta skulle de inte vara så snabba att döma, säger hon.
Det nödvändiga stödet uteblev. Efter sjukskrivningen hände ingenting, sen ingenting och sen ordnade hon samtal hos en terapeut på egen hand. Försäkringskassan (FK) ville att hon skulle börja arbetsträna, när hon hörde det minns hon bara att det svartnade för ögonen och att hjärtat bultade.

Efter en lång rad möten och telefonsamtal under tre år som inte ledde någonvart kom FK och hennes arbetsgivare med ett förslag värdigt Don Corleone. Ni vet ett sådant som man inte kan tacka nej till: arbetsgivaren finansierar rehabilitering men bara om hon säger upp sig. Så det gjorde hon. Utan anställning började hon på Alnarps trädgårdar.

– Ett fantastiskt ställe, har bara gott att säga om Alnarp. Efter de tolv veckor som rehabiliteringen varade började jag känna mig bättre, det började äntligen hända något.

Trots att det bedömdes att det fanns fortsatt behov av rehabilitering fick Karin Månhav inte fortsätta. Det fanns ingen som ville betala detta, vare sig FK eller den gamla arbetsgivaren.

– Så mycket som jag kostat samhället i en massa små, otillräckliga åtgärder, istället för att få fullständig och långsiktig rehabilitering. Utan mina föräldrars moraliska och ekonomiska stöd hade jag aldrig klarat mig.

Under sin sjukdom har hon blivit utredd från topp till tå ett flertal gånger och blivit remitterad till psykiatrin som inte heller kunnat hjälpa henne. Försäkringskassan har satt henne i flera kurser som hon upplevt som meningslösa och utrett hennes arbetsförmåga många gånger.
Det märks att Karin Månhav är trött på att slussas runt. Men i dagens Sverige är den bistra sanningen att det inte finns något för sådana som hon. Resurserna för rehabilitering har minskat till ett minimum och ingen myndighet vill ta ett övergripande ansvar för de långa sjukskrivningarna. Tidigare fanns inom kommun och landsting särskilda anpassningsgrupper (se artikel på föregående uppslag) som avslutade de långa sjukskrivningarna.

Enligt flera bedömningar, bla av FK är det av ”största vikt” att Karin får rehabilitering för att ha en chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

– Man är sjukskriven för att man är sjuk. Jag önskar inget annat än att bli frisk. Men varken försäkringskassan eller borgarnas hårda regler har gjort mig ett dugg friskare.

Efter tiden på aktivitetsbidrag blev hon på nytt sjukskriven efter ännu en kamp med FK.

– Jag har ju inte blivit frisk för att jag utförsäkrats, snarare tvärtom sjukare!

Nu har hon en ny läkare igen, en psykiater som hon själv bekostar (läs föräldrarna). Hon vände sig först till vårdcentralen där hon bor men läkaren ville inte ta sig an henne då det var ett för komplicerat ärende.

– För att vara sjuk måste man vara stark. Alla papper, alla jobbiga formulär som jag har svårigheter att läsa och fylla i då hjärnan inte fungerar normalt. Att ständigt bli ifrågasatt gör att jag aldrig får någon ro. Det syns inte utanpå mig men jag är ju sjuk.

Den havererade rehabiliteringen är ett resultat av politiska beslut av såväl borgerliga som röda regeringar. Men Karin Månhav märker ändå en tydlig skillnad efter alliansens lagändring.

– Försäkringskassan har blivit mycket hårdare i sina bedömningar.

Mellan stolarna hamnar de långtidssjukskrivna. De är för sjuka för att jobba men anses av borgerlig media, regeringen och FK vara för friska för att få sjukersättning.

Dagens Nyheters Hanne Kjöller uttryckte det med sedvanlig rättframhet: ”Medvetslöshet är sannolikt det enda tillstånd där man kan säga att det föreligger någon form av objektiv och otvetydig bedömning av arbetsoförmåga. Resten är – åtminstone delvis – en fråga om attityder och arbetsuppgifter.”
Det är med andra ord sjukt svårt att vara sjuk och bli sjukskriven i dagens Sverige.

Nils Littorin
Proletären nr 39, 2010

Fakta|Den nya sjukförsäkringen
• För att få ersättning i form av sjukpenning måste arbetsförmågan vara reducerad med minst 25 procent.
• I det nya regelverk som alliansen infört ska arbetsförmågan strikt bedömas efter medicinska kriterier. Ingen hänsyn tas till den försäkrades ålder, utbildning eller bostadsort. Det betyder att sjukskrivna måste vara beredda att flytta för att ta ett sämre betalt jobb som Försäkringskassan anser att han/hon klarar av.
• Stupstockar har införts. Sjukskrivningen begränsas till ett år. Förlängd sjukskrivning kan medges i särskilda fall och sträcka sig ytterligare 1,5 år.
• De första tre månaderna ska FK bedöma om den sjukskrivne klarar sitt vanliga jobb. I så fall betalas ingen mer sjukpenning ut. Kan den sjukskrivne under perioden efter tre månader och upp till ett halvår klara av ett annat jobb hos samme arbetsgivare är det också skäl för indragen ersättning.
• Efter ett halvår prövas arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden. Den sjukskrivne måste vara beredd att ta vilket jobb som helst. Finns ett sådant dras sjukpenningen in. En stor risk med stupstockarna är att arbetsgivaren och försäkringskassan bara inväntar tidsgränsen istället för att finna rätt rehabilitering. Den anställde riskerar då förlora både anställning och sjukpenning.
• Alliansen ändrade även den sjukpenningsgrundade inkomsten, vilket i praktiken innebar att ersättningen i sjukförsäkringen minskade från 80 till 78 procent.
• En annan åtgärd var att sänka inkomsttaket i sjukförsäkringen. Från cirka 35700 till 26750 kronor. För de med inkomster över detta tak innebär det cirka 7100 kronor mindre i månaden vid sjukdom. 

Fakta hämtat ur Bokslut Reinfeldt, Ordfront Förlag 2010.