Tidningen Kommunalarbetaren redovisar då och då löneläget för de kommunalanställda. I flera års tid har tidningen upprepade gånger visat att systemet med individuella löner dels ger större löneskillnader mellan de anställda och dels försämrar det generella löneläget. I förra årets sista nummer var det dags igen.
Den aktuella kartläggningen visar att löneskillnaderna bland kommunalt vårdanställda är stora. Det skiljer nästan 3000 kronor i månaden mellan den kommun som betalar mest och den som betalar minst. Skillnader som inte kan förklaras av den politiska färgen i kommunernas politiska ledning eller skillnaderna mellan stad och land.
De tre faktorer som påverkar det genomsnittliga löneläget för de vårdanställda är istället nivån på lägstalönerna, förekomsten av individuella löner samt hur stor lönespridningen är.
Kartläggning
Kommunalarbetarens kartläggning visar på ett starkt samband mellan höga lägstalöner och höga medellöner. I kommunerna med de högsta lägstalönerna tjänade de timanställda i snitt 1000-1500 kronor mer än genomsnittet för landet.
System med individuell lönesättning påverkar medellönen för kommunal vård- och omsorgspersonal negativt. För timanställda är medellönen omkring 500 kronor lägre i kommuner med individuell lönesättning, och på topplistan över de högsta lönerna är kommuner utan individuell lönesättning överrepresenterade.
De individuella lönerna innebär också att de timanställda halkar efter i lön över tid. Mellan 2006 och 2008 höjdes lönen för timanställda med 1300 kronor i månaden i kommuner utan individuell lönesättning, jämfört med 1100 kronor i kommuner med individuella löner.
Lägst medellöner
Ett argument från den fackliga ledningen för individuell lönesättning har varit att de medlemmar som tar lönetäten också skulle kunna utgöra ”dragkrok” för sina kollegor.
Kommunalarbetarens kartläggning visar på en motsatt effekt. De kommuner som har större lönegap bland vård- och omsorgspersonal har samtidigt de lägsta medellönerna.
I Boxholm är löneskillnaderna små och gruppen vårdbiträden/personliga assistenter tjänar i genomsnitt 19900 kronor. I Karlskrona, där vi hittar landets största lönespridning, var medellönen i samma grupp 18300 kronor.
Trots att dessa siffror regelbundet redovisas svart på vitt av förbundets egen tidning håller Kommunals ledning fast vid kravet på individuell lönesättning. Beslutet att överge de fasta lönegraderna fattades på Kommunals kongress 1993 och idag har 78 procent av landets kommuner i huvudsak individuell lönesättning inom äldreomsorgen.
Anita Salvén är kommunalare sedan 1997 och arbetar idag som undersköterska i det privata vårdföretaget Attendo Care i Stockholm. Hon tror att fackledningens kärlek till individuella löner handlar om deras nära relationer till den politiska makten i kommunerna.
– De sitter i samma salonger som arbetsgivarna, men de måste ju veta att det är åt helvete.
Det finns en stark kritisk opinion bland Kommunals medlemmar mot individuell lönesättning. I en enkätundersökning genomförd av Kommunalarbetaren 2007 framgår också att individuell lönesättning är något som genomförs uppifrån, från den centrala fackföreningsledningen och kommunernas ledning. Bland medlemmar i Kommunal och bland cheferna på arbetsplatserna är intresset svalt.
Anita Salvén bekräftar den bilden.
– Ingen på min arbetsplats tycker om de individuella lönesamtalen. Vi har förlorat en del av kamratskapet och det tär på oss. Jag tror också att invandrartjejerna har svårt att hävda sig i lönesamtalen.
Splittring
Även Kommunalarbetaren lyfter fram splittringen bland de anställda som en av den individuella lönesättningens negativa följder. Ingen vet vad de andra tjänar och löneskillnaderna mellan svenskfödda och utrikes födda ökar.
För Kommunals ledning är det uppenbarligen viktigare att hålla sig väl med den socialdemokratiska partieliten än att företräda förbundets medlemmar i den viktiga lönefrågan.
JENNY TEDJEZA
Proletären 4, 2010
