Först en bakgrund till denna rättegång.
Tommy Nilsson blev bara 24 år gammal. Han dog fredag 3 december 2004. Av en överdos narkotika.
Den förtida döden gör inte Tommy speciell. Dessvärre. Varje år dör långt över hundra unga människor av överdoser och mångdubbelt fler i sviterna av narkotikamissbruk. Just därför är målet i Göteborgs tingsrätt så viktigt. Här prövas samhällets ansvar för människor som genom sitt missbruk utgör en fara för sig själva.
Tommy vände sig själv till socialtjänsten i Örgryte för att få hjälp med sina missbruksproblem, detta efter en allvarlig överdos i februari 2004, då han fördes medvetslös till Östra sjukhuset med en hjärtinfarkt som följdverkning. Hans begäran registreras 16 februari.
Under de utredningar som följde berättade Tommy att han missbrukat narkotika sedan 15 års ålder, först cannabis och bara i samband med fester. Men efterhand prövade han alltfler droger – amfetamin, LSD, ectasy, GHB, rohypnol, kokain – för att någon gång under 2003, förmodligen under hösten, landa i ett avancerat blandmissbruk av bensodiazepiner (lugnande medel) och heroin.
Tommy växte upp i ett tryggt arbetarhem i Torslanda på Hisingen, ett kärleksfullt och ansvarstagande hem, vilket jag kan intyga eftersom jag känner familjen sedan mycket länge. Under rättegången beskrivs han som social, verbal och skötsam, rentav som väluppfostrad. Han har utbildning (elektriker), körkort och egen lägenhet. Tommy utgör helt enkelt inte typen för en knarkare, om det nu finns en sådan. Han är en helt vanlig kille som hamnat snett.
Under rättegången beskrivs Tommy upprepat som socialt kompetent, en egenskap som efterhand framstår som något av hans förbannelse. I vart fall är han kompetent att länge och väl dölja sitt missbruk och sedan att förringa omfattningen av det.
Föräldrarna Ulf och Ingrid fick vetskap om problemet först i januari 2004, då Tommy för första gången hamnar på sjukhus för en överdosering, förmodligen av Rohypnol.
Visst hade Ulf och Ingrid tidigare tyckt att Tommy ibland uppträdde lite konstigt. Men utan att sätta det i samband med narkotika. Ungdomar kan ju vara trötta och släpiga av andra skäl. Allvaret i missbruket uppdagades sedan i samband med överdosen i februari, som så när höll på att ta livet av Tommy och som gav honom bestående fysiska skador (hjärtinfarkten).
Tommy sökte sig som sagt frivilligt till socialtjänsten i Örgryte. Han var skakad av överdosen och rent intellektuellt insåg han att han var tvungen att göra sig kvitt missbruket. För att inte riskera livet. Men redan här är frivilligheten relativ, vilket pappa Ulf resonerade kring i sitt vittnesmål under rättegången. För samtidigt som Tommy ville sluta så tillät inte beroendet honom att göra det. Tvånget från suget var för starkt.
En relativ frivillighet, alltså, baserad på intellektuell insikt. Men också på att det inte längre var möjligt för Tommy att dölja sitt missbruk. Han hade ”kommit ut” som knarkare och både ville och kände sig tvingad att visa vilja att sluta. Men tvånget från suget fanns kvar.
Socialtjänsten i Örgryte tog fasta på Tommys frivillighet. Vilket inte är mycket att säga om i detta skede. All erfarenhet av missbruksvård säger att den egna viljan att sluta är A och O för ett lyckat resultat.
Men samtidigt är det uppenbart att redan överdosen i februari uppfyller kriterierna för tvångsvård i Lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, som säger att ”tvångsvård skall beslutas … om han eller hon till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara”.
Det borde därför ha funnits beredskap för ett LVM-omhändertagande eller i vart fall för en LVM-utredning. En överdos till och Tommys liv var i fara.
Som första åtgärd placerades Tommy på Lärjeholms motivations- och utredningshem, en frivilliginstitution som drivs av kommunerna i Västsverige. Det blev ingen succé. Lärjeholm har nolltolerans vad gäller alla former av kemiska substanser, så när Tommy stoppade i sig en insomningstablett, så skickades han hem efter bara några veckor.
Tommy fick en ny chans på Lärjeholm, men när han skulle skrivas in igen testade han positivt för opiater, vilket krävde avgiftning innan inskrivning. Meningen var att Tommy skulle skrivas in på avdelning 605 på Högsbo sjukhus, men innan så skedde fördes han med andningsstillestånd till Östra sjukhuset efter en ny överdos. Det är nu 23 april och ännu har Tommy inte fått någon som helst behandling för sitt missbruk.
Efter avgiftning togs Tommy åter in på Lärjeholm. Men med samma resultat. Efter några veckor kastades han ut igen, denna gång efter att ha misskött sig på en utflykt (han hade kastat snus och gjort obscena gester).
Ulf och Ingrid är naturligtvis fruktansvärt oroliga. Inom loppet av tre månader har Tommy två gånger förts akut till sjukhus efter livshotande överdoser, men ingenting händer. Redan före den andra vistelsen på Lärjeholm begär de därför placering på behandlingshem, gärna frivilligt men om nödvändigt med tvång. I vart fall är de övertygade om att öppenvård inte fungerar för Tommy.
Socialtjänsten i Örgryte är av en annan uppfattning. Varför Ulf ser sig tvingad att göra en egen LVM-anmälan. Ulf och Ingrid begär alltså att deras son skall tvångsomhändertas, eller åtminstone att en sådan möjlighet skall utredas, vilket naturligtvis är ett stort och svårt steg för dem som föräldrar. Men de ser ingen annan möjlighet. Om Tommy inte omhändertas finns risk för att de förlorar honom.
Ulfs LVM-anmälan lämnas in 14 juni 2004. Det är också från detta datum åklagare Sjödell tar avstamp. Vad Kindbom och Dunér gjorde före 14 juni accepterar han. Men han betraktar agerandet, eller snarare bristen på agerande, från 14 juni till 1 december, då Tommy togs in för den överdos som dödade honom, som brottsligt.
Vi skall strax återvända till rättssalen. Men låt mig gå händelserna i förväg genom några korta nedslag.
23 juni: Lärjeholms utlåtande inkommer till socialtjänsten i Örgryte: ”Vi bedömer att Tommy är i behov av ett LVM då vi anser att han är en fara för sitt eget liv med tanke på flertalet överdoser samt att vid så ung ålder ådragit sig en hjärtinfarkt…”
30 juli: I samtal med Göran Edqvist på Narkotikapolikliniken, där Tommy är inskriven för öppenvård, berättar Tommy att han efter en drogfri sommar haft ett återfall i amfetaminmissbruk.
1 augusti: Tommy förs medvetslös till Sahlgrenska sjukhuset efter att ha överdoserat ett flertal narkotiska preparat, bland annat heroin. Enligt läkarens journalanteckningarna har han ”psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av flera droger i kombination…”
6 september: Under ett möte på Narkotikapolikliniken, där också Harald Kindbom deltar, berättar Tommy att han använt heroin i helgen. Kindbom rekommenderar ändå öppenvård inom ramen för det privata vårdföretaget Västkustfamiljen, som Tommy ställt sig positiv till.
8 september: Tommy förs medvetslös till Sahlgrenska sjukhuset efter en överdos, denna gång genom en kombination av GHB och metadon.
10 september: Tommy gör studiebesök hos Västkustfamiljen, där planen är att han skall skrivas in för öppenvård. Parallellt skall han två gånger i veckan lämna urinprover på Nordhemskliniken.
24 september: Det första provsvaret från Nordhem. Tommy testar positivt för amfetamin och bensodiazepiner. Vid samtliga följande provtillfällen under hösten testar han sedan positivt för olika narkotiska preparat.
25 oktober: Tommy skrivs in för sex månaders öppenvårdsbehandling vid Västkustfamiljen. Behandlingen omfattar samtalsterapi och drognedtrappning, men också ambition att ordna praktikjobb.
10 november: Tommy hamnar i ett psykotiskt tillstånd på grund av för snabb nertrappning av bensodiazepiner. Han tror att det brinner i lägenheten och kastar ut möbler genom fönstret på fjärde vårningen och är beredd att hoppa efter själv. Förd akut till Östra sjukhusets beroendeklinik där han enligt journalanteckningarna säger att han tagit GHB dagligen. Vidare i journalen: ”Disorienterad. Talar osammanhängande. Har vanföreställningar och synhallucinationer…”
15 november: Tommy läggs in på Högsbo sjukhus för långsam nedtrappning av bensodiazepiner.
22 november: En vårdkonferens på Högsbo sjukhus uttalar att detta är Tommys sista chans inom öppenvården. Sköter han inte detta blir det LVM.
25 november: Tommy avbryter själv sin behandlingsperiod på Högsbo.
27 november: Tommy förs till psykakuten på Sahlgrenska kraftigt påtänd av heroin. Det finns risk för ny psykos. Peter Elofsson från Västkustfamiljen meddelar socialtjänsten i Örgryte att öppenvård inte fungerar för Tommy, då han missbrukar aktivt.
28 november: Dr Robert Andersson på Sahlgrenskas PS-klinik kontaktar socialjouren med en begäran om omedelbart LVM-omhändertagande. Handläggaren Anna Bergman begär att dr Andersson skall skriva ett intyg, vilket han ställer sig oförstående till. Tommy skrivs istället in på kliniken.
29 november: Dr Abdul Saleh på beroendekliniken på Östra Sjukhuset skickar ett LVM-intyg till socialtjänsten i Örgryte (det inkommer först 1/12 med vanlig post). Ulf Nilsson meddelar att också han avser att göra en LVM-anmälan (som inkommer dagen därpå). Narkotikapolikliniken inkommer med en begäran om omedelbart omhändertagande enligt LVM då ”patienten allvarligt äventyrar sin psykiska och fysiska hälsa”. Tomas Dunér beslutar att avvakta ”till dess mer tydlighet kan nås”.
30 november: Dr Björn Rönnblad från Narkotikapolikliniken ringer till Harald Kindbom, som ganska snart lämnar över samtalet till Tomas Dunér. Dr Rönnblad sitter med Tommy framför sig och han är mycket orolig, då Tommy är kraftigt drogpåverkad och psykiskt nedgången. Rönnblad understryker att det krävs ett omedelbart omhändertagande. Dunér lämnar samtalet utan åtgärd.
1 december: Tommy förs medvetslös till Östra sjukhuset efter en överdos. Efter att blivit underrättad om överdosen kontaktar Dunér ordföranden i sociala utskottet vid SDF Örgryte, som fattar beslut om ett omedelbart omhändertagande.
3 december: Tommy dör utan att vakna upp ur medvetslösheten.
Åter till rättssalen.
Det är mycket ovanligt att underlåtenhet att tillgripa LVM hamnar inför rätta. Många förtvivlade föräldrar gör anmälningar, men de leder nästan aldrig till någonting. Samma liknöjdhet höll på att drabba Tommys föräldrar.
Ulf och Ingrid gjorde sin anmälan till Länsstyrelsen tillsynsenhet kort efter Tommys död i december 2004. Länsstyrelsens skarpa vidräkning med socialtjänstens i Örgryte kom i maj 2005, då Harald Kindbom och Tomas Dunér också anmäldes för allmänt åtal. Anmälan hamnade hos vice chefsåklagare Göran Sjödell, som först inte visade saken något särskilt intresse.
Anmälan lämnades utan åtgärd. Hösten 2006 fick Ulf och Ingrid nog av långbänken, så de JO-anmälde åklagarmyndigheten. I januari 2007 riktade JO kritik mot Sjödell – ”så här för det inte gå till” – som därmed fick rumpan ur vagnen. En förundersökning inleddes och i juni 2008 väcktes åtal. Det tog alltså nästan fem år att få till stånd en juridisk prövning.
Vice chefsåklagare Göran Sjödell lutar sig mot en omfattande förundersökning, baserad på den anmälan som lämnats in av socialdirektör Bengt Andersson vid Länsstyrelsen och hans utredare Stefan Boman. Andersson och Boman är mycket tydliga: ”Länsstyrelsen bedömer sammanfattningsvis att Tommy Nilsson under lång tid genom sitt missbruk uppfyllde förutsättningarna för vård enligt LVM och att stadsdelsnämndens handläggning inte motsvarar lagstiftningens krav och intentioner.”
Särskilt understryker Andersson och Bohman att beslut om tvångsvård är samhällets skyldighet, om kriterierna enligt 4§ LVM är uppfyllda. Vilket de var i Tommys fall.
Detta är också Göran Sjödells linje. Harald Kindbom och Tomas Dunér har gjort sig skyldiga till tjänstefel för att de in i det längsta förhalat ett LVM-beslut och för att de inte ens inlett en LVM-utredning, trots att så många indikationer pekade på att Tommy var i färd med att knarka ihjäl sig. Sjödell talar i termer som ”passivitet”, ”brist på handlingskraft”, ”långsamhet”, ”aningslöshet”, ”oaktsamhet”.
Sjödell skjuter framförallt in sig på Dunér, på chefen, som är den som haft beslutanderätten i sin hand. Men även Kindbom omfattas av det brott han väckt åtal för. Som Tommys handläggare och närmaste kontakt borde Kindbom ha insett hur illa det var ställt och om han nu inte lyckades förmedla det till sin chef, så borde han enligt åtalet ha gått förbi Dunér, till en överordnad chef, för att få något att hända, alternativt gjort en LVM-anmälan själv.
Under de vittnesförhör som hålls under de två rättegångsdagarna ges en tydlig bild av Tommys sista halvår i livet. Efter en ganska bra sommar, då Tommys var mycket hos Ulf och Ingrid, så brakar det utför efter överdosen 1 augusti.
Alla som vet något om missbruk talar om Tommys som otroligt destruktivt.
”Det handlade om en avancerat blandmissbruk”, säger dr Rönnblad, som 2004 arbetade på Narkotikapolikliniken. ”Ett kaotiskt missbruk som var starkt bagatelliserande och gåtfullt bekymmerslöst.”
”Tommy tappade kontrollen väldigt snabbt”, säger dr Christian Simonsberg, som arbetade som sk konsultläkare på Östra när Tommy kom in för första överdosen i februari. ”Det var allt eller inget för Tommy. Det fanns risk för en lavinartad process.”
På mig gör dr Simonsberg ett slipprigt intryck. För trots att det fanns risk för ”en lavinartad process”, så avrådde han från LVM så länge han hade kontakt med Tommy. Vilket han sporadiskt hade fram till början av september. I förhöret påstår Simonsberg att han tidigt rekommenderade ”hög beredskap för LVM”. Men i praktiken understödde han hela tiden den passivitet och aningslöshet som åklagaren hävdar som brottslig.
Mycket skulle kunna sägas om sjukvårdens roll i fallet Tommy. Men det skulle föra för långt, så här får vi lämna det därhän.
”Tommy upprätthöll en bra fasad”, säger sjuksköterskan Göran Edqvist från Narkotikapolikliniken. ”Men det handlade om ett destruktivt missbruk som var större än vad han sa.”
”Det handlade om ett fruktansvärt destruktivt missbruk som bara blev värre och värre”, säger Peter Elofsson från Västkustfamiljen, själv med en bakgrund som missbrukare. ”Tommy var aldrig drogfri. Därför var det otroligt frustrerande att han inte kom i behandling.”
En entydig bild som understryks av de torra beskeden från Nordhemskliniken. Provresultat: positivt. Tommy hade ett pågående och forcerat missbruk. Den lavinartade processen var igång.
Så kommer vi till förhören med de åtalade.
Låt mig direkt säga att jag alls inte tror att Harald Kindbom och Tomas Dunér är några onda människor. De har naturligtvis sökt sig till socialtjänsten i den bästa avsikt att hjälpa utsatta människor. Men någonstans har de gått fel. För annars hade de inte lämnat Tommy i sticket på det sätt de gjorde.
Harald Kindbom är 48 år och utbildade sig till socionom i vuxen ålder. Han fick sin examen i januari 2000. Efter några år som handläggare av ekonomiskt bistånd hamnade han på vuxenenheten i Örgryte sommaren 2003. När Kindbom fick hand om Tommy hade han i stort sett ingen erfarenhet av att ta hand om klienter med missbruksproblem.
I förundersökningsförhöret säger sjuksköterskan Göran Edqvist på Narkotikapolikliniken vad gäller Kindbom ”att denne antingen var osäker i sin roll eller att han var väldigt styrd av sin chef. /…/ Han lämnade inga besked utan sa alltid att han skulle kolla med sin chef.”
Denna bild bekräftar Kindbom under rättegången. Han medger inga som helst brister i sitt arbete eftersom han fortgående rapporterat till enhetschefen Dunér. Därmed anser han sig ha gjort vad som åligger honom.
När åklagaren frågar om han aldrig ifrågasatte de beslut som fattades, så svarar Kindbom nej. Han är alltid överens med sin chef. Att ifrågasätta chefen eller gå förbi chefen, som åklagaren anser att han borde gjort, föresvävar överhuvudtaget inte Kindbom. Hans hållningssätt är en variant på ”jag lydde bara order”.
Tomas Dunér är något år yngre än Kindbom, men socionom sedan 1989 och enhetschef inom socialtjänsten i Örgryte sedan 2002.
Åklagare Sjödell inleder förhöret med Dunér med att fråga om han har budgetansvar, vilket Dun- ér bejakar. Men åklagaren släpper genast tråden. Budgetfrågan spelar ingen roll i hans vidare framställan.
Men jag kan inte släppa tanken. Kan det vara så illa att ekonomen Dunér överflyglade socionomen Dunér i fallet Tommy, att Dunér in i det längsta och till sist in absurdum förordade öppenvård, för att öppenvård är billigare än slutenvård?
Frågan kommer vi aldrig att få svar på. Men den finns där ändå. Inte som en frågeställning riktad mot Dunér personligen, utan mot bugetslaveriet som fenomen, mot detta att budgeten tillåts styra social verksamhet. Istället för mänskliga behov.
Dunérs försvar är byråkratens. Han hävdar att han till punkt och pricka följt de lagar och regler som gäller, varvid han med emfas understryker att Lagen om vård av missbrukare i särskilda fall, LVM, är en undantagslag som bara skall användas i yttersta nödfall. Det är Socialtjänstlagen, SOL, som gäller och det är den som Dunér följt.
Det är inte sant, vilket Länsstyrelsen påpekar. Fjärde paragrafen LVM stadgar att tvångsvård SKALL beslutas om en person utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller löper uppenbar risk för att förstöra sitt liv (de två kriterier som var aktuella i Tommys fall), varvid lagstiftaren särskilt understryker att det står ”skall” för att det handlar om ”samhällets skyldighet att ingripa”.
Dunér beklagar sig över sin situation.
”Om jag beslutar om LVM riskerar jag åtal för det och när jag inte beslutar om LVM blir jag åtalad för det”, säger han.
Det är ett märkligt försvar. Naturligtvis är balansgången mellan tvångsvård eller inte tvångsvård många gånger svår och komplicerad. Men Tomas Dunér har utbildning och 36000 kronor i månaden för att klara den. Då kan han inte hålla balansen genom att utesluta en skyldighet.
Gemensamt för Kindboms och Dunérs försvar är att de försöker framställa hösten 2004 som relativt bra för Tommy. Det talar om överdoserna som helt normala återfall. När bevisningen entydigt visar på ett upptrappat och alltmer destruktiv missbruk, på den ”lavinartade process” som dr Simonsberg varnade för redan på försommaren.
Priset tar Kindboms advokat Thomas Mattsson när han med emfas hävdar att psykosen 10 november inte hade ett dugg med Tommys missbruk att göra, utan med den läkeprocess som nedtrappning innebär.
De talar mycket om vilken fin kille Tommy var. Att han skötte sig och visade att han ville sluta, att frivillighet var en framkomlig väg. Dunér säger att det kunde vara en social fasad, men lämnar genast tanken för huvudspåret: Frivillig vård var det bästa för Tommy.
Att Tommys omvittnade sociala kompetens kanske användes för att manipulera dem, att han var så positiv till alla deras förslag för att de gav honom möjlighet att fortsätta knarka, tycks inte föresväva dem.
Ett aber för försvaret är Narkotikapoliklinikens begäran om ett omedelbart LVM-omhändertagande 29 november och inte minst samtalet från dr Rönnblad dagen därpå, som skrek efter ett omedelbart omhändertagande. I bokstavlig mening. Eftersom dr Rönnblad medger att han höjde rösten i ren desperation över att Tommy lämnas att knarka ihjäl sig.
Kindbom säger att dr Rönnblad var hysterisk, att det var omöjligt att förstå vad han sa och menade. Det är ett märkligt påstående. Eftersom Kindbom efter samtalet skriver prydligt i sin journal: ”Telefonsamtal från läkare Rönnblad, Narkotikapolikliniken. Han sitter med Tommy framför sig och vill att socialtjänsten skall göra ett omedelbart omhändertagande.”
Dunér går på samma linje.
Rönnblad var hysterisk och gick inte att ta på allvar. Dunér måste få skriftligt för att vidta åtgärder.
Förhöret med dr Rönnblad är intressant. Eftersom han ger en helt annan bild av samtalet än Kindbom och Dunér. Han medger att han var upprörd och att han höjde rösten. Men så uppfattade han också situationen så desperat, att han erbjöd sig att låsa in Tommy i avvaktan på att Dunér skulle få fram ett beslut om ett omedelbart tvångsomhändertagande, även om han var osäker på det lagliga i en sådan åtgärd.
Dr Rönnblad var beredd att begå ett eventuellt lagbrott för att rädda Tommy. Men för döva åren. Tomas Dunér gjorde i vanlig ordning ingenting.
Dr Rönnblad var klok nog att föra mycket utförliga journalanteckningar om mötet med Tommy och samtalen med Kindbom och Dunér, så hans version är nedtecknad samma dag och finns med i utredningen. Som ett av det mest skrämmande dokumenten.
Sent omsider agerade Dunér. När Tommy för sista gången hamnade medvetslös på sjukhus tog han initiativ till ett LVM-beslut. Men någon LVM-utredning öppnades aldrig. Eftersom Tommy inte vaknade upp ur medvetslösheten.
Jag har kallat denna långa text ”Historien om ett brott”. Om något brott föreligger i juridisk mening vet jag inte. Svaret ges med tingsrättens dom 17 november, eller om domslutet överklagas med hovrättens dom.
Men som solidarisk medmänniska kan jag inte se behandlingen av Tommy och hans föräldrar som annat än brottslig. Tommy sökte hjälp av socialtjänsten i Örgryte 16 februari. Först åtta månader och fyra överdoser senare skrivs han in för behandling på Västkustfamiljen. Men bara för öppenvård. Trots att det då är uppenbart att öppenvård inte räcker för Tommy.
Under dessa åtta månader bor Tommy hemma, med undantag för de korta perioderna på Lärjeholm och några vistelser hemma hos Ulf och Ingrid. Med obegränsad möjlighet att knarka när suget rider honom.
Ulf och Ingrid kämpade som furier för sin son, vilket syns i förundersökningen. Genom noteringar om otaliga samtal med socialtjänsten i Örgryte och i skrivelser och anmälningar till olika instanser. Men det formella är bara toppen på deras kamps isberg. De gjorde verkligen ALLT för att försöka hjälpa Tommy. Men de räckte inte till, kunde inte räcka till, varför de tog det svåra beslutet att begära ett tvångsomhändertagande av sin son. För att rädda hans liv. Men för döva öron.
Rättegången handlar om balansgången mellan frivillighet och tvång. I Tommys fall är avgörandet inte svårt.
”Tommy ville sluta men kunde inte”, säger Ulf i sitt vittnesförhör. ”Därför blir talet om frivillighet konstigt. För Tommy handlade frivilligheten om att kunna fortsätta missbruka. Socialtjänsten skulle försvara hans liv. Men gav honom frihet att göra slut på det.”
Naturligtvis tror inte Ulf och Ingrid att tvångsvård löser missbruksproblemet. Det gör inte heller de lagstiftare som infört tvångsvård i vissa fall. Tvång skall användas med försiktighet. Men tvång skall användas om tvång räddar liv. En död missbrukare kan inte behandlas.
Socialtjänsten i Örgryte såg på när Tommy tog livet av sig. Trots att det var dess skyldighet att förhindra det. Det gör historien om Tommy till historien om ett brott. I alla fall i medmänsklig mening.
Jag hoppas innerligt att Göteborgs tingsrätt finner att det också har begåtts ett juridiskt brott. Naturligtvis för Tommys skull och för Ulf och Ingrids och för alla andra som kämpade förgäves för Tommy. Men framförallt för att det räcker med Tommy.
Jag bryr mig inte om Harald Kindboms och Tomas Dunérs bevekelsegrunder, dem lär vi ändå inte få reda på. Men den nonchalans – den passivitet, brist på handlingskraft, långsamhet, aningslöshet, oaktsamhet – som drabbade Tommy skall inte behöva drabba fler.
ANDERS CARLSSON
Proletären nr 46, 2009
• Denna artikel är publicerad i samförstånd med Tommy Nilssons föräldrar. I förhoppning om att uppmärksamhet kring Tommys död skall förhindra att andra drabbas av samma brottsliga nonchalans som han.
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
Senaste artiklarna
Mest läst
- Minister talar om föräldraansvar – hans egen son är aktiv nazist
- Bojkotta Israel – här är produkterna du ska undvika
- Blågula boxare för den vita rasen – de högerextrema aktivklubbarnas ukrainska rötter
- Hyckleri och skygglappar om nazistskandalen i regeringen
- Volvo delaktiga i koloniseringen av Palestina – tjänar pengar på folkmordet i Gaza