Tvår år har gått sedan Evo Morales tillträdde som Bolivias president. Processen att bryta sönder ett samhällssystem präglat av kolonialismens rasism och orättvisor har kommit en liten bit på vägen. Men folkmajoritetens krav på ett demokratiskt och rättvist Bolivia möter starkt motstånd. Den välbärgade eliten, ättlingar till de europeiska erövrarna, gör allt för att slå vakt om sin privilegierade ställning.

”Den påbörjade avkoloniseringen av Bolivia är en process utan återvändo…Detta är en fredlig, demokratisk, kulturell samt ursprungsfolkens revolution. Det bolivianska folket har antagit utmaningen om avkolonisering och därför kommer utländska nationer aldrig mer att kunna påtvinga oss sin vilja.”

Dessa ord yttrades av Evo Morales när han inför kongressen i Laz Paz förra veckan summerade sin tid vid makten. Att bryta med den kolonialism som förtryckt Bolivias ursprungsfolk i 500 års tid är en uppgift som knappast låter sig göras på två år. Men som Morales konstaterar har maktskiftet i januari 2006 åtminstone inneburit en början.

De två huvudfrågorna i det tiopunktsprogram som Morales och Rörelsen för socialism (Mas) gick till val på var:

1. Nationalisering av Bolivias naturresurser

Utan att stoppa de utländska bolagens plundring av gasen, oljan och mineraltillgångarna vore det omöjligt att bekämpa fattigdomen och samtidigt industrialisera och utveckla Bolivia. 1 maj 2006 intog militären symboliskt 68 naturgas-fält och raffinaderier, vilket genast väckte protester världen över.

”De internationella gasföretagen kommer att fortsätta tjäna pengar, men nu kommer det att vara normala vinster. Att verka i Bolivia var före dekretet som att vinna på lotteri då deras vinster var orimliga”, svarade vicepresident Alvaro García Linera.

Bolivia tar kontroll
Och han fick rätt. Trots hot om att lämna landet valde så gott som alla utländska företag att acceptera regeringen Morales kontroll över naturresurserna liksom dess krav på kraftigt ökad del i rikedomarna från utvinningen.

Från de största gasfälten tar nu den bolivianska staten 82 procent av inkomsterna medan de utländska bolagen får 18 procent. Förr var siffrorna de omvända.

En annan viktig förändring är att utländska företag endast får verka i landet genom så kallade joint venturebolag med Bolivias statliga energibolag som majoritetsägare.

Flera tidigare statliga företag och verksamheter, som såldes ut billigt under privatiseringsvågen på 1990-talet, har åternationaliserats. Bland dem landets enda smältverk, järnvägarna samt det största telebolaget.

2. Inkallandet av en konstituerande församling

Syftet med en sådan församling är att arbeta fram en ny grundlag för att bryta med det gamla samhällssystemet och lägga grunden för ett nytt Bolivia. Processen kan jämföras med konstitutionsreformen i Venezuela 1999, som lade grunden för den bolivarianska revolutionen.

Efter utdragna förhandlingar nåddes en kompromiss mellan Mas och högeroppositionen om utformningen av den konstituerade församlingen. Valet genomfördes i juli 2006 och Mas vann 135 av 255 platser.

Planen att inom ett år lägga fram ett nytt konstitutionsförslag misslyckades på grund av högerns sabotage och bojkott av arbetet.

Under hösten 2007 genomförde oppositionen våldsamma protester i de östra delarna av landet. Det är där den så kallade oligarkin, den vita rika elit som tidigare styrde Bolivia, har sin bas, och det är där merparten av gasreserverna och den bördiga jordbruksmarken finns.

Organiserade i så kallade medborgarkommittéer har högerextrema krafter satt skräck i delar av befolkningen. Anhängare till Mas har hotats och attackerats och kan inte framträda öppet. I november urartade situationen så pass att den konstituterade församlingen, som har sitt säte i oppositionsfästet Sucre i östra Bolivia, tvingades att avbryta sitt arbete då säkerheten inte kunde garanteras. Under oroligheterna dödades två personer och hundratals skadades.

Trots flera oppositionspartiers bojkott antog församlingen i december ett förslag till ny konstitution. För att förhindra sabotage hölls denna session i gruvstaden Oruro med gruvarbetare inkallade för att skydda ledamöterna. Oppositionen hävdar att beslutet var olagligt då endast 153 av de 255 ledamöter fanns på plats.

Ett allvarligt problem är att sex av landets nio provinsguvernörer är motståndare till konstitutionsreformen. I fyra av provinserna, den så kallade halvmånen i öster, har guvernörerna sagt att de ska hålla folkomröstningar om att bryta sig loss från Bolivia.

Allt fler varnar för att situationen är så spänd att den kan leda till inbördeskrig. Extremhögern rapporteras ha delat ut vapen till sina anhängare.

I Santa Cruz, som också är ett oppositionsfäste, genomfördes i oktober två bombdåd, ett mot det venezuelanska konsulatet samt ett mot de kubanska gästläkarnas bostäder. Bolivias LO, som stöder Morales, fick på julaftonsmorgonen delar av sitt högkvarter förstört i ett sprängdåd.

Kampanjen mot regeringen Morales underblåses av de privata medierna. Den innehåller rent rasistiska inslag och det sprids lögner om konstitutionsreformen. Oppositionsledarna försöker också locka till sig medelklassen och splittra folket genom att till exempel föreslå flytt av den politiska makten från La Paz på högplatån i väster, där Morales har ett överväldigande stöd, till Sucre i öster.

Vill inte ha demokrati
Varför detta desperata motstånd mot konstitutionsreformen?

Trots att Mas har socialismen som mål och Morales sagt att ”kapitalismen är mänsklighetens värsta fiende” är det inte en konstitution för en socialistisk omvandling.

Vad reformen syftar till är för det första att göra Bolivia till en demokratisk stat, där alla invånare oavsett etniskt ursprung eller kön, behandlas lika och har samma rättigheter. För ursprungsfolken, majoriteten av Bolivias invånare, är det en revolution att deras språk, kultur och behov jämställs med de europeiska ättlingarnas. För den vita eliten är det förnedrande att likställas med ”smutsiga indianer”.

För det andra är syftet att bryta med de djupa klassklyftor och den plundring som nyliberalismen fört med sig och skapa ett rättvisare samhälle. I den nya konstitutionen fastslås inte bara att alla invånare ska garanteras tillgång till bostad, vatten, el, utbildning och sjukvård. Där står även att detta är statens ansvar.

Den delfråga som kanske upprört allra mest i oppositionsfästena är planerna på en omfattande jordreform, där storgodsägarnas enorma egendomar ska fördelas till jordlösa bönder. Till den nya konstitutionen föreslås en skrivning om att begränsa arealen mark en person har rätt att äga till 10.000 hektar. På grund av sprängkraften i frågan kommer det att hållas en folkomröstning enbart om detta förslag, vars resultat styr hur det slutgiltiga konstitutionsförslaget kommer att se ut.

Naturligtvis är oppositionen också bittra motståndare till förbudet mot privatisering av naturresurserna samt erkännandet av ursprungsfolkens rätt till den mark där de levt i århundraden.

USA konspirerar
Supermakten i norr spelar av viktig roll i kampanjen mot Morales. Som Proletären tidigare rapporterat har USA-advokaten Eva Golinger avslöjat hur USA pumpat in pengar till diverse oppositionsorganisationer i Bolivia. Det handlar om över 13 miljoner dollar som betalats ut av regeringsorganet USAID sedan 2004. Hugo Chávez jämförde i höstas oroligheterna i Bolivia med situationen i Venezuela våren 2002, då den venezuelanska överklassen med stöd från Vita huset genomförde en kortlivad statskupp.

Kommer Morales att rida ut stormen?

Trots oppositionens mobilisering visar opinionsmätningar att stödet för regeringen är fortsatt starkt. Majoriteten av Bolivias folk vill ha en förändring och kommer inte att acceptera en återgång till det gamla. Regeringssidan har under hösten liksom i samband med tvåårsdagen av maktskiftet mobiliserat betydligt större demonstrationer än oppositionen.

Om allt går som planerat kommer en folkomröstning om jord-ägandet att hållas under våren. Innan året är slut ska folket få säga ja eller nej till hela konstitutionsförslaget. Om folket säger ja kommer nyval till alla politiska poster att genomföras.

PATRIK PAULOV
Proletären 5, 2008