Det korporativt banbrytande Saltsjöbadsavtalet från 1938 har spelat ut sin roll. Redan lagen om anställningsskydd från 1974 inskränkte Saltysjöbadsavtalets betydelse. Nästan betydelselöst blev det gamla huvudsavtalet när SAF, Svenskt Näringslivs föregångare, för cirka femton år sedan vände ryggen till de centrala avtalsförhandlingar och industriavtalet några år senare såg dagens ljus.
Med realsocialismens fall, nyliberalismens segertåg över världen och USA-imperialismens härjningar som internationell fond, samt med högeralliansens seger i riksdagsvalet som nationell bakgrund, anser Svenskt Näringsliv att kapitalets position är så stark att det är dags att bjuda in till förhandlingar om ett nytt huvudavtal. Så börjar också vice vd Jan-Peter Dunkers inbjudan med hänvisning till ”globaliseringens möjligheter”.
LO i underläge
Konfliktreglerna är självfallet det första konkreta ämne där Svenskt Näringsliv vill diskutera förändringar kring. Den andra konkreta frågan är förändring av tillämpningen av Las, lagen om anställningsskydd. I övrigt handlar det om klassiskt klassamarbete, om än anpassat till 2000-talets krav på ”strukturomvandlingar”. Det är ur en tydlig styrkeposition som Svenskt Näringsliv väljer att bjuda in till dessa förhandlingar.
Lika klart är att tjänstemännens och arbetarnas företrädare befinner sig i underläge. Trots det uppenbara går PTK och LO med liv och lust in i förhandlingarna. Vi tänker inte bara på högerstyret, utan också på det faktum att på de flesta avtalsområden råder arbetsfred under ytterligare två och ett halvt år. Lägg därtill att fackföreningsrörelsen tappat hundratusentals medlemmar sedan högerregeringen höjde avgifterna till a-kassan.
Men i det senare finns också en förklaring till LO:s positiva inställning till förhandlingarna. För faktiskt hoppas Wanja Lundby-Wedin och LO:s styrelse att få arbetsköparnas hjälp att behålla medlemmarna.
Sorglig läsning
Så skriver LO i sitt svar till Svenskt Näringsliv: ”Fackföreningsrörelsen kan och ska inte ensamt bära ansvaret för att upprätthålla kollektivavtalet som instrument för normering, konkurrensneutralitet och reglerade anställningsvillkor. Det är därför nödvändigt att på ömse sidor underlätta organiseringen av medlemmarna.”
I sanning en sorglig läsning. Lika sorgligt i LO:s svar till arbetsköparna är det ständigt återkommande ”vi har ett gemensamt intresse”, ett devot hyllande av klassamarbetet. Då hjälper det föga att LO i sista stycket förklarar att facket inte kan acceptera inskränkningar i konfliktreglerna eller begränsningar i Las.
För av bitter erfarenhet befarar vi att Svenskt Näringsliv kommer att gå stärkt ur dessa förhandlingar. Särskilt som det inte finns några tecken som tyder på att majoriteten av Sveriges arbetare och tjänstemän kommer att tillfrågas, knappast ens informeras, förrän förhandlarna kommer ut ur de slutna rummen med ett påskrivet huvudavtal.
LARS ROTHELIUS
Proletären 48, 2007
