Lars Ohly försvarar sig med att ”det aldrig var meningen att jaga en hel generation”.
Det är nonsens. Meningen med fildeningsförbudet var just att jaga de som utan att betala laddar ner upphovsrättsskyddat material från nätet. På uppdrag från den multinationella musik- och filmindustrin och med EU som tillskyndare. Att de då handlar om att jaga ungdomar kan Ohly inte vara omedveten om.
Nu sjunger fildelningslagen på sista versen. Vilket är bra. I en situation då nedladdning från nätet blivit en massrörelse strider lagen mot det allmänna rättsmedvetandet.
Men den principiella frågan kvarstår. Hur ge musiker och artister betalt om deras verk förvandlas till allmän egendom?
Frågan är inte ny. Fildelarna brukar hänvisa till folkbiblioteken, som inte var populära hos förläggarna när de infördes. Böcker skall köpas, inte lånas – hur går det annars med profiten? Sak samma med kassettbandspelarna, som musikindustrin tjöt sig halvt fördärvade över på 1960-talet. Då var det inspelning från radion som var stöld. Ett ”branschproblem” som staten dock tjänstvilligt löste genom att lägga en särskild skatt på bandspelare och kassetter.
Ett är klart. Det går inte att lösa upphovsrättsfrågan genom att göra över en miljon ungdomar till brottslingar. Ersättningen till musiker och artister måste lösas på annat sätt.
För vår del ser vi med viss förtjusning på den egendomslöshet som informationsteknologin introducerar. Här skapas en ordning som upphäver kapitalismens krassa ”kontant betalning”, om så bara eller i vart fall mest vad gäller musik och film. Utbytet befriar sig från kapitalismen! Varvid det är givet att de kapitalistiska musik- och filmbolagen skriker mest och högst. Egendomslösheten hotar deras profiterande existens.
För vår del är vi för friast möjliga tillgång till kultur. Och för fri tillgång till kunskap. Vi anser inte att kapitalistiska intressen har rätt att lägga beslag på den mänskliga kreativiteten – inte vad gäller kultur och absolut inte vad gäller kunskap.
När egendomsrätten förnekar de aidssjuka i Afrika bromsmedicin, eftersom de inte har råd att betala för den, då är egendom inte bara stöld, den är mord. Detta för att bara ta ett näraliggande exempel.
Ersättningsfrågan måste som sagt lösas. Varvid det nu talas om en särskild bredbandsskatt. I vanlig ordning skall staten vara de kapitalistiska bolagen behjälpliga genom att skattevägen plocka in de pengar som bolagen inte längre lyckas få in på marknaden.
Vi ger blanka tusan i bolagen och deras profitkrav. Man kan rentav fråga sig om skivindustrin överhuvudtaget behövs i en situation då de flesta musiker försörjer sig på spelningar och därvid ser fildelning som ett sätt att introducera sig själva och sin musik för publiken.
Varför inte istället stödja denna lansering genom att upprätta ett samhällstyrt musikbibliotek på internet, med någon form av ersättning direkt till artisterna.
Ett djärvt förslag kanske. Men visst vore en musikbransch utan kapitalism något att drömma om. Det blir både billigare och mindre enahanda.
Så vill vi se på frågan i ett större perspektiv. Det fria utbytet på internet hotar den kapitalistiska egendomsrätten. Vilket är bra. Betrakta då också materialet på nätet som allmän egendom och lös ersättningsfrågan därefter. På socialistisk vis.
Proletären 24, 2006
