Lås upp hela webbplatsen
Krönika

Lägsta budet vinner – vi på tågen betalar priset

Fotograf: Proletären
När lägsta budet vinner ska vinsterna säkras genom längre arbetsdagar, färre kollegor och sämre villkor. Vi som arbetar på tågen får betala med vår hälsa, medan resenärerna lämnas kvar på perrongen. Men upphandlingarnas villkor är ingen naturlag – vi kan kräva något annat.

Att upphandlingar inom kollektivtrafiken tämligen ofta innebär kaos är såklart ingen nyhet. Det är för övrigt såklart inget exklusivt för kollektivtrafiken. Missförhållanden och fel tvingas parterna ibland själva erkänna.

Med sänkt blick och nästan sökande efter medömkan i tonen förklarar de hur svårt och komplext det är. Det nya företaget skyller på det gamla eller på olika missförstånd och ibland är facket minsann dumt och sätter sig på tvären. En vettig arbetsmiljö var inte en del av kalkylen. 

Kommunikationsavdelningar och pressansvariga jobbar på högvarv. Vid plattformar väntar resenärer på ersättningsbussar för inställda tåg. Att ta sig till skolan eller arbetet är periodvis ett lotteri.

Personalens sjuksiffror skjuter i höjden. Fallen med utmattning och långtidssjukskrivningar låter inte vänta på sig.

Företagshälsovården, inte sällan också den upphandlad, håvar in uppdragen som konsekvens. Min personliga erfarenhet av företagshälsovården är att man mest ser till företagets intresse. Vården och hälsan är högst sekundär.

Ska man vinna upphandlingar måste man lägga låga bud, erbjuda sina tjänster till ett så lågt pris som möjligt. Förespråkarna menar att förfarandet är fördelaktigt för den som köper tjänsten exempelvis kommuner och regioner som vill ha en fungerande kollektivtrafik till ett bra pris. Verkligheten är den motsatta. 

Inte nog med att “övergångsperioderna”, där alla parter förväntas ha förståelse för allmänt strul och en verksamhet som inte fungerar, tenderar att bli långa så måste också ett lågt bud kompenseras på något vis. Någonstans måste vinsterna säkras.

Här blir företagen allt mer slipade, kreativa och aggressiva. 

När upphandlingen väl är vunnen börjar attackerna mot avtal, villkor och arbetsmiljö, vilket jag och mina arbetskamrater på Tåg i Bergslagen fått se på nära håll. Verksamheten ska “effektiviseras” och anpassas, vilket i klarspråk betyder att färre ska göra mer.

Avtal börjar vantolkas och stressen ökar i takt med allt längre arbetsdagar och schemaändringar som möjliggör underbemanning och som gör det svårt för oss på golvet att planera fritid och familjeliv. Likt fordonen ska vi vara på standby och skicket på fordon såväl som människa är sekundärt.

Pallar du inte så är det nog för att du sover dåligt, tränar för lite eller bara har fel inställning. Arbetsmiljöproblemen individualiseras.

Mycket kan offras på årsrapportens altare. Men ser man på det ur ett helhetsperspektiv så är det för samhället i stort såklart en förlustaffär. Inte nog med att viktiga samhällsfunktioner blir sämre, där både service och säkerhet urlakas måste i slutändan det offentliga även ta hand om utsliten personal.

Detta vansinne tar många idag för en sorts naturlag men det måste inte vara såhär! På senare tid har det på många ställen i landet höjts röster för att verksamheter inom kollektivtrafiken ska drivas i egen regi, av regionerna själva. Fler branscher lär följa efter.

Utan höjda röster från oss på golven så kommer ingen förändring ske. Lönerna, arbetsmiljön och övriga villkor kommer att fortsätta bli allt sämre i takt med att buden blir lägre.

Det är nog nu!

Joakim Karlsson

Tågvärd

Dela artikeln