Äldrevården: Personalen är medicinen
Coronakommissionen har konstaterat att det inte finns någon "luft" i systemet för äldrevården. Proletären har besökt ett äldreboende där personalen jobbat delade turer tre dagar i rad. Vilka är det egentligen som är i behov av återhämtning - företagen eller människorna?
Några dagar efter beskedet att coronarestriktionerna skulle tas bort hittade den politiska debatten i Sverige ett nytt mantra: ekonomin måste återhämta sig. Och detta trots att pengar inte varit en bristvara under de två gångna åren. Allt som allt har regeringen betalat ut nästan 400 miljarder kronor i ekonomiska åtgärder och cirka 1000 miljarder i lån till svenska företag.
Vänder man istället blicken mot människorna som faktiskt utgör den svenska ekonomin blir det dock uppenbart vilka som är i behov av återhämtning.
– Vissa klarar av det, säger Aamina Ahmed. ”Det är bara att jobba”, tänker de. Men det blir oerhört slitsamt. Och i grunden är det pengar som styr...
Aamina Ahmed jobbar som undersköterska på Elgströmska huset, ett särskilt boende för äldre i Örebro kommun. Ända sedan den första smittvågen kom till Sverige har arbetssituationen varit ansträngd.
Veckan innan Proletären besöker Elgströmska har Aamina Ahmed jobbat delade turer tre dagar i rad. Detta betyder ett arbetspass mellan ungefär 07.00 och 21.00, med en ”paus” på två till tre timmar i mitten.
Bland en arbetsstyrka på cirka 100 personer är hon långt ifrån ensam. Hennes arbetskamrat Warda Abdulkadir har haft ett liknande schema.
– Det är okej att jobba delade turer. Men man måste kunna vila dagarna efter. Och kommunen sparar inte pengar på att ha en underbemanning. När vi blir sjuka kostar det ännu mer, säger Warda Abdulkadir.
Det tycks som att det råder politisk konsensus om att äldrevården i Sverige har varit eftersatt när det kommer till ekonomiska resurser. Men som komikern George Carlin en gång påpekade: så fort det råder politisk konsensus är det underklassen som kommer få det sämre. Varför händer inget?
Går man tillbaka i tiden är äldrevårdens situation ingen nyhet. Varje år under 2010-talet har Ivo understrukit att bemanningen är bristfällig och att det finns ”allvarliga brister på systemnivå inom äldreomsorgen”. Coronakommissionen var inne på samma spår: ”Bemanningen är knapp, det finns ingen luft i systemet som skulle kunna tillåta arbetstoppar”.
Enhetschefen Marie Jansson menar att situationen med delade turer har blivit bättre, men det fattas fortfarande pengar.
– Många som jobbar här har redan heltid och jag skulle behöva klona personer för att inte ha delade turer. Politikerna har i många år sagt: ”Alla ska ha heltid och ingen ska jobba delade turer.” Men sen får vi inte mer pengar. Då kan man fråga sig vad de har för betyg i matte…
Marie Jansson är ansvarig för bemanningen på Elgströmska huset. Men det finns gränser för hur pass stora svängar hon kan ta när det kommer till kostnader. Passerar hon budgeten väntar ett uppföljningsmöte med kommunens ekonomiska rådgivare och chefer.
– I denna verksamhet är det personal som är medicinen. Jag har påpekat under en lång tid att bemanningen är för låg. Det handlar om att vi vill kunna ge det här lilla extra för dem som bor här. Vilket vi kan, men inte alla dagar.
– Och det skulle inte krävas mycket. Det handlar om en person till per avdelning. Då skulle vi också veta att vi klarar oss om någon är borta.
Personaltätheten på ett äldreboende i Sverige är svår att beskriva eftersom den skiljer sig åt från kommun till kommun. Som exempel är Finland det enda landet i Norden som har ett lagstadgat minimum på 0,7 personal per boende på ett äldreboende. Elgströmska huset har i dagsläget 0,66.
En sak blir dock viktig att påpeka. Äldrevårdspersonal i Finland arbetar enbart med omvårdnad av boende. I Sverige ser situationen annorlunda ut.
– Vi jobbar med vård av äldre, men vi är också psykologer, sjuksköterskor, städare och kockar. Vi är kontaktpersoner, vi skriver genomförandeplaner, vi beställer mat och materiel och vi tvättar, säger undersköterskan Neneh Geng.
Coronakommissionen konstaterade i sitt första betänkande att var fjärde boende på ett äldreboende lider av svår eller mycket svår nedstämdhet. 64 procent på ett särskilt boende är desorienterade, 38 procent är rullstolsbundna, 56 procent är urininkontinenta och 32 procent är avföringsinkontinenta.
Dessa siffror ger bara en vag uppfattning om personalens arbetsuppgifter. Utöver detta ska de också garantera de boende ett självständigt liv, erhålla tjänster som skapar trygghet, bedöma social och medicinsk vård, samt ge förutsättningar för ett aktivt deltagande i samhällslivet.
– Allt handlar om bemötande. Är du sur kommer de boende bli sura. Man måste ge dem tid, lyssna och inte vara stressad. Men det krävs det också att vi får förutsättningar att göra detta. I grunden handlar det om bemanning, säger Neneh Geng.
– Vi har tid att göra saker med de som bor här, men jag önskar att jag kunde göra mer. Hade vi alltid varit fem på 20 boende så hade situationen varit annorlunda.
Något jag reagerar på under mitt besök på Elgströmska är städning. I ett led att spara pengar har Örebro kommun bakat in dessa arbetsuppgifter i budgeten för omvårdnad. Regelrätt städpersonal finns inte.
Bara för att exemplifiera absurditeten i denna situation: det skulle ta en arbetsstyrka på fyra personer ungefär fem arbetsdagar för att städa ett helt våningsplan på Elgströmska huset. Detta är baserat på siffror från gruppen storstäd på Universitetssjukhuset i Örebro.
Men ibland skjuter dock Sveriges kommuner till pengar. För några år sedan slöt SKR och Kommunal en överenskommelse som garanterade all personal rätten att jobba heltid. Något som kan vara grundläggande för att få ekonomin att gå ihop. Men med tanke på arbetsbelastningen orkar inte alla jobba 100 procent.
Marcos Bravo är undersköterska och har jobbat inom äldrevården sedan 2010. För några år sedan valde han att gå ned i arbetstid.
– Det krävs återhämtning för att klara av det här jobbet. Och rutiner. Om jag vet vad jag ska göra så kommer det inte en onödig stress.
För en yrkeskategori som har bland de lägsta lönerna i landet kan en nedgång i arbetstid skapa en ansatt ekonomisk situation. Detta har coronarestriktionerna visat.
– Vi skulle vara hemma i fem dagar om vi eller någon annan i familjen var smittade. Sen pratade alla om att det inte fanns en karensdag. Men det handlade om 400 kronor. Det räcker inte. Har du varit hemma i fem dagar blir du ännu sjukare när du tittar på räkningarna, säger Neneh Geng.
– Jag kommer inte orka jobba som undersköterska hur länge som helst, menar Warda Abdulkadir. När jag var yngre ville jag plugga till polis, men nu vet jag inte längre… Men jag kommer i alla falla plugga vidare. Jag vill bli något bättre.
Vad menar du med ”bättre”?
– Det här jobbet sliter så mycket. Och du får ta all skit. Plus, det är dåligt betalt. Det är inte värt att ha så ont i ryggen när jag kommer hem.
Arbetarrörelsens tillbakagång har i mångt och mycket lämnat oss med följande koppling: högre utbildning = högre lön. Och alla ser inte positivt på utvecklingen.
– Det ska inte krävas att vi pluggar vidare på universitetet för att öka lönen, säger Neneh Geng. Skolan ger inte en sann bild av verkligheten. Det här jobbet är något helt annat än vad böckerna säger.
I andra änden av denna samhällsutveckling finns den motsatta kopplingen: enkla jobb = låg lön. Men efter att ha följt personalen på Elgströmska huset blir det uppenbart att vårt samhälle inte har några ”enkla” jobb. Jämför man till exempel Neneh Gengs arbetsuppgifter med en professor i ekonomi blir det uppenbart vem som är helt nödvändig för att samhället inte ska stanna. Pandemin har exemplifierat detta genom hemarbete.
När det kommer till lön är både Neneh Geng och Warda Abdulkadir övertygade om principen lika lön för lika arbete. ”Ingen går och sover på jobbet”, svarar de när jag ställer frågan om prestation ska bestämma lönen.
– Det finns personer som jobbat här längre än jag, och som har lägre lön, säger Warda Abdulkadir. Om de bara får en löneökning på 300 kronor varje år… Vad är det för utveckling? På ett sätt tycker jag att kommunen utnyttjar invandrare som inte vågar säga ifrån. Vi borde alla ha samma lön och sen öka lika mycket.
– Snackar du skit om din arbetsgivare, Warda? frågar Neneh Geng.
– Om jag inte klagar händer det inget.
När jag frågar enhetschefen Marie Jansson menar hon att det finns en anledning till att Elgströmska huset har bland de lägsta lönerna i kommunen.
– Förut drevs Elgströmska i privat regi och då var lönerna mycket lägre än i kommunen. När huset togs över av kommunen följde personalen och lönerna med. De fick en liten ökning, men den är fortfarande låg. Det här håller i sig. Och ingångslönerna bestäms av det centrala lönekontoret på kommunen.
På Elgströmska huset är just lönen ett flitigt samtalsämne. Det som slår mig är att Sverige (även på andra sätt än kulturellt) börjar ta efter USA. Denna gång handlar det om arbetares syn på sig själva och vad som präglar ett rättvist arbetsliv.
Några personer jag pratar med har dubbla jobb för att få vardagen att gå ihop. Städning på kvällen eller kassajobb på helgen. Och detta höjer inga ögonbryn. När vi pratar om ”normaliseringar” i samhället bör detta vara en varningsflagga. Den amerikanska drömmen har kommit för att stanna i Sverige.