Ledare: Allt stöd till sjuksköterskorna!

Sedan över en månad tillbaka råder en blockad mot över- och mertid samt nyanställningsblockad inom vården i regionerna. Vårdförbundet kräver bättre arbetsmiljö och sänkt arbetstid med bibehållen lön. 

Konflikten sätter fingret på vår tids stora arbetarfrågor med klasskrav som kan lyckas mobilisera och samla både traditionella LO-arbetare men också proletariserade skikt av akademiker och tjänstemän inom offentlig sektor.

Arbetsköparorganisationerna SKR och Sobona har mött Vårdförbundets krav på en anständig arbetsmiljö och ett arbete som inte leder till utbrändhet med kalla handen.

Hittills ser det ut som att facket inte viker ned sig. Den 20 maj togs kommunanställda sjuksköterskor, röntgensköterskor, barnmorskorsamt biomedicinska analytiker i 29 kommuner ut i övertidsblockad.

Dagen efter lämnade Vårdförbundet in ett strejkvarsel som rör runt 2000 medlemmar och oorganiserade på universitetssjukhusen i de fem regionerna Stockholm, Västra Götaland, Skåne, Östergötland och Västerbotten. Därutöver omfattas Danderyds sjukhus och Södersjukhuset.

Konflikten handlar som sagt om arbetstid. Enligt en debattartikel i Aftonbladet undertecknad Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro har kravet konkretiserats till en arbetstidsförkortning på 75 minuter per vecka, 15 minuter om dagen. Det är denna kvart som SKR och Sobona inte kan tolerera.

Efter att Vårdförbundet varslat om strejk har regionerna Östergötland, Västerbotten, Skåne, Stockholm och Västra Götaland begärt förhandling om samhällsfarlighet. Detta har även Region Uppsala gjort, trots att regionen inte ens berörs av strejkvarslet utan i nuläget endast av övertidsblockaden.

Arbetsköparsidan anser alltså att det är samhällsfarligt att sjuksköterskor stämplar ut från jobbet när arbetstiden är slut. Däremot anser inte SKR att det är samhällsfarligt när Region Östergötland varslar 900 personer inom hälso- och sjukvården, eller när Sahlgrenska universitetssjukhuset budgeterar för 2000 färre anställningar.

Under de senaste åren har många protesterat mot nedskärningarna i vården och i den offentliga sektorn. Barnmorskorna i Stockholm sa upp sig i protest, invånare i Sollefteå har ockuperat sjukhusets BB-avdelning sedan 2017, då den lades ner av besparingsskäl, Alingsåsbor har sedan 2003 krävt att akuten ska vara öppen dygnet runt. År efter år tilldelas den offentliga sektorn i Sverige alldeles för lite pengar för det uppdrag och krav som faktiskt ska ges till invånarna i Sverige.

SCB kom 2017 med rapporten ”Sjuksköterskor utanför yrket”. 2014 fanns det cirka 111 000 personer under 65 år med sjuksköterskeexamen i Sverige. En av tio arbetade med andra yrken, utanför vård och omsorg. 

 Av de som valt att lämna vården angav sex av tio arbetsvillkoren som en av orsakerna. Ett resursslöseri både för samhället som investerat i utbildningen och för den enskilde som lagt minst tre års högskolestudier på att utbilda sig. 

Rapporten har tio år på nacken men under de tio åren har försämringarna i arbetsmiljön inom vården bara fortsatt. Ett resursslöseri som politiker medvetet blundar för.  

När vårdpersonal höjer rösten mot en ohållbar arbetsmiljö, låga löner eller nedskärningar inom vården, får de till svar att patientsäkerheten inte är hotad. Hotad blir den tydligen först när sjuksköterskan bestämmer sig för att säga nej till att jobba övertid.

Välfärden slaktas för att politikertopparna och deras klassfränder ska få betala mindre skatt. En omfördelning från den arbetande befolkningen till den rikaste procenten av befolkningen.

Det är över 100 år sedan som åtta timmars arbetsdag infördes i Sverige. Arbetstidsförkortningen var resultatet av en långdragen klasskamp. Det är 50 år sedan 40-timmarsveckan och fem veckors semester infördes.

Svensk borgarklass med sina språkrör i regering och riksdag, högerpartierna, var givetvis starkt emot detta och menade att samhället inte skulle ha råd.

Idag hörs samma argument från högern. Detta trots att arbetare producerar långt högre värde under en arbetad timme än någonsin tidigare!

Arbetslösheten växer, reallönerna sjunker och stressrelaterade sjukskrivningar ökar i rask takt. Det ökade tempot och vinstjakten tär på både arbetares kroppar och psykiska hälsa. Arbetare betalar ett högt pris när klassklyftorna växer, de rika blir allt rikare och välfärden ska göras till vinstmaskin.

Inte minst syns detta i de kvinnodominerade yrkena. Inom vård och omsorg, där kvinnor slits ut i förtid, är behovet stort av arbetstidsförkortning och bättre scheman.

Tre av tio medlemmar inom vårdförbundet arbetar deltid. De bekostar alltså sin egen arbetstidsförkortning med försämrad inkomst och pension som följd. Detta för att behovet av återhämtning är större än vad som ges utrymme för inom en heltidsanställning.

Att Vårdförbundet äntligen sätter ner foten mot de ohållbara villkoren för sina medlemmar är viktigt. För det finns pengar att satsa i Sverige. 

Den 26 april presenterade riksdag och regering ytterligare en satsning på militären, 52,8 miljarder fram till 2030. Dessa pengar hade utan problem täckt underskotten i regioner och kommuner. Fattas det ändå pengar till välfärden? Återinför då arvskatt och förmögenhetsskatt, som avskaffats av socialdemokratiska och moderata regeringar.

Välfärden slaktas för att politikertopparna och deras klassfränder ska få betala mindre skatt. En omfördelning från den arbetande befolkningen till den rikaste procenten av befolkningen.

Vårdförbundets kamp för sänkt arbetstid måste därför också vara ett krav på politikerna att skjuta till de resurser vården behöver. Den nedskärningspolitik som både borgerliga och socialdemokratiska – inklusive vänsterpartistiska – politiker tillsammans drivit på i decennier måste få ett slut.

Därför ger Kommunistiska Partiet sitt fulla stöd till Vårdförbundets kamp. Vik inte ned er! Välfärd måste gå före vapen. Människovärde måste gå före marknadsvärde.