Hoppa till huvudinnehåll

Stena Lines massvarsel – ett sätt att rensa ut?

Stena Line var det enda rederiet i Sverige som valde att massvarsla personal istället för att permittera. Majoriteten av alla varslade sades upp. Proletären har pratat med flera före detta anställda som alla misstänker samma sak – massvarslet var en medveten och systematisk utrensning av personal, pandemin var ett svepskäl.

Stena Danica på väg in till kaj i Göteborg.
Artur Szandrowski

Den 16 mars förra året varslade Stena Line 950 anställda i Sverige om uppsägning som en ”direkt effekt av coronavirusets påverkan på resandet”.

– Vi fick reda på varslet via Göteborgsposten, berättar Andreas Secher, som då jobbade i butik på Stena Danica, för Proletären.

Först några timmar senare fick personalen ett sms med information om varslet.

– Sms:et kom inte ens från huvudkontoret utan från en chef ombord som insåg att vi måste få veta vad som händer. Ingen från huvudkontoret eller HR kom ombord för att snacka med oss utan hela processen fick skötas av cheferna ombord, som själva varslats. Det blev väl enklast för företaget.

Andreas Secher har arbetat på Stena Line i 14 år.

– Företaget har visat totalt ointresse att behandla personalen med någon form av värdighet i processen. Vi var ingenting värda. HR-personal läste från manus när själva uppsägningarna skulle genomföras, över telefon. Det var den enda kontakten som togs direkt med den drabbade personalen. Det har skötts fruktansvärt illa!

Proletären har pratat med Sara och Martin, som också sades också upp av Stena Line. Martin tjänstgjorde på den nu nedlagda Norgelinjen ombord på Stena Saga, som togs ur trafik, permanent, i början av pandemin. Martin berättar att båten låg kvar i Oslo när hon togs ur trafik, det var oklart om hon ens fick lämna Norge. När klartecken gavs fick kapten order om att lämna Oslo hamn, som är dyr att ligga i, illa kvickt.

– Det här var på en lördag eller söndag och på tisdagen kom ett sms från företaget, vi skulle logga in på ett telefonmöte. Där fick vi beskedet att hela linjen läggs ner och båten tas ur trafik med omedelbar verkan. Folk var chockade, säger Martin som misstänker att nedläggningen av Norgelinjen var planerad sedan innan.

”Jag tror att Stena Line kände ett litet ‘halleluja’ när pandemin kom och de helt plötsligt hade en legitim anledning att göra sig av med folk utan att behöva förklara sig.”

– Ett beslut om att helt lägga ner en så stor linje tar man inte på hux flux på 48 timmar. Jag tror att Stena Line kände ett litet ”halleluja” när pandemin kom och de helt plötsligt hade en legitim anledning att göra sig av med folk utan att behöva förklara sig.

200 anställda på Stena Saga drabbades när linjen lades ned.

– Vi åkte ut med huvudet före, fick gå hemma med väntlön, sen blev vi placerade på andra båtar för att sitta av tid tills vi skulle sägas upp. De skar inte på organisationen med täljkniv utan med yxa, säger Martin.

– När uppsägningarna gjordes ringde de till och med folk som var ombord och jobbade, de hade inte ens hyfs nog att vänta tills de kom hem. En tjej bröt ihop totalt ombord.

Varför permitterade de inte, tror ni? 

– Folk skulle bort helt enkelt. Genom att göra så här blir det lättare för dem att handplocka vilka som ska vara kvar, efter deras behov, säger Sara som jobbat på Stena Lines Danmarkslinje i drygt 30 år.

Andreas Secher menar att det nog blev enklast så.

– Man blåste på fullt med varsel, inga permitteringar utan alla skulle väck! Det är ju självklart att de gjort så här för att bli av med ”besvärlig” personal. Det är så fult.

Andreas, Sara och Martin hade olika tjänster. De arbetade på olika båtar och tillhörde olika fackförbund, Seko Sjöfolk och Svenska sjöbefälsförbundet. Men de vittnar om samma sak – Stena Line hittade ett sätt att kringgå Las.

Genom att stryka gamla tjänster eller slå ihop dem för att skapa ”nya” kunde Stena Line välja vilka som skulle få jobba kvar alternativt återanställas. Ett exempel är de 16 så kallade Jam-tjänsterna, Junior assistant manager, som i princip var ett hopkok av två olika administrativa tjänster ombord.

Från början kunde man ringa till kontoret i land och fråga var i Las-listan man stod, sen stoppades det. Det var locket på, hemligstämplat!

– Genom att skapa de ”nya” tjänsterna kunde de hävda att ”du kan inte kinesiska så du är inte lämpad för den här tjänsten”, trots att det i princip är exakt den tjänsten du hade innan. Det är så de gjort för att kunna handplocka folk, berättar Sara. Från början kunde man ringa till kontoret i land och fråga var i Las-listan man stod, sen stoppades det. Det var locket på, hemligstämplat!

Andreas Secher menar att företaget gjort det enkelt för sig att kringgå Las på ett lagligt sätt då ingen har återanställningsrätt till en helt ny tjänst.

– De har kunnat välja och vraka. Man går på antalet sjödagar i turordningen, men om tjänsten stryks är de inget värda. En person i Göteborgsflottan som låg i toppen vad gäller sjödagar fick gå ändå. De strök hennes tjänst, säger Andreas Secher.

– Företaget har försökt slimma organisationen i många år men många dyra och besvärliga anställda har ändå blivit kvar, Stena Line såg väl ett guldläge nu. De kunde göra sig av med folk inom lagens ramar.

Av de 16 som anställdes på Jam-tjänsterna var bara en enda över 50 år.

– Ett åldersalibi, menar Sara. Jag tror att varslen var ett led i en utrensning av besvärlig, framförallt senior personal. De är så glada att ha blivit av med oss äldre. Vi är dyra och obekväma för företaget. De kan inte säga ”hoppa” och vi svarar ”hur högt”? Vi säger ”du kan hoppa”. Vi vet vad som gäller och skriver upp all övertid, menar Sara.

– De nya unga som fått befälstjänster ombord tycker väl att det är jättehäftigt, så de både springer och hoppar. De vill inte sumpa chansen att bli högre befäl genom att kräva sin rätt, de håller tyst och jobbar.

Sara får ofta samtal från tidigare kollegor som behöver råd och stöd.

Atmosfären ombord är giftig. Alla är livrädda att de ska ryka samtidigt som de som är kvar fått alla våra arbetsuppgifter också. Ingen vågar säga ifrån för de vet att de hänger löst, ingen vågar klaga eller ens skriva upp arbetad övertid.

– Atmosfären ombord är giftig. Alla är livrädda att de ska ryka samtidigt som de som är kvar fått alla våra arbetsuppgifter också. Ingen vågar säga ifrån för de vet att de hänger löst, ingen vågar klaga eller ens skriva upp arbetad övertid. Och så länge folk jobbar gratis kommer inte tjänsterna som försvunnit att tillsättas igen. Många vikarier skriver inte upp övertid eftersom att de är rädda att inte bli bokade igen, berättar hon.

Så länge folk utför arbetsuppgifter som egentligen inte är deras kommer inte neddragningen bli kännbar för Stena Line. Tvärtom, menar Sara.

– Det är väl det här de strävat efter, en tystare och billigare organisation ombord. Skriver man inte upp övertid kommer det se ut som att det var överbemannat innan och då kommer garanterat nya varsel. Den lilla övertid som skrivs upp nu ifrågasätts med ”klarar du inte av ditt jobb, eller?”. De styckar upp vikariat för att behålla så många som möjligt, hålla dem på halster med smulor. Företaget hävdar att det inte alls går till så, men jag vet att gör det.

Martin bekräftar bilden av hur det ser ut ombord.

– Alla är rädda, och det är sorgligt att ingen vågar stå på sig men alla behöver ju betala räkningarna på något sätt, så det får fortgå. Man ska pressas in i fållan och lyda.

Hur har facken hanterat det hela?

– Under all kritik! Hade facket inte varit så tandlöst hade jag kanske haft mitt jobb kvar, menar Martin.

– Det kändes som att de nöjde sig med smulorna efter förhandlingarna, säger Andreas Secher. Uppsägningstiden baserades dessutom inte på år i tjänst utan på ålder, ett system som Seko sjöfolk varit drivande i att införa. En del av de yngre som jobbat ombord i många år, fick bara en månads uppsägningstid. De sade att ”alla ni yngre kommer ha lätt att hitta nya arbeten, det blir bra det här”. Hur kan de säga så i början av en pandemi? Man undrar ju vilka de representerade? Inte var det oss i alla fall.

Facket lyckades dock förlänga återanställningsrätten för de uppsagda till den 30 juni i år, något som ändå inte lett till särskilt många återanställningar. De ”erbjudanden” om återanställning som gått ut till en del uppsagda kan snarare liknas vid ett gisslandrama. 

– Inför högsäsongen som drar igång nu fick jag ett ”erbjudande” om en tidsbegränsad tjänst på en ospecificerad båt, ospecificerade veckor och en ospecificerad tjänst. Tackade man inte ja, stod det klart och tydligt att man säger upp sin rätt till återanställning, berättar Andreas Secher. Jag har nytt jobb så jag struntade i det men många har inget val, trots att villkoren är skit. 

Enligt en före detta kock på Stena Line som Proletären har varit i kontakt med har Stena Line även hört av sig till a-kassan för att tala om vilka som tackat nej till deras ”erbjudanden” och därmed kan få sin ersättning indragen. Ett sätt att pressa folk till att komma tillbaka, fast på usla vikariat.

Det är ju lagligt att göra som Stena gör nu, men moraliskt är det fullkomligt förkastligt.

– Det är ju lagligt att göra som Stena gör nu, att hävda att du säger upp din återanställningsrätt om du tackar nej, men moraliskt är det fullkomligt förkastligt, säger Sara.

Ett annat ”erbjudande” som skapade en hel del uppståndelse då det delades på Facebook var ett av Jam-erbjudandena. En före detta anställd som fått erbjudande om tjänsten delade inlägget med texten ”Vet inte om man ska skratta eller gråta?” och syftade till att han fått gå före många andra med fler år inom flottan. Det var tämligen uppenbart att Stena Line var ute efter att handplocka personal.

Många kommenterade eller reagerade på inlägget. Alla blev uppringda av Stena Line. Bland dem Andreas och Anna, som också jobbat länge ombord på ett av Danmarksfartygen.

– Jag reagerade på inlägget och senare blev jag uppringd av Stena Line som åberopade lojalitetsplikten. De ansåg att jag hade varit illojal och skadat Stena Lines varumärke. Jag blev vansinnig! Jag var ju inte ens anställd, tror de att de äger mig? Vad ger dem rätten att kalla mig illojal? Jag har varit företaget lojal i årtionden, ända fram till att jag fick gå, säger Anna. Stena Lines attityd var ”det spelar ingen roll om vi har fel, ni ska vara tysta och lyda”.

Alla är besvikna, men inte förvånade, på hur Stena Line har behandlat och fortfarande behandlar sin personal.

Vi blev behandlade som sopor. De flesta fick inte ens ett tack efter att ha tjänstgjort lojalt i årtionden.

– Vi blev behandlade som sopor. De flesta fick inte ens ett tack efter att ha tjänstgjort lojalt i årtionden. Ingen uppmärksammade ens när vi gick av för sista gången, ingenting, säger Sara.

Andreas Secher berättar att det under alla år suttit en affisch i mässen undertecknad koncernägaren, miljardären Dan Sten Olsson, där det stod ”Ta hand om mina båtar, var snäll mot personalen och bränn inte alla mina pengar”.

– Sista veckan ombord bytte vi ut den till en mer passande där det stod: ”Tänk på att ju hårdare du jobbar desto mer tjänar din chef”.

Stena Lines presschef, Carl Mårtensson, bemöter kritiken via mejl till Proletären och menar att samtliga förändringar är förhandlade med de fackliga organisationerna, inklusive förändringar av tjänster ombord. Vad gäller inlägget om Jam-tjänsterna skriver Mårtensson att han inte kan inte kommentera det i detalj utan att veta mer om vem som blivit uppringd av vem och när. ”Generellt sett gäller Lojalitetsplikten även uppsagd personal om de fortfarande är anställda på Stena Line, exempelvis under uppsägningstid” skriver Mårtensson.

Sara, Martin och Anna heter egentligen något annat.