Debatt: Att stå upp för Palestina är att stå upp för mänsklighet

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

Den internationella Qudsdagen är en dag för Palestina. En dag där vi står i solidaritet med en ockuperad nation och ett förtryckt folk som aldrig har slutat göra motstånd. 

1948 etablerades staten Israel. Det året kom att bli känt som al-Nakba, katastrofen. Varför? Enligt israeliska historiker, bland dem den framstående proisraeliska historikern Benny Morris, inträffade en massflykt av palestinier det året.

Morris granskning av gamla israeliska historiearkiv avslöjar en hemsk verklighet. Successiva händelser av krig och massakrer av den inhemska befolkningen triggade vågen. I Morris skildring kan man inte missa det glasklara faktumet att palestinier systematiskt blev etniskt utrensade för att göra plats åt israeliska bosättare. Den här slutsatsen cementeras av det politiska beslutet Israel tog som förbjöd en repatriering av palestinska flyktingar. 

Det är otroligt att en ockupationsmakt som etablerades genom våld och blodspillande senare kom att erkännas som en legitim stat. Ända sedan 1948 har de palestinier som levt kvar i det som återstod av forna Palestina inte upplevt något annat än förtryck, krig och orättvisa.

I Västbanken jämnas palestinska hem med marken för att göra plats åt israeliska bosättningar, ett drag som fördöms av FN. Enligt människorättsorganisationer som HRW är detta en del av Israels apartheidpolitik. I Gazaremsan har två miljoner palestinier pressats in i ett utrymme vars storlek motsvarar sträckan från Lund till Helsingborg. Utöver den kvävande belägringen utsätts de periodvis för israeliska flygräder som dödar tusentals oskyldiga. 

Tyvärr genomsyras många nyhetsrapporteringar här i väst av ett politiskt motiverat narrativ där palestiniernas rättigheter, sorg och elände förringas. Samtidigt hotas vår yttrandefrihet när legitim kritik mot Israel felaktigt stämplas som antisemitism. Antisionism är inte samma sak som antisemitism! Det finns många modiga judar idag som tar ställning mot Israel. 

Här i Sverige har vi ett moraliskt ansvar att axla. Socialdemokraterna var de första att erkänna en självständig framtida palestinsk stat. Detta visar att det finns medvetenhet bland våra politiker om rätten som Palestina förtjänar. Men förståelsen måste stärkas. Allmänheten måste väckas och bli mer engagerad i sakfrågan. Normaliseringen av ockupationsmakten måste upphöra.

Idag står Gaza upp mot deras förtryckare. Mainstreammedias moral avslöjas. Att palestinska småbarn dödas av israeliska flygräder framställs som en följd av Israels ”respons mot raketattacker”. Med den mest avancerade militära hårdvaran, tillverkade av västerländska skattepengar, går de till krig mot en liten belägrad enklav och man vill få detta att framstå som självförsvar.

Är det inte skamligt? Vad hände med predikan om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”? Varför tar deras ”mänskliga rättigheter” slut vid Palestina?

Över 70 år har gått sedan al-Nakba. Palestina är fortfarande ockuperat. Den internationella Qudsdagen (där Quds står för Jerusalem), som inträffar den sista fredagen i slutet av den muslimska fastemånaden Ramadan, är en dag för Palestina. Det är en dag där vi står i solidaritet med en ockuperad nation som aldrig har slutat göra motstånd.

Mitt avslutande budskap till läsaren är att det minsta vi kan göra för Palestina är att höja rösten. Att stå upp för Palestina handlar i slutändan om att stå upp för mänsklighet och rättvisa. 

Danial Mahmoud