Billig arbetskraft inte lösningen för svenskt jordbruk

Svenska jordbrukare har varnat för bristen på arbetskraft när drygt 8.000 utländska säsongsarbetarna inte kunnat ta sig hit på grund av restriktioner till följd av coronaviruset.

– Vill vi ha matproduktion i Sverige får vi skapa förutsättningar för bönderna att klara av det. Inte låta internationella priser baserade på exploatering slå undan benen för vår matförsörjning, vår matsuveränitet, säger bonden Joel Holmdahl till Proletären.

Inreseförbudet till Sverige från länder utanför EU har förlängts till mitten av maj. Förbudet har även gällt icke nödvändiga resor från andra EU-länder. Regeringen har dock, i enlighet med EU-kommissionens direktiv, beslutat att undanta personer som ska ”utföra nödvändiga funktioner i Sverige”. Till exempel säsongsarbetare inom jordbruket.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) välkomnar beslutet. De har lobbat för detta och även försökt få till en statlig löneutjämning för att locka varslade eller permitterade arbetare i Sverige till jordbrukssektorn. Statligt subventionerad lönedumpning anser vissa, livsnödvändigt för jordbruket hävdar andra.

Joel Holmdahl menar att frihandeln, med såväl varor som arbetskraft, har sänkt intäkterna till jordbrukarna till en nivå som slagit ut stora delar av jordbruket. Detta i sin tur har bidragit till beroendet av billig utländsk arbetskraft.

– Endast jordbruk som kunnat växa sig stora genom att inkorporera alla andra närliggande jordbruk, kan bedriva storskaligt brukande som klarar den internationella konkurrensen. För att göra det måste man spela enligt samma regler som internationell rovdriftsproduktion. Den som är bäst på att exploatera natur och människor sätter tyvärr priset.

Joel Holmdahl menar att vi på kort sikt står inför två alternativ för att klara den nuvarande krisen.

– Det finns inga marginaler i det här systemet. Antingen får vi pressa ned kostnaderna genom att upprätthålla rätten att exploatera säsongsarbetare, eller genom att staten går in och stödjer företagen med den ökade lönekostnaden upp till normal svensk nivå.

– Givetvis måste vi här, som med allt annat företagsstöd, se till vilka som faktiskt behöver stöd och vilka som inte gör det.

Men långsiktigt behövs seriösa politiska beslut i en helt annan riktning än idag.

– Ett steg i rätt riktning vore att bryta med EU:s inre marknad, dess fokus på kapitalets, varornas och arbetskraftens fria rörlighet. Ett annat steg vore att likt Norge prisförhandla, stat och producenter emellan, samt garantera att alla, exempelvis mjölkproducenter, får leverera sin mjölk till samma kostnad oavsett vart man har verksamheten. Kollektivt ansvar för vår mat och våra bönder helt enkelt.

I och med coronakrisen har diskussionen om vår självförsörjning blivit aktuell. I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder nästan 80 procent av landets livsmedel, att jämföra med dagens 50 procent. Anpassningen till EU och år av nyliberal politik har fört oss hit menar Joel Holmdahl.

Den fria marknaden gör maten dyrare

– EU:s fria marknadsmodell har ju visat sig vara ett spel för gallerierna vad gäller till exempel skyddkläder, jag vill inte att det ska hända med vårt livsmedel. Vi borde göra som Finland, hävda att livsmedel är en strategisk fråga och något som faller in under försvarspolitiken snarare än handelspolitiken. Då kan man göra avsteg från marknadsmodellen på ett annat vis.

– Vi brukar säga att Finland valde jordbruket och Sverige snuset när det gällde undantag på väg in i EU. Så nu står vi här, bäst i den marknadsliberala klassen och undrar var maten ska komma ifrån? Bättre då med slagorden från depressionen, ”organize or starve”.

Så vad behövs för att kunna ha schyssta villkor inom jordbruket?

– Vi skulle behöva flera förändringar. Sätt stopp för all import av varor som är producerade under villkor som inte är okej i Sverige. Höj villkoren för egenverksamma producenter och anställda. Garanterade löner, ledigheter och pensioner.

– Men det innebär att samhället måste ta ett ansvar för produktionen och ett markant avsteg från marknadsmodellen vad gäller både produktion och beredskapen. Jordbruket är något som berör oss alla och borde inte vara utsatt till spekulation. Kommunala bönder som bas för vår livsmedelsproduktion vore något till exempel!