Bokrecension: Brandfarligt
Nino Micks debutroman ger en inblick i svensk arbetarhsitoria och lyfter frågor som är aktuella än idag.
Det är sommar i Tidaholm 1909. På Vulcans tändsticksfabrik pågår arbetet för fullt. Fosfortändstickorna är förvisso förbjudna, men de färgglada askarna som arbeterskorna, labborna, fyller och packar är inte menade för Sverige. De ska på export – till Indien, Kina och Tyska Västafrika.
På fotbollsplanen i utkanten av fabriksområdet har spelarna i Tidaholms GIF träning. Där finns de som när drömmen om att flytta till Göteborg och spela för Öis. Men där finns också de med större och samhällsfarligare drömmar.
Utanför köpingens Folkets Hus sitter de fem medlemmarna i Tidaholms ungsocialistiska klubb och diskuterar. En av deras kamrater har nyss fängslats för värnpliktsvägran, och hur ska det gå med konjunkturen?
Nino Micks debutroman Vulcan handlar om några av de människoöden som den stora tändsticksfabriken både tänder och släcker det stora strejkåret 1909.
Berättelsens sammanfogande kitt utgörs av 46 arbeterskor som dog i den stora branden vid fabriken 35 år tidigare. En kollektiv massa som genom sina iakttagelser tar med läsaren genom berättelsen. Det är ett grepp som ger författaren möjlighet att kommentera och skapa kontext. Det ger också utrymme för stilbrott, där den okonstlade västgötska dialogen får ge plats åt stycken med naturromantisk och ibland religiös prosadikt.
Att det hela gifter sig så bra är kanske inte konstigt då Nino Mick är prisad estradpoet som tidigare gett ut diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar.
Eftersom jag råkar vara arbetskamrat med Nino vet jag att hens politiska hemvist återfinns i den anarkistiska queer-rörelsen. Frågan är hur mycket jag tänkt på det annars. Visst, ungsocialisterna säljer Brand, hatar sossar och propagerar för generalstrejken. De drömmer om en värld utan herrar och gudar och tror på den fria kärleken. Men så var det ju också.
Vulcan är i första hand inte en politisk stridsskrift utan en historisk arbetarroman. Det betyder inte att den är opolitisk.
Ungsocialisternas ledare, Hinke Bergegren, är idag mest känd för sin kamp för en sexualreform och arbetet med rätten att sprida information om preventivmedel. Men i Vulcan är det faktiskt inte unghinkarna – som ungsocialisterna kallas – som praktiserar den fria kärleken bäst.
Genom ett äktenskap med en ensamstående mor försöker en av dem slippa undan värnplikt. Det är intriger, skam och heder som ska försvaras. Trots sin politiska övertygelse är unghinkarna i Tidaholm snarare hindrade än befriade. Istället är det mellan två arbeterskor som den sexuella friheten får utrymme. En påminnelse om att rätt övertygelse inte nödvändigtvis leder till rätt beslut.
Samma lärdomar går också att dra av det andra stora temat för boken – klasskampen. Boken utspelas ju kring storstrejken som bröt ut den fjärde augusti 1909. Trots att arbetarna på de andra tändsticksfabrikerna i bolaget röstar för strejk tar det flera veckor innan arbetarna på Vulcan ansluter sig till strejken.
I verkligheten var storstrejken ett välplanerat nederlag. LO-ledningen utlyste motvilligt strejken efter år av påtryckningar underifrån. De var rädda för att de mer radikala fackföreningarna skulle bryta sig loss ur landsorganisationen. För LO-pamparna var det i slutändan inte kapitalisterna som skulle tyglas och passiviseras utan arbetarna.
Som av en händelse hade också LO-ledningen under många år använt den centrala strejkkassan till att köpa fastigheter, driva tidningar och inte minst bygga ut det socialdemokratiska partiet. Det gjorde att det centrala stödet till de lokala strejkkassorna – även med dåtidens mått – var minimalt. Under storstrejkens sista veckor levde flertalet av de 350.000 strejkande och deras anhöriga under ständig svält.
I Nino Micks arbetarskildring sätter strejken vänskap och kamratskap på prov. Som med Unghinke-Ivar – som snackat mest på deras möten – men som en dag kommer ut ur fabriken tillsammans med de andra strejkbrytarna. ”Det blev sossarnas strejk, inget går att göra mer nu”, säger han åt en kamrat som är strejkvakt.
Det ämne som är allra mest aktuellt i Nino Micks bok är ändå antimilitarismen. I efterordet skriver Mick att hen började skriva boken i slutet av 2017. På många sätt är det en evighet sedan. Inte minst med tanke på de senaste årens rustningsvansinne och Natoansökan. Värnpliktsvägran är inte längre ett 1900-talsfenomen. Trots den massiva krigspropagandan var det förra året fyra tusen 18-åringar som tvingades göra värnplikt mot sin vilja.
De antimilitaristiska argument som bokens vapenvägrare lyfter är på många sätt så aktuella att de hade kunnat gå att läsa på ett Nej till Nato-flygblad idag.
När jag läser boken kommer jag ofta på mig själv med att jämföra Nino Micks debutroman med Vibeke Olssons om romansvit om sågverksarbetaren Bricken på Svartvik. Precis som Olsson skriver Nino Mick livfulla och verklighetstrogna kvinnoporträtt. Där kvinnliga arbetare är hela människor. Tänkande, kännande och politiska.
Vulcan är en bok som ger inblick i en viktig händelse i den svenska arbetarrörelsens historia. Det är en berättelse om arbetares drömmar och krav – som fortfarande måste kämpas för. Inte minst är det en fin och välskriven bok.