Bakom myterna om Rut-avdraget: Daglönare i städbranschen

– Vad jag tänker om Rut? Det är en omfördelning av pengar till de redan rika. Jag har i alla fall inte tjänat på det, säger Nina Marliden som slutade sitt jobb på ett städföretag i Linköping för drygt två veckor sedan.

Men hon har inte jobbat där sedan i maj. Företaget har inte schemalagt henne.

– Jag vet faktiskt inte varför. Men jag behöver jobba.

Städföretaget Nina Marliden arbetade för utför både städning i folks hem och på kontor och andra arbetsplatser. I huvudsak är det de fastanställda med månadslön som får de sistnämnda jobben, medan de behovsanställda städar hemma hos folk som utnyttjar Rut-avdraget.

– Det är mest fasta kunder, äldre människor med höga inkomster. Men också en hel del familjer. Bara att se hur mycket teknik deras barn har på sina rum känns helt overkligt.

Men hon har även städat hemma hos äldre vars barn köper städtjänsten åt dem när kommunen inte erbjuder tillräcklig hemtjänst. De jobben tyckte hon särskilt bra om.

– Det är ju människor som själva vet hur det är att leva på marginalen.

Jag säger som Leif Östling: ”Vad fan får jag?” Jag har fått dåliga axlar och ont i ryggen.

En del städuppdrag är ensamjobb, andra görs två och två. Nina Marlidens arbetskamrater var nästan uteslutande unga helsvenska kvinnor, ett par var från Rumänien.

– Det var en man från Syrien som började men han blev inte långvarig. Han tyckte att allt sköttes så oseriöst.

Nina Marliden var anställd på allmän visstid, en anställningsform som infördes av alliansregeringen  2007. Tidigare krävdes det sakliga skäl till att en anställning var tillfällig, till exempel vikariat eller tillfälliga produktionstopp. Med allmän visstid behöver arbetsköparen inte ange något skäl alls.

– Det är vi som arbetar som får vara deras buffert. ”Men vi skapar ju jobb” säger arbetsgivarna. Då svarar jag som Svenskt Näringslivs Leif Östling: ”Vad fan får jag?” Jag har fått dåliga axlar och ont i ryggen. Jag spräckte diskar i ryggen och blev sjukskriven i tre månader

Arbetstiderna på företaget varierade stort. Ibland jobbade Nina Marliden 80 procent, och kring jul var det jobb hela tiden. Andra tider har hon knappt jobbat alls.

– Det är ett problem att inte få jobba heltid, särskilt när lönen redan är så låg, 125 kronor i timmen. Men det är tydligen för mycket, eftersom de borgerliga partierna vill ha jobb med ännu lägre löner. Det visar vilken syn de som äger har på oss som inte äger. 

Trots att Nina Marliden hade ett schema som sträckte sig flera månader fram i tiden, fick hon ingen sjuklön när hon var sjuk. På företaget sa de att den schemalagda arbetstiden ”bara var ett erbjudande om arbete”. Och hon hade ju inte arbetat.

– Det var problem med det även på det förra företaget. De sa att jag inte hade rätt till sjuklön, men till slut gav de med sig. Jag pratade med Kommunal om det här och de sa att det ”såg konstigt ut”.

Nina Marliden är utbildad miljövetare, men har inte lyckats hitta något jobb inom området. Egentligen hade hon velat utbilda sig vidare, men när en nära anhörig blev sjuk valde hon att börja städa igen, som hon gjort innan hon började plugga. Hon har ändå försökt sig på masterutbildning i hållbar utveckling, men har fått avbryta två gånger av ekonomiska skäl. Studiemedlen är slut, eftersom hon före utbildningen behövde komplettera betygen för att få högskolebehörighet.

Att gå med i a-kassan har det inte funnits pengar till.

– Och när jag var arbetslös efter studierna fick jag ändå bara ut 1500 kronor. Vad räcker det till?

Som det ser ut nu har familjen inte mycket att leva på, och de är förmodligen tvungna att sälja sin bostad och flytta till någon mindre ort där det är billigare att leva.

Det har talats om revor i det sociala skyddsnätet. Nina Marliden vill snarare likna det vid avgrunder.

– Och vem som faller mellan beror på klass. Som jag sa innan, det är vi som arbetar som får ta smällarna.