Därför blev Mäster Palm hennes romanprojekt

2003, sex år innan Alexandra Coelho Ahndoril tillsammans med sin make Alexander Ahndoril gjorde miljonsuccé med sin första bok under pseudonymen Lars Kepler, påbörjade hon en trilogi om tre stora drömmar om förändring: vetenskapen, religionen och politiken. I den sista delen, Mäster från 2009, använder Alexandra Coelho Ahndoril romanens form för att följa mannen som tog socialismen till Sverige, August Palm.

– Utöver biografierna som finns om honom så var en nyckel den kartong jag hittade på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. När jag öppnade den låg hans glasögon överst, och undertill låg det massor av brev.

Ett brev som särskilt väckte tankar var ett han skrev på sin dödsbädd till sin fru Johanna. Där bad August Palm henne om förlåtelse för att hon och deras sex barn fått lida så mycket för hans envetna kamp. Utöver att hon ensam fick ta hand om barn och ekonomi blev även hon, och inte bara August, vräkt, misshandlad och bespottad för hans agitations skull.

– Han blev så motarbetad och trakasserad, och det gick förstås ut över henne också. Det var ett väldigt hårt liv, de svalt ibland, och man kan bara önska att Johanna tyckte att det var värt det.

Kan man då inte säga att även Johanna Palms uppoffringar var en del av kampen? Utan att hon skötte markservicen hade han ju inte kunnat resa runt och agitera.

– Jo, man kan verkligen önska att hon kunde se det så. Vi som sitter på den här sidan av historien ser ju att det bara är Augusts namn som nämns, och han som står staty. Hur verklighetens Johanna hade det vet vi tyvärr inte.

August Palm väckte uppenbarligen känslor i sin tid. Den genomslagskraft som hans agiterande fick i det sena 1800-talets arbetarklass kan dock vara svår att förstå med nutida glasögon.

– Det var ju en fullständigt omkullkastande världsbild. Detta var ju människor som varit piskade i hundratals år, och så kom han och sa att det inte behöver vara så.

På frågan om vad August Palm kan lära oss idag är Alexandra Coelho Ahndoril snabb med svaret.

– Att det inte finns några rättigheter som är garanterade. Vi har så svårt att tänka oss att våra rättigheter tas ifrån oss att vi inte kan se varningsklockorna. Vi har inte fått någonting, utan vi har fått kämpa för det. Som kvinnornas rösträtt, till exempel. I historieböckerna står att kvinnorna fick rösträtt 1921. Det är ju inte sant. Kvinnorna kämpade och slogs för rätten att rösta. Och kampen för rättigheter är inte slut, allting är i rörelse.   

– Sen är det viktigt bara att påminna om hur det var på Palms tid. Att barn såldes på auktioner och att människor svalt ihjäl. Fattigdomen har alltid inneburit ett konkret hot, en fara. I min släkt var man statare, pigor och drängar, och en del emigrerade för att få det bättre.

Mäster är förstås lika mycket en bok om människorna August och Johanna, som om den – ofta tröstlösa – kampen för ett rättvisare samhälle. Avsnittet när August kommer till Socialistiska klubbens lokal för att anmäla att han vill hjälpa till med arbetet är oerhört rörande. Orden som bara funnits som tankar sprutar nu plötsligt ur honom.

– Det är en människa som plötsligt vågar, som hittar orden. Det är en spännande sak att skriva om. Jag var väldigt lockad av epitetet ”agitator” – vad är det egentligen? Varför börjar man föra en kamp med orden?

– Han var också en extremt envis person, en individualist som inte gav sig, och gjorde sig ovän med många både utanför och i arbetarrörelsen. Han, precis som alla människor, var full av motsägelser. Men det viktigaste att minnas var att han helt enkelt var en väldigt stridbar person. Vi har oerhört mycket att tacka honom för – och Johanna givetvis, som förblev vid hans sida.