Ledare: De ansvariga borde dömas för grovt vållande till annans död

Nu i coronatider framstår konsekvenserna av årtionden av nedskärningar och privatiseringar i hela sitt allvar.

Det är framför allt arbetarklassen som drabbas när alla operationer som inte är akuta ställs in på grund av brist på platser i den offentliga vården. Trots lagstadgad lika rätt till sjukvård för alla har beslutande politiker och tjänstemän sett till att tillgodose sjukvårdsbehovet för de som har en fet plånbok eller ett jobb där arbetsköparen betalar för en sjukförsäkring.

För dem finns det privata sjukhus som ger vård direkt, medan vi andra riskerar att bli utan sjukhusvård när vi behöver den mest.

En statlig offentlig utredning (SOU 2013:54) från 2013 med namnet Tillgång till läkemedel och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser och kriser är intressant läsning.

De största bristerna som utredningen visade var att det saknades förutsättningar för att kunna samverka på regional och nationell nivå och att statens inflytande över läkemedelstillverkning och läkemedelsförsörjning upphört när apoteksmonopolet skrotades.

Sedan landstingen börjat bedriva upphandlingen enligt just-in-time hade lagren av läkemedel och sjukvårdsutrustning på sjukhusen minskat så drastiskt att landstingen skulle få svårt att bedriva sin verksamhet om en allvarlig händelse som sträckte sig över en vecka skulle inträffa.

Inget landsting hade någon planering för kommunernas behov av läkemedel och sjukvårdsmateriel. Endast ett landsting inkluderade kommunerna i sin pandemiplanering.

I utredningen står att Socialstyrelsen redan 2008 undersökt vilka konsekvenserna skulle bli i situationer med många skadade eller sjuka, när ”just-in-time-filosofin” gjort det omöjligt att snabbt öka tillgången på läkemedel och sjukvårdsutrustning; och globaliseringen bidragit till att produktionen flyttats långt bort från Sverige, till länder med lägre produktionskostnader, vilket ökat risken för att leveranser av viktiga läkemedel och utrustning kunde stoppas.

Redan då hade detta lett till faktiska brister på läkemedel både i Sverige och internationellt. Brister som skulle kunna bli allvarliga för alla personer som behöver livsuppehållande behandling.

Sedan staten beslutat att avveckla Socialstyrelsens beredskapslager återstod endast 20 procent av det som fanns 1990. De privata apoteksaktörerna hade inte något reglerat ansvar för beredskapslagring.

Landstingen lagerhöll enbart sjukvårdsmateriel och läkemedel som behövdes på akutmottagningar och sådant som ambulanspersonal och sjukvårdsgrupper måste ha med sig ut till ett skadeområde eller olycksplats. Det fanns helt enkelt inte längre några lager för större, landsomfattande händelser som bränder vid extrem torka, kärnreaktorhaverier, krig eller pandemier.

Utredningens slutsatser var alltså inte nådiga. Förslagen på åtgärder var däremot under all kritik.

Att en särskild nämnd skulle inrättas vid Socialstyrelsen med uppgift att bland annat fastställa en gemensam ambitionsnivå är ju radikalt så det förslår!

Utredningen gör en jämförelse med Finland, där läkemedelsfabriker, importörer av läkemedelspreparat, hälso- och sjukvården och Institutet för hälsa och välfärd måste lagra läkemedel, inklusive ämnen som läkemedel tillverkas av, motsvarande upp till 10 månaders konsumtion, för att trygga tillgången både vid avbrott i leveranserna och vid allvarliga kriser. Motsvarande gäller även för sjukvårdsmaterial och utrustning.

På detta sätt säkras patientsäkerheten i Finland. Men tro inte att utredningen föreslår något sådant för Sverige!

Trots att smittskyddslagen ger Socialstyrelsen ett övergripande ansvar för befolkningens skydd mot smittsamma sjukdomar och ska upprätthålla en katastrofmedicinsk beredskap för allvarliga, stora händelser kräver utredarna inte att beredskapslagren återupprättas. Eftersom ”Socialstyrelsen redan år 2010, i rapporten Socialstyrelsens beredskapslager – värde, omfattning, hållbarhet, gjort bedömningen att stora delar av lagren med materiel kan avvecklas, ser utredningen ingen anledning att göra en ny prövning av frågan.”

Ett av skälen som angavs var att krig inte längre ansågs utgöra ett hot. Minns det när Försvarsmakten kräver ökade anslag!

Däremot ansåg utredarna att ”det statliga ansvaret för att upprätthålla nödvändig tillgång till läkemedel och sjukvårdsmateriel inför, under och efter allvarliga händelser och kriser bör förtydligas i lag.” Det vore ju bra. Men vad skulle den lagen innehålla om det redan slagits fast att beredskapslager inte behövs?

Det är sju år sedan utredningen publicerades. Resultaten var så allvarliga att problemen borde åtgärdats omgående. Istället har beredskapen försämrats.

Vid de stora bränderna 2014 och 2018 fanns knappt någon utrustning att tillgå och samordningen var obefintlig.

I veckan fick vi veta att det kan bli brist på kemikalier som renar vatten. Det råder brist på intensivvårdsplatser och respiratorer. Det saknas tillräckligt med narkosmedel för de som behöver respiratorvård och i skrivande stund får vi veta att det kan bli brist på syrgas.

Bristen på skyddsutrustning gör att sjuka inte ens kan få ta farväl av sina anhöriga när de står inför livets slut. Underbemanning, platsbrist och rädsla för att bli smittade gör att sjukvårdspersonal arbetar med en stressnivå bortom rimlighetens gräns.

Värst utsatt för smitta är äldreomsorgens personal, som har sämst skyddsutrustning. Att kommuner låter ny, oerfaren personal vårda gamla och svårt sjuka efter en introduktion på endast tre timmar, innan de ska fylla luckorna för sjukskrivna, är både en katastrof och en skandal.

Trots att alla ansvariga länge känt till bristerna har inget gjorts. Istället slås klassorättvisan fast när tillgången till livsuppehållande behandling ska begränsas.

Begränsningen ska inte längre ske utifrån ålder. Det är den biologiska åldern som ska avgöra. Det kanske låter klokt, men vilka är det som lever friska längst? Överklassen eller arbetarklassen?

De ansvariga borde ställas inför rätta och dömas för grovt vållande till annans död.