De vill stoppa nedläggningen av Målareförbundet
På Målarnas kongress i Stockholm förra veckan beslutades att lägga ned förbundet – för att istället gå upp i Byggnads. Men alla håller inte med. "Är det bäst att vara ensam och fattig, eller fattig i Byggnads och samtidigt bli överkörd?", frågar sig målaren David Persson.
Fackförbundet Målarna har i veckan som gått haft kongress där den största diskussionspunkten handlat om huruvida förbundet ska gå upp i Byggnads.
Onsdagen den 23 augusti stod det klart att 66 kongressdelegater röstade för denna sammanslagning medan 52 röstade nej. Därmed ser det ut som att Sveriges äldsta fackförbund snart kan gå i graven. Först måste det dock, enligt stadgarna, fattas ett nytt beslut på kommande kongress – och en sådan extrakongress kommer att sammankallas i november.
Inför kongressen pratade Proletären med David Persson, ordförande i sektion 2, avdelning 6, som menar att medlemmarna riskerar att flyttas längre bort från besluten som fattas inom fackförbundet. Efter kongressen är han besviken över beslutet.
– En uppgång i Byggnads kommer resultera i att vi tappar kompetens. Det riskerar också att bli färre förtroendevalda inom branschen, säger David Person som var delegat på kongressen.
Förslaget att lägga ned förbundet motiveras med det stora medlemstappet som skett under 2000-talet. I kongressens underlag för sammanslagningen menar förbundsstyrelsen att medlemsantalet nu ligger på strax under 14.000, och har minskat med över 1.000 medlemmar sedan 2005. Detta, argumenterar delar av förbundsstyrelsen, är inte ekonomiskt hållbart och kräver antingen rejäla besparingar eller att förbundet går upp i Byggnads.
Samtidigt har Målarna cirka 73 miljoner i intäkter varje år. Pengar som David Persson menar skulle kunna användas för att fortsätta driften av fackförbundet. Åtminstone i åtta år till.
– Vi tappar medlemmar. Visst. Men har vi verkligen gjort allt för att vända trenden? Och har vi sparat där det går att spara? Det är inga småpengar vi får in och besparingarna kommer ändå behöva göras om vi går upp i Byggnads. Då ser jag det som ett bättre alternativ att vi har en egen ekonomi i ett eget förbund, säger David Persson.
– Är det bäst att vara ensam och fattig, eller fattig i Byggnads och samtidigt bli överkörd?, frågar sig David Persson.
I samband med kongressen skrev ett tiotal målare en debattartikel i Arbetet där de presenterade tre förslag för att kunna behålla förbundet: Att höja pensionsåldern för de fackligt anställda till 67 års ålder (samma ålder som för yrkesverksamma målare), slopad ersättning till de i förbundsstyrelsen som inte blir omvalda (enligt nuvarande avtal får till exempel en icke-omvald ordförande ersättning från förbundet), samt nedskärningar inom det byråkratiska maskineriet.
Finn Ternrud, tidigare målare och numera yrkeslärare samt medlem i Målareförbundet, var med och skrev debattartikeln.
– Jag tror att Målarna måste gå tillbaka till rötterna och lyssna på sina medlemmar. När jag gick med i förbundet kunde vi diskutera och rösta om en mängd olika saker vilket betydde att det fanns en mening att gå på möten. Nu känns det nästan som att facket är till för ombudsmännen.
– Strax under 14.000 medlemmar är inte alls dåligt och då får vi väl anpassa verksamheten efter förutsättningarna.
I Målarnas underlag för beslutet ger förbundsstyrelsen inte någon större förklaring till medlemstappet sedan millennieskiftet. David Persson menar att han själv inte är helt klar med varför detta skett.
– Det är så himla många olika saker som spelar in. En person jag pratade med gick ur för han behövde 500-lappen [i medlemsavgift] för att sätta mat på bordet i slutet på månaden. Mat, räntor och el. Allting blir dyrare just nu.
– Andra har kanske tappat ideologin. Vi har fackfientliga regeringspartier just nu och en del inom byggnadsbranschen sympatiserar med dessa. Då ser man kanske inte ens fördelarna med att vara med i facket.
Finn Ternrud menar å sin sida att bristen på medlemsdemokrati riskerar att bidra till ett sämre engagemang från yrkesgruppen. Något han tar upp är det så kallade repskapet, där endast ett fåtal representanter från avdelningarna ges rösträtt.
– Ibland har vi skämtsamt sagt att vi lika gärna kan gå och kolla på fotboll istället för att gå på möten. Alla frågor är ju redan beslutade av representanterna inom avdelningen. Samma sak gäller märket där löneökningarna redan är bestämda av IF Metall. Där har vi inte heller något att säga till om.
– Att en fullbetalande medlem, som är utanför repskapet, inte har rösträtt i aktuella och avgörande frågor tror jag är en av förklaringarna till att vi tappar medlemmar. Det finns liksom inte någon mening med att vara med i facket och gå på möten.