Den röde direktören
– Jag vill ju ändå ha folk med mig. Det är viktigt för mig att de inte tycker jag är en alldeles för jobbig jävel, säger den excentriske hotellägaren Lasse Diding när Proletären träffar honom inför utdelningen av Leninpriset.
Hotellmagnat och kommunist – en udda kombination. Men så är Lasse Diding också en av Hallands, och kanske Sveriges, mera udda personer. Proletären träffar den excentriske Varbergsprofilen på ett av sina hotell, Gästis, berömt för sin originella inredningsstil och det underjordiska Leninbadet.
Lasse Diding har dille på Lenin. Förutom badet har den gamle ryske revolutionären gett namn till det stora kulturpris på 100.000 kronor som Diding i helgen delar ut för tolfte året i rad. Eller tja, nästan i rad. Av pandemiskäl fick förra årets utdelning ställas in och årets skjutas upp.
Men nu blir galan äntligen av. Förra årets Leninpris ska delas ut till journalisten Kajsa Ekis Ekman och årets till författaren och vänsterdebattören Nina Björk.
– Det är roligt att det blir två yngre och kvinnliga pristagare. Men det är ju inte därför de får det, utan för att de är jävligt bra. Och det är roligt att de båda tar emot ett pris som är så bespottat och hatat.
Leninpriset är inte bara ett av Sveriges till prissumman största kulturpris. Tack vare namnet är det förmodligen också det mest kontroversiella.
Det valdes förstås för att provocera, och borgerliga ledarskribenter och debattörer sväljer betet år efter år och angriper pristagarna som tar emot det.
– Men ju längre tiden går, desto löjligare blir det att angripa det som ett pris som bara idioter tar emot. När man ser på listan över dem som tagit emot det så börjar priset väga ganska tungt.
Visst är det en respektabel lista. Sven Wollter, Jan Guillou och Stefan Jarl, för att nämna några. Här finns snart hela ”vänstergräddan”.
– Det är synd att inte Jerry Williams hann få det innan han gick bort, säger Lasse Diding.
– Det är kul med sådana personer, dels för att vidga prisets rykte och flörta lite med populärkulturen. Det finns några sådana personer som jag hade kunnat tänka mig som framtida pristagare. Sedan finns det en del politiska tänkare och litterära figurer också. Göran Greider kanske. Jag är rätt säker på att han hade kunnat ta emot det också. Han är socialdemokrat, men han gillade Myrdal och han har den integriteten ändå. Det finns ett antal sådana. Tänk, Ulf Lundell till exempel!
Lundell skulle aldrig ta emot det…
– Antagligen inte. Men ibland blir man överraskad, säger Lasse Diding och berättar om när filmskaparen Roy Andersson skulle tilldelas priset.
Diding åkte upp till Stockholm för att berätta det för Andersson, som tog emot med öppna armar.
– ”Nej men har du åkt ända hit för att berätta det”, sa han. ”Följ med in på mitt kontor”, och då såg jag att han ovanför kontorsdörren hade ett stort porträtt på Lenin.
– Socialdemokraten Sven Lindqvist tog även han glatt emot det… han hade bara en fråga: ”Vet Myrdal om det här?”
Leninpriset är Lasse Didings skapelse. Men det är tätt sammankopplat med den egensinnige skriftställaren Jan Myrdal, då det var i hans namn som priset gavs ut de första åren. Lasse Diding hoppas att det kan kallas Jan Myrdals Leninpris även i framtiden, vilket Myrdal också gick med på innan han avled i oktober förra året.
Historien om vännerna (och ibland ovännerna) Lasse Diding och Jan Myrdal ligger till grund för den bioaktuella dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död. I den får man inte minst se och höra om några av vändorna kring det av Diding finansierade Jan Myrdalbiblioteket, som huserar omkring 50.000 volymer… och ett tag även huserade Myrdal själv.
Lasse Diding tycker att filmen skildrar deras relation ganska väl.
– Det är klart att det är en konstprodukt. Jag röker inte cigarr och badar hela tiden. Och jag bråkar inte med Jan Myrdal hela tiden. 90 procent av tiden var vi ju kompisar. Men visst hade vi våra bråk.
Jan Myrdal var inte alltid lätt att ha att göra med, säger Lasse Diding. Men kaka söker maka.
– Han satte sig ofta på ändan och krävde att få sin vilja igenom. Han vek sig inte en tum. Och då gjorde jag likadant. Han verkade få energi av bråk… men jag är väl antagligen likadan.
Det fanns också en begynnande politisk motsättning mellan de två vänstermännen.
– Han lät sig publiceras i extremhögertidningen Nya tider och trodde att han skulle få ut sitt budskap till en ny publik, medan jag menade att han bara blev en nyttig idiot åt dem.
– Men mycket beror också på hans fru… hon är ju charmig på sitt sätt, men totalt gränslös. Och det låg bakom väldigt många av de här bråken. För Jan var tvungen att försvara henne och hittade då på en slags politisk överbyggnad.
Det är svårt att komma runt att allt det här, både Myrdalbiblioteket och Leninpriset, också är till för att promota ditt eget varumärke?
– Ja absolut. Och det har jag varit öppen med. Jag sa till Jan när vi startade både Myrdalsällskapet och Leninpriset att nu ska vi försöka få så stort medialt genomslag som möjligt och att jag sponsrar detta för att jag har hotell här, med ett Leninbad dessutom, och det gynnar mitt varumärke. Och då sa han: ”Ja, som fri författare har jag jobbat mot marknaden i hela mitt liv och försöker också utnyttja marknadsmekanismerna i den mån jag kan.”
Lasse Diding menar att det inte finns någon motsättning mellan att göra en kulturgärning och samtidigt stärka sitt varumärke och tjäna pengar. Kulturgärningen behöver inte vara mindre sann för det.
Och visst kan man vara vänster trots att man är rik.
– Man kan väl för fan ha större ideal än sin plånbok. Det är inget konstigt. Även om man inte är världens bästa på att sopsortera kan man väl ha ett ideal om en bättre klimatpolitik i samhället. Jag är en ganska ordinär gubbe…
En ordinär gubbe som äger två hotell?
– Okej, en ganska ordinär företagare då. Som vill investera i mina hotell och tjäna pengar på dem och sedan använda dessa pengar, dels till företagen men också till kulturella projekt.
– Anledningen till att inte fler kapitalister investerar i kultur är att de överhuvudtaget inte har några bildningsintressen. Men det råkar jag ju ha.
Var tar varumärket Lasse Diding slut och personen Lasse Diding börjar? Går det ens att särskilja de två?
– Jag vill inte bygga upp en bild av ”Lasse Diding” och sedan vara en helt annan. Min strävan är att det ska vara samma. Men visst förstärks en lite skruvad bild av mig i till exempel filmer som I väntan…, och så kommer det folk förbi och då kanske man tänker, ”ah, jag borde nog tända en cigarr”. Och det gynnar ju hotellen… och då kan jag tjäna pengar. Och så länge jag gör det så har jag en frihet. Pengar är ju frihet. Om jag får tio miljoner om året så kan jag ju göra en hel del.
Jo, det vill jag tro…
– Men när blir du pengarnas fånge och när innebär det frihet? De flesta rika jag känner, de lever rätt torftiga liv och det enda de är intresserade av är att tjäna ännu mer. Det blir som en drog för dem. Och där har jag nytta av min bakgrund med alkoholberoende. De pengar jag tjänar är precis lagom. Och jag vill använda dem till de här kulturella projekten.
– Och jag är inte en sådan som bara pratar, utan mina projekt brukar faktiskt bli av. De flesta jag känner, inte minst inom vänstern, de är bara ”bla bla”. Mycket snack men lite verkstad.
En del av pengarna Diding får in går just till Leninpriset. En annan del till Myrdalbiblioteket. Ytterligare en del går till det som händer i och kring hans lyxvilla. Han kallar det, halvt på skämt, halvt på allvar, för ”Leninland”. Tanken är att skapa en slags litterär fristad dit författare kan söka sig, bo i någon månad och färdigställa en bok.
Lasse vill gärna visa upp det. Vi går mot hans bil som står (fel)parkerad utanför hotellet. En gul lapp pryder vindrutan. Han drar loss den och skrockar lite. Parkeringsböter hör tydligen vanligheterna till.
– Det kostar mig några tusenlappar om året men det är det värt.
Jag drar en liknelse till den socialdemokratiske välfärdskapitalisten Jan Emanuel, som vägrar sätta nummerplåtar på sina vrålåk, utan hellre betalar böterna. Lasse Diding verkar inte gilla jämförelsen. Till hans försvar är den dammiga kombivanen något mer anspråkslös än Emanuels Lamborghinis.
Leninland gör skäl för namnet. I trädgården har Lasse Diding en fyra meter hög pelare i sten. På toppen ett Leninhuvud, stort som en stadsbil från öststaterna. Det har nog fått en och annan av hans lika rika grannar att sätta morgonkaffet i halsen. Men som Lasse Diding poängterar är det hans tomt där han får göra vad han vill.
– Sedan är det ju en avvägning också. Vilken är den perfekta provokationen? Man vill ju inte gå över gränsen. Jag vill ju ändå ha folk i Varberg med mig. Det är viktigt för mig att folk inte tycker jag är en alldeles för jobbig jävel som gör precis vad som helst. Det är viktigt att flesta ska känna att det är ”lite kul” ändå.